Det är något visst när någon tar sig tid att verkligen lyssna. När någon verkligen vill veta. Som Miranda gjorde härom dagen. Vi pratade om killar. Det va först då som jag verkligen insåg hur obekväm jag är med att prata om det. Jag håller känslorna utanför. Senast hon och jag pratade så hade jag inte träffat Saint och jag va rätt kär i den där Lillebror (inte min egen bror givetvis, jag har inga bröder).

Det är något så himla pinsamt med att ha känt något. Men jag är glad att jag gick vidare snabbt, det tycker jag är bra gjort. Det är inte mer än rätt. Men jag är ju inte direkt kär i Saint. Han är bara snygg, bra i sängen och har en sexig dialekt. 

Men Miranda berättade om ett års olycklig kärlek. Om hur hon tyckte om och tyckte om, medan han bara tryckte bort. För att sedan dra tillbaka henne så fort hon släppte honom. Hon berättade om hur ont det gjorde. Hon berättade sen om den här nya killen. Som hon träffat ett tag nu. Om hur mycket hon tycker om honom. 

Jag vet inte, men det kändes både obekvämt och inspirerande att lyssna på henne. Va stark hon är. Va härlig hon är som vågar på de där viset.

Jag vågar ingenting. Jag vågar ingenting med Saint för det känns som att han är en bättre människa än jag är och därför så kan hans liv bara bli sämre av min inverkan. Faktiskt, jag har alltid varit bättre än mina pojkvänner på något sätt. Mest för att det är hundra gånger tryggare. Då kan man inte förstöra någon. Lägre krav. Det finns ju inte ens någon logik i mitt tänk! För jag har ju ändå förstört dom!

Jag har alltid varit hemskt mycket smartare än mina pojkvänner. Det får man inte säga, men det är faktiskt sant. Observera att jag inte menar att jag hade högre betyg än dem, för betyg säger inte ett skit om något. Men, okej jag hade nog faktiskt bättre betyg än dem också.. Min senaste sambo va verkligen så trög så att jag periodvis undrade om han va efterbliven. Inte konstigt att jag inte gick igång på honom.

Men vad tjänar jag på att leva ihop med någon som är betydligt dummare än jag själv är? Jag tror att jag alltid på allvar har trott att dumma människor är lyckliga. För att de inte vet bättre typ. Å lycklig ville jag ju va. Jag kan inte förstå varför jag har varit så upptagen med att hitta lycka. Den har ju alltid funnits inom mig! Men det är klart, jag saknade min pappa och saknaden hade gjort så att jag kände mig som en mörk person, det va så jag såg på mig själv. Under mina tonår har jag nog ställt mig varenda existensiella fråga som finns. Helt sjukt faktiskt. Där satt jag på mitt flickrum och funderade över helt normala saker som; vad är meningen med livet? Va det mitt fel för att jag va bråkig? Var är han nu? 

Herregud, när jag träffar tonårstjejer idag så ser jag barn. Jag va också ett barn. Som tvingades hitta svar på frågor som jag aldrig själv hade fått för mig att ställa. 

Jag ville förstå. Allt måste ha en förklaring. Det måste finnas en anledning. 

Jag önskar att jag hade kunnat åka tillbaks i tiden och prata lite med den där sura, aggressiva flickan som va jag. Hon hade säkert inte lyssnat. Men jag hade iaf sagt till henne att det inte va hennes fel. Pappa hade högt blodtryck och det ledde till att hans hjärta inte orkade pumpa runt blodet ordentligt och vätska samlades i hans lungor. Han va en fantastisk pappa och en fantastisk människa som älskade sina barn. Det finns ingen rättvisa när det kommer till döden. Elaka människor kan gå å bli hundra år. Även om halva byn önskar livet av dem. 
Så skönt det hade varit om någon hade sagt exakt så till mig för typ 15 år sedan.

Men nu vet jag ju att dumma människor inte är lyckligare än någon annan. Nu vet jag ju att jag kan få lov att vara både lycklig och smart, så länge jag väljer lycka. Min nästa pojkvän kanske rent av ska vara någon som hade varit värdig att vara min pappas svärson. Att jag aldrig har tänkt så innan! Inte för att min pappa hade så höga krav på våra blivande karlar. Jag minns när han sa "sen när ni börjar dra hem kavaljerer så bryr jag mig inte om vilka de är, så länge de hälsar! Annars fyller jag fan deras skor med vatten!"

Jag kommer så väl ihåg när han sa det. Jag tyckte att han va helt dum i huvudet. Pinsam. Jag skulle inte dra hem nån jävla kavaljer. 

Eller min nästa pojkvän kanske rent av ska vara så bra som min sura lillasyster tycker att han ska vara. Hon må vara sur på mig förevigt. Men vi har pratat om de här innan och hon har aldrig tyckt att mina pojkvänner dugit för mig. För jag är den smartaste hon känner. Jag älskar henne, men jag tror inte att det finns någon kille som lever upp till hennes krav. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att Du inte mår bra. Jag vet att Du periodvis inte ser någon mening med din tillvaro. Att Du tror att Du inte spelar någon roll.   Jag blir arg.  För det är väl klart att Du spelar roll. Vad fan håller Du på med?   Jag blir ar...

Periodvis så förändras tillvaron alldeles för intensivt. Jag är ju sällan positiv till förändring. Men detta är ju för mycket även för den mest flexibla. Mina kära systrar är kaos. Båda två. Den ena djupt deprimerad och den andra är väl mit...

Idag är jag ledig. Underbart. Bilen är på verkstad och jag är ofrivillig kollektiv-åkare. Så jag håller vilodag fram till fem. Sen får jag ta mig ut och åka tåg. Ska träffa mina systrar för en liten mitt i veckan bio. Det allra sorgligast...

En strålande dag. Verkligen. På riktigt. Ingen sarkasm. Idag har varit en fantastisk dag. Jobbat i princip hela dagen, med bästa kollegorna bör tilläggas. Många skratt och god stämning. Sen kom min ärkefiende... Nattaren från helvetet...

Här ligger man nu nerbäddad och nyduschad. Ballkongdörren är öppen och det är så kallt i lägenheten. Äntligen. Höst. Min bästa årstid! Ikväll tog jag mig ut på en joggingtur/promenad. Det var säkert tre månader sedan jag sprang senast. Då sprang jag ...