Låt dom tycka.

Låt dom sitta på sina höga hästar.

Låt dom titta ner på dig.

Låt dom dömma dig.

"Jag reser mig igen", som Torkel så fint sjöng i Melodifestivalen för några år sedan.

Jag tror att jag förstorar upp mina egna snedsteg väldigt mycket.

Jag menar, jag tar ju sällan eller aldrig illa upp när andra människor trampar snett.

Jag lider av ngn slags sjukdom när jag ständigt känner mig som tjuren i porslinsaffären.

Vilket betyder att jag dels är väldigt hård mot mig själv. Men framför allt att jag inte ser mina medmänniskor som starka, kapabla individer. Utan som porslinsfigurer. 

Det är ju fel. Dom tåler ju säkert minst lika mycket som jag. För jag är ju inte starkare än ngn annan. Jag är ju vanlig. Lite dum i huvudet när jag ska bedömmas, men bortsett från det så är jag ju normal.

Asså, allvarligt.. Vilket sammanbrott. 

Jag har verkligen varit tuff rent för länge.

Men det har liksom inte varit läge för tårar.

Det har varit för mycket alldeles för länge.

Mycket stress och mycket känslor av otillräcklighet.

Jag tror inte att jag har gråtit sen jag och mitt ex separerade.

Då grät både han och jag.

Men sen grät jag inte över det. Det va ju för det bästa. Jag va ju inte direkt lycklig med honom. Då är det bättre att lämna. Rationellt.

Det va ett år sedan. Snart.

Sen dess har jag haft skitmycket bekymmer med skolan (i min åsikt), haft cellförändringar på livmoderhalsen (blev skitstressad över det, fick göra ett andra prov som va normalt), bott själv för första gången i mitt liv, bråkat med mina systrar (som verkligen har en central roll i mitt liv)... 

En maaassa skit helt enkelt.

Som jag bara samlat på hög.

För att jag va alldeles för tuff för att bli ledsen.

Idag blev jag alldeles för ledsen för att vara tuff.

Idag grät jag.

Det va rätt gött egentligen.

Jag har behövt gråta länge känner jag nu.

Lite oönskvärd tajming på det hela dock.

Meeen, sånt är livet.

Jag är så van vid att knalla omkring och uppmana allt å alla att "känna sina känslor"

Medan jag själv alltid är glad.

Sån jävla bullshit.

Jag är en riktigt liten tönt som gråter och ser motgångar som världens undergång.

Så känns det för mig. 

Det är min uppfattning ibland.

Min verklighet är ju i dessa stunder inte den verkliga verkligheten. 

Men det känns ju verkligt för mig.

Jag gillar inte att vara sårbar. Jag gillar inte att bli tröstad.

Jag gillar att vara stenhård, tuff och rolig.

Det känns obekvämt för mig att inte vara glad.

Jag vill inte att folk ska veta att jag kan bli ledsen.

Jag vill inte att folk ska komma innanför murarna.

Mina jävla murar. Jag hatar dom. Jag vill riva dom. Men jag är i ärlighetens namn inte tuff nog för att klara mig utan dom. För även om de begränsar mig så känner jag ju också mig väldigt säker med mina murar...

Men idag blev det hur som helst för mycket. 

Det brast.

Jag grät och fick typ ha barnvakt på jobb.

Men samtidigt så hade jag ju gjort samma sak om det va ngn annan som blivit ledsen. 

Då hade jag tröstat.

Men det är hemskt att vara den som behöver tröst.

Jag vill så gärna vara en ö.

Jag vill klara mig själv och bara umgås med andra människor för att det är roligt. 

Inte för att jag på ngt vis BEHÖVER andra människor.

Men det är klart att jag inte är ngn ö.

Jag borde nog inte heller sträva efter att bli det.

Jag är väldigt ödmjuk och tacksam för stödet i denna svåra stund som helt och hållet va mitt eget fel.

Alla gör misstag.

Men helt ärligt så borde jag verkligen ha gråtit för länge sen.

Det märks, för jag gråter nu när jag tänker på det.

Jag borde ha gråtit för andra saker.

Men jag är så himla envis och biter ihop.

Varför är det så himla svårt för mig att vara en människa?

En människa som gråter ibland.

Jag ångrar alla mina snedsteg. Jag saknar min pappa. Jag önskar att jag va bättre. Att jag va smartare, snyggare och smalare.

Män i vården. Det finns inget hetare. Egentligen har jag inget annat att dela med mig av i kväll. För jag har inte tänkt på ngt annat idag. 

Praktiserar på vårdcentral nu. Tanken är ju att jag en vacker dag ska bli sjuksköterska. Livet på vårdcentral är relativt varierat. Idag va de det i alla fall. Idag var en riktigt bra dag på vårdcentralen. Blandade patienter. Inte som många av de andra dagarna, när ALLA sökt för hosta och ont i halsen. Det är ju inte så där värst stimulerande. Förutom om patienten faktiskt har halsfluss. Då kan vi ju göra något. Men alla dessa virusinfektioner... "Kan jag inte få antibiotika, jag har haft hosta i två veckor..." NEJ!! Antibiotika är när man har bakterier. Det hjälper inte mot virus. "Jag hade lite antibiotika hemma.. Men det har inte hjälpt?" NEEEJ, för du har virus. En klassisk förkylning. Man får rida ut den.. 

Men det piggar ju alltid upp med en riktigt het man att vila ögonen på. Jag vet typ ingenting om honom, för jag är en sensationellt dålig singel. Han jobbar där och är yngre än mig, så mycket vet jag. Han är vrålhet, det vet jag! Jag får ta blodprov på honom. Men är han singel? Hur tar jag egentligen reda på det.. Kan man fråga.. Det är klart att man kan, bara man inte blir mega-generad och svimmar när man frågar. Öhh, det vet i fan om jag klarar. Jag får limma satan på honom, så får vi väl se om han bromsar och hänvisar till flickvän eller inte? ;P Praktiken är ju slut om två veckor, så om det blir pinsamt så är det ju bara att rida ut.. Som en riktigt tråkig förkylning ungefär.