Ett tillägg till mitt förra inlägg.

Är det bara jag som har tänkt på att det ofta är de som ger minst som behöver mest? Asså inte pengar. Utan, socialt. De som har absolut minst driv, som inte hör av sig, som inte bjuder in. -Dom behöver ofta ses.

De som inte lyssnar, inte tröstar utan alltid är lite disträ (stavning?) och upptagna med tankar om sig själva. -Dom behöver ofta stöd.

Jag vet inte. Det är klart att jag lyssnar och finns där för mina vänner, men sen i ärlighetens namn så beror det på hur mycket de ältar och vad problemet är. Min allra bästa vän är jag t.ex beredd att stötta! Hon är i en (i min åsikt) dålig relation. Jag är redo att lyssna, men det kommer liksom aldrig. Däremot så har hon delat med sig av sin oro för sitt höga blodtryck typ en miljon gånger känns det som. Och jag kan inte engagera mig i den frågan för hon lyssnar inte på mig. Jag läser ju till sjuksköterska.. Jag vet vilka faktorer som spelar in när det kommer till blodtryck. Att stress spelar stor roll, att man blir nervös under mätningen etc. Men hon är helt övertygad om att det är för att hon inte tränar. Hennes sambo tränar jämnt och det gör inte hon. Så hon vågade inte berätta om sitt blodtryck för honom. Jag tycker att det är tramsigt. Det är inget fel på hennes tryck. Man behöver inte livnära sig på proteinshakar och styrketräna för att hålla normalt blodtryck. Normal vardagsmotion räcker. Hon röker inte, rökning är skit för kroppen. Hon är 27. Men, självklart om man har legat med någon annan och inte berättat det för sin sambo så är man troligtvis (om man inte är en psykopat) stressad. Då stiger blodtrycket.

Så jag trodde att hon egentligen va orlig för sin framtid med sitt rötägg. Men att hon inte visste hur hon skulle ta upp det och därför fick utlopp för sin oro genom att prata om sitt blodtryck. Men jag tror inte det. Jag tror bara att hon blev riktigt orolig för sitt blodtryck. Som vid nästa mätning va normalt.

Jag vet inte, men det känns som att hon har bränt sitt ljus i bägge ändar under lång tid nu och jag är beredd att fånga henne när hon trillar. 

Men samtidigt har hon nog aldrig gett mig så många tips och goda råd som hon gör nu. Vilket är ironiskt. Och lite irriterande. För jag ser ju att hon mår skit.

Hon är min bästa vän och jag värdesätter henne högt & det är jobbigt att se henne så här. Men det finns inte mycket att göra. Men jag börjar trötta på att hon ställer in våra aktiviteter. Men, det är klart. Jag har ju tydligt uttryckt att jag inte tror att man kan bli lyckliga igen när det gått så långt som det har gått för dom. När man letat lägenhet till sig själv i smyg. När man legat med ngn annan. Även om det va utan känslor. Då tycker jag att det enda rätta är att separera. 

Ärlighet varar längst?

Nyligen så la en gammal vän till mig upp en hjärtskärande statusuppdatering på FB. Han skrev att han haft problem med dåligt självförtroende och ångest i tio år. Att det periodvis varit så illa att han övervägt självmord. Jag blev verkligen chockad när jag läste det. Jag hade ingen aning om att han kände så. Och att läsa något genuint på FB är chockerande i sig. Det är mest trams på FB normalt sett. Iaf på mitt nyhetsflöde. Bilder tagna ur tacksamma vinklar. Lycka och vin. Kärleksförklaringar till partners. 

FB är helt stört. Egentligen. 

Men mitt i denna gödselstack fanns hans välskriva status. Ett guldkorn. Inte för att det är roligt att läsa att någon mår så dåligt. Men för att det var ärligt. För att det va äkta och det respekterar jag. Jag förstår inte vad vi vill uppnå med FB. Själv intalar jag mig själv att jag har det för att hålla kontakten och se vad folk gör. Men om man bortser från stor lifemoments, så som barn och bröllop, vad delar folk egentligen med sig av?

Jag har en gammal vän som uppdaterar sin status säkert tre gånger om dagen. Varje dag. Hon fyller 27 i år. Och det är ALDRIG något insiktfullt. Det är bara typ "Frukosten avklarad, mot IKEA för att handla ny badrumsmatta!" Jag förstår inte vad jag ska göra med den informationen? Det är inte roande. Det är inte intresseväckande. Det är skit.

Om jag ska vara helt ärlig så blir jag hemskt obekväm när någon vill prata om allvarliga saker med mig. Antagligen för att jag inte direkt har koll på mina egna "allvarliga saker". Eller, ja.. Jag är välfungerande, men herregud om jag kommer tio meter utanför min comfort-zone så går jag sönder. Jag kan inte fungera om jag inte kan få använda min humor. Jag kan prata om allvarliga saker, men på mitt sätt. Så när jag läste hans helt råa text om sin psykiska ohälsa så blev jag lite obekväm. Ångest är ganska vanligt skulle jag vilja säga. Många av mina vänner har berättat om sin ångest för mig. Men jag tror inte att dom förstår att det är fett normalt att få "ångest" när man blir av med jobbet, man har varit otrogen eller när pengarna inte räcker till. Att lida av ångest är något annat. Jag vet inte vad vi har blivit itutade som barn, men vi tycks inte känna till att det gör ont att leva. Att livet ibland är som en käftsmäll. Att det kommer att finnas dagar då vi ångrar alla val i nånsin gjort. Att det kommer att finnas stunder då vi är ute på hal is. Vi är dåligt förberedda på dessa stunder. Vi kan inte accepptera känslorna och jag tror att det är därför många vänder sig till droger och alkohol. 

Om jag nånsin får barn så hoppas jag att jag på ngt sätt kan lära dom (utan att de blir världens sorgligaste individer) att accepptera att livet innebär toppar och dalar. Att även om någon bara skryter om sitt liv, om allt hen har och allt hen kan. Så finns där ändå en osäkerhet inom hen. Där finns ett misslyckande. Och det gör inte personen mindre imponerande. Det gör hen mänsklig. Då tror jag att jag hade gett dom en fighting chance att nånsin bli lyckliga.