Jag vet att Du inte mår bra.

Jag vet att Du periodvis inte ser någon mening med din tillvaro.

Att Du tror att Du inte spelar någon roll.

Jag blir arg. 

För det är väl klart att Du spelar roll.

Vad fan håller Du på med?

Jag blir arg för att Du inte gör något för att bryta mönstret.

Ingen kan göra det åt Dig.

Du är inte ensam om att känna så.

Det finns hjälp att få.

Men den kommer inte att knacka på din dörr.

Du måste söka den.

Jag tänker på Dig varje dag.

Hur stökigt det verkar vara inuti ditt huvud.

Du kan ibland vara så speedad att inte ens jag pallar med.

Sen faller Du ihop totalt.

Faller ner i någon sort uppgiven hopplöshet.

Som en bipolär person.

Men jag tror inte att Du är bipolär.

Jag tror att Du är deprimerad och ibland så vill Du vara pepp och då blir det bara fel.

För Du är inte pepp och det blir bara påklistrat och falskt.

Man kan inte ta genvägar när det kommer till sånna här grejer.

Du jämför dig med alla andra.

Å i dina ögon så är alla andra sämre än dig, men har det bättre.

Det är så satans orättvist i din värld.

Men det är bara för att Du inte ser allt som Du har och allt som Du får.

När jag ser Dig och din tillvaro så tycker jag inte synd om dig.

Du har det bra.

Men det ser inte Du.

Det är därför Du alltid kommer att ha det dåligt.

Å det gör mig också arg.

För jag vill väl för inte att Du ska gå runt å må dåligt hela ditt liv.

Men Du gör ju ingenting åt det!

För i din värld så är det inte ditt ansvar.

För problemet är inte Du, problemet är någon annan eller något annat.

Alltid.

Du måste hjälpa dig själv.

Varför vill Du inte hjälpa dig själv?

Periodvis så förändras tillvaron alldeles för intensivt.

Jag är ju sällan positiv till förändring.

Men detta är ju för mycket även för den mest flexibla.

Mina kära systrar är kaos.

Båda två.

Den ena djupt deprimerad och den andra är väl mitt i någon sorts identitets-kris.

Å så jag...

Som fattat det bästa beslutet i mitt liv å tagit uppehåll från mina räliga studier på obestämd framtid och fått fast tjänst på LSS-boendet som jag jobbat på till å från i fem år. Bästa arbetsplatsen som finns. Det går fan bra för mig. Känns riktigt pissigt. Jag menar, jag är sjukt glad för min tjänst! Men jag är en sån som skäms för min framgång när det finns andra som har det sämre.

Jag är en sån som hade kunnat hamna på gatan bara för att jag inte vill att någon ska känna agg mot mig. Det är pinsamt. Jag borde jämföra mig med de som har det bättre än mig. Jag borde känna typ "kan hon, så kan jag".. Men jag är väl inte lagd så. Jag vill verkligen inte sticka i ögonen på någon. 

I min ungdom ville jag jobba med marknadsföring, jag ville typ bli art director. Men sen läste jag att det var hård konkurrens om jobben. Då släppte jag den drömmen omgående. För jag visste redan då hur det skulle bli.. "Jag behöver inte det jobbet, jag har så jag klarar mig.." Jag är inte lämpad för en sån där äta eller ätas bransch. 

Dom säger att vi prövas i svåra tider, men jag tror att de lätta tiderna är svårast för mig.

Antagligen för att jag alltid lyckats ha sönder de lätta tiderna.

Så fort det blivit för bra så har jag sabbat det.

Kanske av ren rädsla att det lyckliga, härliga skulle tas ifrån mig.

Att det på något sätt skulle bli lättare om det va jag som hade kontrollen.

Jag är så satans rädd.

Hela tiden.

Egentligen.