Även om det kanske inte har märkts i mina senaste inlägg så går operation; happiness ganska bra. Jag menar, målet är ju inte att inte känna någonting. Snarare tvärtom. Jag vill våga känna alla känslor. Det är klart att man blir besviken ibland, det går inte att komma ifrån. Det måste man ju acceptera.

Jag har glömt dela med mig om mina kroppsliga framgångar. Jag väger inte mig å sånt. Jag jobbar lite mer med inspektioner. Hur sitter kläderna? Hur ser jag ut i speglen? Härom dagen så kom jag i ett par byxor som jag inte kunnat ha på ett tag. Det är en ganska trevlig känsla. Å dom har redan börjat fråga om jag har gått ner i vikt på jobb. Så även om min metod absolut inte är den hetsigaste som finns, så funkar den iaf. Men jag får tänka som de föredetta missbrukarna; "just idag är jag drogfri, för att jag väljer det". Fast ersätt "drogfri" med "inte en hetsätande fetknopp". Det är faktiskt väldigt snarlikt. Jag vet inte vad jag får ut av att trycka i mig onyttigtheter, men jag är ju en viktpendlare så något problem finns där ju tydligen i min relation till mat. 

Eller så ligger problemet i relationen till mig själv. Jag har inte brytt mig om mig själv innan. När jag gick i skolan, asså grundskolan och gymnasiet så brydde jag mig. Mest av sociala skäl. Å jag hade en liten viktdipp en period när jag helt enkelt inte ville äta. Det va väl en kontroll-grej kan tänkas.

Men i vuxen ålder har jag nog varit tjock 80% av tiden. Jag har inte känt att jag förtjänar bättre. Eller också så har mitt fett varit en sorts isolering. Jag vet inte, det är ju bara spekulationer. Men jag vet ju att när jag gått upp i vikt så har det varit för att jag vill få bort min dåvarande pojkvän. Så i stället för att prata om mina känslor så har jag ätit upp mig. Kanske för att han ska låta mig va? Shit, jag har verkligen problem med känslor. Jag har ju ingen kontakt med mitt eget känsloliv! Jag är säker på att det finns, men jag tror inte att jag förstår det. Det får jag jobba på.

Men nu tar jag hand om mig själv. För jag förtjänar att vara lycklig och smal. Jag är värdefull (okej, så känner jag inte än, men jag tänker att ibland måste man lura sig själv). Å jag älskar min kropp och livet.

En mycket klok man skrev en gång: 

"Att älska någon innebär bland annat att hjälpa henne att leva som hon vill, men inte vågar."

Givetvis va den kloka mannen min far.

Det är sorgligt när man visste det redan innan det hände. Min BFF å jag skulle ses ikväll, men hon lämnade givetvis precis återbud. Men den här gången hade hon iaf vett att säga att hon är olycklig med sin sambo för tillfället. Det är ju en seger i sig. Lite ärlighet.

Hon är säkert sur på mig. Hon skrev att hon va så trött på att alla skulle ha en åsikt om hennes relation. Jag kände mig träffad och bad om ursäkt. För det va ju aldrig meningen att öka hennes lidande.

Men det är väl så med folk, de vill veta sanningen fram till den dagen då de hellre vill leva i en lögn. 

Så ärliga brukar vi vara mot varandra, men jag får väl ta på mig silkeshandskarna ett tag. För hon är min bästa vän och jag vill inte att hon ska gå i sönder.

För övrigt, kom till någon slags insikt imorse. Jag vet att jag har skrivit mycket om min pappa, men jag skulle verkligen inte påstå att det är ett ämne som diskuteras så där värst flitigt i mitt verkliga liv. Jag har typ pratat om det lite grann med mina närmsta. Det gick bra. Dom förstår ju vad jag menar innan jag ens sätter ord på det. Inte för att deras pappor har dött, utan för att dom känner mig väldigt väl. Men en gång när jag va med Saint och han delade med sig av sin livshistoria så kände jag mig lite skyldig att dela med mig av min historia. Det gick väl rätt bra, jag bröt inte ihop. Jag berättade mest om hur arg jag va. Men han va så överdrivet angelägen. Jag vet inte, jag blev obekväm å stressad. Så på typ en minut så bestämde jag mig för att han inte ville höra detta. Eller jag bestämde kanske att han inte förstod det. För han ville ju lyssna. Så jag rundade av och bytte samtalsämne. 

Det är en sån grej som jag har blivit överjävlig på. Jag är ingen jävla book-on-tape som man kan ha på i bakgrunden när man städar. Om du känner att du vill veta vem jag är så får du lyssna. Det gjorde han ju. Men tydligen inte på ett tillfredsställande sätt.

Okej, jag är kanske rätt svår ibland. Jag ser det nu. Att komma mig in på livet är ju ett projekt. Hade jag ansträngt mig så mycket för att komma en kille in på livet? Öhh, ja. Det hade jag faktiskt. Men det är för att det är det bästa jag vet. Tragiska historier som har hänt i verkligheten berättade av personen själv -sign me up!

Men absolut, om man vill ha en bekymmersfri tjej så ska man nog inte ens överväga mig. Men jag är fantastisk. 

Jag blir så himla lycklig när folk bara är på. Inga konstigheter liksom. Bara "sounds good, count me in!" Sånt folk ska man hålla hårt i. För tro mig de är inte många och de blir färre med åren. Vi ska ju försöka få ihop ett gäng å spela fotboll på söndag. De flesta som jag umgås med spelade en gång i tiden fotboll och jag vet att dom gillar det. Men nääää. Det va ju så himla längesen de spelade. Dom kanske inte är bra längre. Vem fan bryr sig? Det är inte som att någon av oss kommer att skriva proffskontrakt söndag eftermiddag. Vi ska ju bara kicka för att det är roligt. Men min kära kollega tackade precis ja, om han inte skulle på middag hos sin syster. Det är mycket möjligt att han lämnar återbud. Men jag är iaf glad nu.

Jag borde vara immun mot återbuds-raseriutbrott vid det här laget. Jag menar min BFF gör det minst en gång i veckan. Men det har gett motsatt effekt. Jag blir argare än nånsin. 

I just love life and want to live it. 

I'm not a crazy, mad bitch.

It's just that your actions affect my life.

Get it togheter girl.

Life dosen't wait for anyone.

Det är något visst när någon tar sig tid att verkligen lyssna. När någon verkligen vill veta. Som Miranda gjorde härom dagen. Vi pratade om killar. Det va först då som jag verkligen insåg hur obekväm jag är med att prata om det. Jag håller känslorna utanför. Senast hon och jag pratade så hade jag inte träffat Saint och jag va rätt kär i den där Lillebror (inte min egen bror givetvis, jag har inga bröder).

Det är något så himla pinsamt med att ha känt något. Men jag är glad att jag gick vidare snabbt, det tycker jag är bra gjort. Det är inte mer än rätt. Men jag är ju inte direkt kär i Saint. Han är bara snygg, bra i sängen och har en sexig dialekt. 

Men Miranda berättade om ett års olycklig kärlek. Om hur hon tyckte om och tyckte om, medan han bara tryckte bort. För att sedan dra tillbaka henne så fort hon släppte honom. Hon berättade om hur ont det gjorde. Hon berättade sen om den här nya killen. Som hon träffat ett tag nu. Om hur mycket hon tycker om honom. 

Jag vet inte, men det kändes både obekvämt och inspirerande att lyssna på henne. Va stark hon är. Va härlig hon är som vågar på de där viset.

Jag vågar ingenting. Jag vågar ingenting med Saint för det känns som att han är en bättre människa än jag är och därför så kan hans liv bara bli sämre av min inverkan. Faktiskt, jag har alltid varit bättre än mina pojkvänner på något sätt. Mest för att det är hundra gånger tryggare. Då kan man inte förstöra någon. Lägre krav. Det finns ju inte ens någon logik i mitt tänk! För jag har ju ändå förstört dom!

Jag har alltid varit hemskt mycket smartare än mina pojkvänner. Det får man inte säga, men det är faktiskt sant. Observera att jag inte menar att jag hade högre betyg än dem, för betyg säger inte ett skit om något. Men, okej jag hade nog faktiskt bättre betyg än dem också.. Min senaste sambo va verkligen så trög så att jag periodvis undrade om han va efterbliven. Inte konstigt att jag inte gick igång på honom.

Men vad tjänar jag på att leva ihop med någon som är betydligt dummare än jag själv är? Jag tror att jag alltid på allvar har trott att dumma människor är lyckliga. För att de inte vet bättre typ. Å lycklig ville jag ju va. Jag kan inte förstå varför jag har varit så upptagen med att hitta lycka. Den har ju alltid funnits inom mig! Men det är klart, jag saknade min pappa och saknaden hade gjort så att jag kände mig som en mörk person, det va så jag såg på mig själv. Under mina tonår har jag nog ställt mig varenda existensiella fråga som finns. Helt sjukt faktiskt. Där satt jag på mitt flickrum och funderade över helt normala saker som; vad är meningen med livet? Va det mitt fel för att jag va bråkig? Var är han nu? 

Herregud, när jag träffar tonårstjejer idag så ser jag barn. Jag va också ett barn. Som tvingades hitta svar på frågor som jag aldrig själv hade fått för mig att ställa. 

Jag ville förstå. Allt måste ha en förklaring. Det måste finnas en anledning. 

Jag önskar att jag hade kunnat åka tillbaks i tiden och prata lite med den där sura, aggressiva flickan som va jag. Hon hade säkert inte lyssnat. Men jag hade iaf sagt till henne att det inte va hennes fel. Pappa hade högt blodtryck och det ledde till att hans hjärta inte orkade pumpa runt blodet ordentligt och vätska samlades i hans lungor. Han va en fantastisk pappa och en fantastisk människa som älskade sina barn. Det finns ingen rättvisa när det kommer till döden. Elaka människor kan gå å bli hundra år. Även om halva byn önskar livet av dem. 
Så skönt det hade varit om någon hade sagt exakt så till mig för typ 15 år sedan.

Men nu vet jag ju att dumma människor inte är lyckligare än någon annan. Nu vet jag ju att jag kan få lov att vara både lycklig och smart, så länge jag väljer lycka. Min nästa pojkvän kanske rent av ska vara någon som hade varit värdig att vara min pappas svärson. Att jag aldrig har tänkt så innan! Inte för att min pappa hade så höga krav på våra blivande karlar. Jag minns när han sa "sen när ni börjar dra hem kavaljerer så bryr jag mig inte om vilka de är, så länge de hälsar! Annars fyller jag fan deras skor med vatten!"

Jag kommer så väl ihåg när han sa det. Jag tyckte att han va helt dum i huvudet. Pinsam. Jag skulle inte dra hem nån jävla kavaljer. 

Eller min nästa pojkvän kanske rent av ska vara så bra som min sura lillasyster tycker att han ska vara. Hon må vara sur på mig förevigt. Men vi har pratat om de här innan och hon har aldrig tyckt att mina pojkvänner dugit för mig. För jag är den smartaste hon känner. Jag älskar henne, men jag tror inte att det finns någon kille som lever upp till hennes krav.