Jag kan nog inte förklara hur gärna jag vill att Lillebror ska göra en liten gest. Det behöver verkligen inte vara något stort. Herregud, det bör inte vara något stort. För då kommer jag bli obekväm och springa mot kullarna. Men ett litet välformulerat sms. Hade ju kunnat vara en början.

Jag kan inte förklara det. Jag kan verkligen se oss tillsammans. Även om det är helt stört. Även om det är mot logikens alla regler. Men det är inte som att jag håller andan. Bollen ligger hos honom. Om han känner för att steppa upp så är det ju suveränt, om inte så går det ingen nöd på mig. 

Det är som Leann Rimes sjöng:

Baby shame on you, if you fool me once
Shame on me if you fool me twice
You've been a pretty hard case to crack
Should've known better but I didn't
And I can't go back

Oh life goes on

Han ringde ikväll.

Givetvis så svarade jag inte. 

Det går ju inte. 

Han har verkligen varit ett ass.

Men, okej.. Döm mig inte för detta. Jag tycker ändå om honom. Men nu är det bara en fråga om princip. Lillebror får göra rätt för sig först. Sen kan vi lätt skeda igen. Det är något med honom. Helt stört.

Men shit, tänk om han hade ringt igår. Då hade det varit kört. Tur att jag va nykter ikväll ändå. 

Kan inte nog understryka att han måste göra rätt för sig först. Vi hade ju en liten sjukt söt romans under en veckas tid. Hade jag inte tyckt om honom så hade han inte behövt göra rätt för sig. Men det blir helt andra spelregler när man har känslor för killen. Spelreglerna ändras av den enkla anledning att man måste skydda sig själv.

Jag är ju värsta elit-singlen nu. Har ju koll på detta!

Det är väl som mamma alltid har sagt; "vad är mest rimligt, att det är fel på hela världen eller att det är du?" 

Hon har säkert rätt. 

Men jag siktar typ högre.. Jag vill ha mer.. Världen kanske borde få röven ur soffan och leva livet? Göra lite roliga saker med sina vänner, oavsett väder. Detta är Sverige, vädret är värdelöst 85% av tiden. Jag tänker att leva livet 15% av tiden är för klent. Det duger inte för mig. Trams.

Jag blir bara så arg. 

Vi skulle åka på äventyr, men nääää.

Jag skulle haft en back-up plan. 

I såna här tider så måste jag ju alltid ha en back-up. 

Pinsamt att jag inte insett det förrän nu.

Livet är kort. 

Eller ja, livet kan väl vara rätt långt.

Men liksom, helt ärligt.. Hur många bra år har vi kvar?

Vi blir jävlar inte yngre.

Absolut, jag förstår. Jag förstår i princip allting.

Att jag sen inte respekterar det är en helt annan femma.

Utan tillit har vi ingenting. 

Å ikväll så kändes det som att du ljög. 

Jag har inget tålamod med sånt.

Fuck it, jag får väl jogga. På en lördagkväll. Är det ens lagligt?

Gårdagens utgång va himla trevlig. Lite klent med ragg, men vi hade roligt! Vakterna va trevliga mot mig, inga bekymmer alls faktiskt! Där va en kille som trodde att jag va 21. Haha, det va ett rätt fint ögonblick. Jag fyller ju 27 om typ ingen tid alls. Men jag har inte fyllt än, så jag är 26. Men 21, det kändes riktigt gött asså.

När jag kom hem inatt så ville jag ju så klart äta. Vi brukar ju käka nattamat på nått flottigt ställe, men igår blev det inte så. Men det gräsliga va att jag inte hade något att äta hemma. Så jag fick steka tre ägg. I rent överlevnadssyfte. Så idag har jag varit hemma å brunchat hos mamma. Två mackor och en portion yoghurt med musli. Blev så mätt så att jag trodde att min mage skulle gå sönder. Men nu vill jag typ trycka en pizza och ett kilo lösgodis från hemmakväll.

En pizza asså.. Finns inget som kan slå det. Då menar jag givetvis en köpepizza från pizzerian. Ingen GI-variant. Utan en sån pizza som innehåller en veckas rekommenderade kalori-intag.

Igår titulerade min kompis sig som läkare på krogen. Hon är ju inte läkare. Det va ett skämt, eller ja.. Det började som ett skämt, men det blev typ ett expiriment. För jäklar va mycket hat som flög på henne. Visst, det lät ju extremt snorkigt. Det va ju ingen som hade frågat va hon jobbade med.  Men jag blev rätt chockad faktiskt. Helt främmande män gick till attack direkt. "Vem fan tror du att du är?!" "Tror du att du skulle vara bättre än mig?" Så klart dropades klassiker som fitta och hora också. För tydligen kan inte män flyga ihop med tjejer utan att använda sånna ord. Men hon skötte det bra. Det blev tyst en stund. Eller tyst blev det ju inte, vi va ju på krogen. Men hon slutade prata med grabbgänget som hade blivit så enormt förolämpade av de faktum att hon va läkare. Dom ignorerade henne också. Det va ömsesidigt. Då drog hon igång det igen. 

"-Bara så att ni vet, även om ni har behandlat mig som skit ikväll så kommer jag ändå hjälpa er om ni blir sjuka!"

Haha, det ville dom verkligen inte. 

Jag har aldrig blivit så upprörd över en annan människas yrkesval.. Eller okej, skulle det vara något yrke så skulle det vara polis. Om mötet äger rum under en av mina rebeliska dagar. Men jag hade nog inte blivit så arg ändå. 

Idag försökte vi oss på att spela lite fotboll, men vi hade dragit på oss en del skador sist vi spelade. Det är ju så härligt med människor som ger allt dom har. Lever i ögonblicket. Inser att detta kommer att kännas imorgon, men skiter i vilket. Tydligen så är vi sånna allihop. Så om vi nånsin startar ett lag så kommer vi göra tidernas debutmatch. Den kommer att vara legendarisk. Sen kommer vi bli överkörda resten av säsongen. Eller iaf de tre följande matcherna. Sen kanske vi har återhämtat oss. Anyhow, vi avbröt fotbollssparkandet och gick en promenad i skogen istället. Super härligt. 

Jag har framför allt problem med höger ljumske. Den sträckte jag. Känns väl som en rätt klassisk skada för en avdankad högerfotad fotbollsspelare. Man vill ju skjuta lika hårt som man gjorde en gång i tiden. Det fina med en sträckning i ljumsken är ju att man faktiskt kan springa. Det enda man inte kan (eller, jag iaf) är ju att sparka iväg en boll. Så nu ikväll så tog jag mig faktiskt ut och joggade mitt varv, det är typ 6 km lite drygt. Första gången som jag sprungit min runda i shorts. Det va så jäkla härligt! Skulle faktiskt vilja kalla kvällens joggingtur för en succé. Helt annan spänst i steget. Kändes som att jag höll ett bättre tempo och damn it om jag inte kände mig lite glad när jag sprang.

Igår va det en annan kollega som frågade om jag hade gått ner i vikt. Som jag har nämnt innan så väger jag ju inte mig. Så jag svarade att det har jag kanske gjort, jag vet inte. Min kollega frågade genast hur jag gjort, om jag börjat träna. Hon vill också gå ner i vikt, men hon lyckas inte berättade hon. Därför behövde hon alla råd och tips hon kunde få. Sånt kan jag tycka är fint. När man verkligen erkänner nederlag och ber om hjälp. Det är imponerande. Men jag berättade inte för henne. Känns som att min hippie-diet inte direkt är något som jag kan gå runt och rekommendera folk. Den är ju helt hemmasnickrad, funkar nog bara för mig.

Kan ju lika gärna bekänna mina synder, så att ni får en rättvis bild.. Igår fuskade jag på min diet. Jag köper rätt ofta sån där sallad som man får plocka själv i affären. I LOVE IT! Men en sån liten burk dressing kostar 5:-, inte ofta jag tar dressing.. Men jag tänkte att det hade varit mer ekonomiskt att köpa en större vanlig kall sås. Så jag slog till på Max's Green Garlic. Problemet är att den burken är slut nu. Jag dippade knäckebröd i den. FETTO. Det är bara att inse att min självdisciplin är i princip obefintlig. Så, never again. Jag får köpa småburkar för 5:-/st. 

Okej, min research bestod av kanske fem googlingar. De flesta sidorna beskrev en duktig, ambitiös storasyster/bror och en rebellisk, äventyrlig minsting. Men jag hittade ett uttryck som är nytt för mig! Så himla roligt när man får lära sig något nytt. Om det skiljer mindre än 1,5 år mellan dig och ditt syskon så är ni "pseudotvillingar". Det va ju jätteroligt, för då är jag ju inte bara förstfödd, utan även pseudotrilling! Eller nä.. Jag är pseudotvilling. Men min mittemellan syster är pseudotrilling. Hon har 15 månader till mig och 15 månader till lillasyster. Men det känns ju trist. Jag vill att vi alla ska vara pseudotrillingar. Tillsammans.

Tydligen så va pseudotvillingar välrepresenterade hos psykologen. För de kan plötsligt bli vansinnigt arga och rent av slåss. Damn right. Stämmer på hela min syskonskara. Noll till hundra på femton hundradelars sekund. Men ingen av oss har väl slagits så där våldsamt mycket utanför hemmet. Jag slogs i skolan ibland, men det va befogat. Det va aldrig på någon som va svagare än mig. Okej, en gång tryckte jag upp en kille mot en vägg. Han hade varit taskig mot min lillasyster. Jag svär att han inte hade någon markkontakt. Jag lyfte upp honom i hans tröja. Han va yngre än mig, men jag slog ju tekniskt sätt inte på honom. Det va bara en tydlig markering.

Hur som helst. Den här pseudotvilling-grejen känns ju helt banbrytande för mig! Jag har aldrig känt mig som en renodlad storasyster. Dels för att mina småsyskon växte om mig snabbt. Så jag fick aldrig riktigt känna den där "mitt ord är din lag"-känslan. Men, ja jävlar va vi har slagits och bråkat. Men samtidigt så har vi ju lekt extremt mycket tillsammans. Höga toppar och djupa dalar.

Jag kan identifiera mig som en storasyster på så vis att jag alltid skyddat mina systrar om någon varit dum mot dem. (Att jag prylade dem hemma, det va ju en annan sak, vi va ju syskon). Jag gillar att ha koll. Jag vill att folk ska berätta vad de tänker, var de är osv. Framför allt på jobb! Där vill jag ha koll på allt å alla. Men jag tycker inte att jag är kontrollerande och svartsjuk i relation eller med någon av mina vänner. 

Samtidigt är det jag som har uttryckt mig mest kreativt i min syskonskara. Med dikter och bilder. Det vet jag att min mormor uppskattar. Det är även jag som är den stora rebellen i familjen, den besvärliga. Jag tror att iaf jag och mittemellan syrran har problem med auktoritet. Minstasyrran har nog inga direkta problem med auktoritet. 

Asså, absolut.. Vi är olika individer. Men jag tror nog att vi är himla lika jag å mina systrar. Vi har ju fått tilldelade egenskaper och expertisområden. Mest för att mamma skulle göra individer av oss, vi va ju bara en hög töser liksom. Ingen visste ju var den ena slutade och den andra började. 

Jag: Smart, problemlösare, hård, dålig i köket och med barn

Mittemellan: Bra lokalsinne, duktig på matlagning och bakning, detaljorienterad (=blev arg över jävligt små saker och än idag är det hon som håller koll på julklappsbudgetarna).

Minstingen: Bra med barn, godhjärtad, lätt att ha å göra med, något bakvänd (helt praktiskt)

Tanterna på släktmiddagarna kan fortfarande blanda ihop oss. Vi är lika, vi har typ samma stil alla tre. Färgat hår, antingen mörkt eller rött. Vi är nog framför allt lika till sättet. Vi är glada och skämtsamma. Skrattar högt, sjunger, goda storytellers, jäkligt mycket gester och ansiktsmimik, livliga fantasier. 

Jag tror att jag ska ägna kvällen åt lite syskon-psykologi. Jag är helt övertygad om att vår plats i syskonskaran påverkar oss enormt. Jag vet att det finns teorier kring detta och jag tänker minsann ta del av detta! Ta det lugnt mina vänner, jag kommer definitivt dela med mig av min kunskap så fort jag har någon!