Jag vet att Du inte mår bra.

Jag vet att Du periodvis inte ser någon mening med din tillvaro.

Att Du tror att Du inte spelar någon roll.

Jag blir arg. 

För det är väl klart att Du spelar roll.

Vad fan håller Du på med?

Jag blir arg för att Du inte gör något för att bryta mönstret.

Ingen kan göra det åt Dig.

Du är inte ensam om att känna så.

Det finns hjälp att få.

Men den kommer inte att knacka på din dörr.

Du måste söka den.

Jag tänker på Dig varje dag.

Hur stökigt det verkar vara inuti ditt huvud.

Du kan ibland vara så speedad att inte ens jag pallar med.

Sen faller Du ihop totalt.

Faller ner i någon sort uppgiven hopplöshet.

Som en bipolär person.

Men jag tror inte att Du är bipolär.

Jag tror att Du är deprimerad och ibland så vill Du vara pepp och då blir det bara fel.

För Du är inte pepp och det blir bara påklistrat och falskt.

Man kan inte ta genvägar när det kommer till sånna här grejer.

Du jämför dig med alla andra.

Å i dina ögon så är alla andra sämre än dig, men har det bättre.

Det är så satans orättvist i din värld.

Men det är bara för att Du inte ser allt som Du har och allt som Du får.

När jag ser Dig och din tillvaro så tycker jag inte synd om dig.

Du har det bra.

Men det ser inte Du.

Det är därför Du alltid kommer att ha det dåligt.

Å det gör mig också arg.

För jag vill väl för inte att Du ska gå runt å må dåligt hela ditt liv.

Men Du gör ju ingenting åt det!

För i din värld så är det inte ditt ansvar.

För problemet är inte Du, problemet är någon annan eller något annat.

Alltid.

Du måste hjälpa dig själv.

Varför vill Du inte hjälpa dig själv?

Periodvis så förändras tillvaron alldeles för intensivt.

Jag är ju sällan positiv till förändring.

Men detta är ju för mycket även för den mest flexibla.

Mina kära systrar är kaos.

Båda två.

Den ena djupt deprimerad och den andra är väl mitt i någon sorts identitets-kris.

Å så jag...

Som fattat det bästa beslutet i mitt liv å tagit uppehåll från mina räliga studier på obestämd framtid och fått fast tjänst på LSS-boendet som jag jobbat på till å från i fem år. Bästa arbetsplatsen som finns. Det går fan bra för mig. Känns riktigt pissigt. Jag menar, jag är sjukt glad för min tjänst! Men jag är en sån som skäms för min framgång när det finns andra som har det sämre.

Jag är en sån som hade kunnat hamna på gatan bara för att jag inte vill att någon ska känna agg mot mig. Det är pinsamt. Jag borde jämföra mig med de som har det bättre än mig. Jag borde känna typ "kan hon, så kan jag".. Men jag är väl inte lagd så. Jag vill verkligen inte sticka i ögonen på någon. 

I min ungdom ville jag jobba med marknadsföring, jag ville typ bli art director. Men sen läste jag att det var hård konkurrens om jobben. Då släppte jag den drömmen omgående. För jag visste redan då hur det skulle bli.. "Jag behöver inte det jobbet, jag har så jag klarar mig.." Jag är inte lämpad för en sån där äta eller ätas bransch. 

Dom säger att vi prövas i svåra tider, men jag tror att de lätta tiderna är svårast för mig.

Antagligen för att jag alltid lyckats ha sönder de lätta tiderna.

Så fort det blivit för bra så har jag sabbat det.

Kanske av ren rädsla att det lyckliga, härliga skulle tas ifrån mig.

Att det på något sätt skulle bli lättare om det va jag som hade kontrollen.

Jag är så satans rädd.

Hela tiden.

Egentligen.

Idag är jag ledig.

Underbart.

Bilen är på verkstad och jag är ofrivillig kollektiv-åkare.

Så jag håller vilodag fram till fem.

Sen får jag ta mig ut och åka tåg.

Ska träffa mina systrar för en liten mitt i veckan bio.

Det allra sorgligaste är att jag redan förbrukat alla kalorier för dagen..

Bio utan godis.. Va fan är det? Ett skämt?

Jag får skylla mig själv.

100 g brie går ju inte obemärkt förbi i kaloridagboken direkt..

Jag måste verkligen skärpa mig med mitt ätande.

Sluta vara en sån tjockis.

Skäms på mig.

En strålande dag.

Verkligen.

På riktigt.

Ingen sarkasm.

Idag har varit en fantastisk dag.

Jobbat i princip hela dagen, med bästa kollegorna bör tilläggas.

Många skratt och god stämning.

Sen kom min ärkefiende...

Nattaren från helvetet.

Jag kan verkligen inte med henne.

Hon uppförde sig bra ikväll.

Men det spelar ingen roll, jag tycker ändå inte om henne.

Så jag stänger liksom ner helt när hon kommer.

Jag tänker att det är okej.

Jag har aldrig varit otrevlig mot henne.

Jag tänker att ioma hon jobbar natt så räcker det att jag reder ut att ta emot och överlämna en rapport till henne.

Vi behöver inte vara vänner.

Det enda problemet är att det tar mig säkert en timme att lugna ner mig efter att jag ens har sett henne.

Hon retar upp mig.

Hon är allt som är fel på mänskligheten.

Helt otroligt.

Skit samma. 

Som sagt, tur att hon jobbar natt.

Här ligger man nu nerbäddad och nyduschad. Ballkongdörren är öppen och det är så kallt i lägenheten. Äntligen. Höst. Min bästa årstid! Ikväll tog jag mig ut på en joggingtur/promenad. Det var säkert tre månader sedan jag sprang senast. Då sprang jag en mil. Efter det så kändes det inte som att jag hade något att bevisa. Jag menar, hallå jag sprang en mil. Utan pauser. Eller, jag joggade en mil. Men nu va det dags att röra på fläsket igen! Det gick rätt bra. Jag tror att min kropp är rätt tacksam att träna med för att jag har en rätt stabil muskelmassa. Även när jag inte tränat på länge. Synd bara att jag även har en rätt stabil fläskmassa. 

Hur som helst. Under min runda så funderade jag över de där med att bli vuxen. Är det dags att ge vika? Ska jag bli vuxen..? Hade det varit så illa? Jag menar, jag är ju vuxen. Jag är ju 27. Men ibland träffar man ju killar i min ålder som på allvar jobbar i kostym. Snygga kostymer. Tjejer klär sig som Östermalms-tanter redan på gymnasiet nu för tiden. Det är ju inte som att jag själv går klädd i tyllkjol och Musse Pigg-öron. Men jag känner mig inte vuxen. Kanske är läge att vara 27 och vara en riktigt skön vuxen. Komma över alla mina osäkerheter. Växa upp. Släppa drömmen om min mammas bekräftelse. Screw it all and rise above. 

Jag vet inte om han gillar mig.

Jag vet inte om jag gillar honom.

Han får mig att skratta.

Å han förstår nog mig rätt bra faktiskt.

Jag värdesätter honom, men gillar jag honom?

Jag tror att han skrämmer mig.

Just för att han förstår mig.

Han är min vän och vi har aldrig gjort något sexuellt, men jag har bara en sån känsla av att han tycker om mig.

Jag vet inte, det kanske bara är hybris.

Hela världen är troligtvis inte förälskad i mig.

Whatever, drop it.

Igår slog jag till och gjorde något produktivt i mitt nu femton år långa sorgearbete.

Som jag nämnt tidigare så är det inte som att jag är i så djup sorg än idag så att jag inte kan ta mig igenom dagarna. Det är inte som att jag tänker på min pappa varje vaket ögonblick. Men att han fattas mig, det råder det inga tvivel om. Igår så snackade jag och syrran om vår erfarenhet (eller vad man nu ska kalla det..) Hon hade fått någon uppgift i skolan som handlade om hur elevens situation hemma påverkar elevens prestationer i skolan. Då kom vi in på det där med pappa. Efter att vi hade lagt på så kände jag att det va rätt mycket tankar som for runt i huvudet på mig och jag kunde inte riktigt släppa det. Så jag skrev ett brev till pappa. Inget märkvärdigt, det blev en a4 fram och baksida. Handskrivet givetvis. Å jag grät och grät medans jag skrev. Det va rätt skönt faktiskt. Vi kan vara brevvänner, men han kommer aldrig att skriva tillbaka. Jag förlåter honom för det.

Det är de här jag menar..

Det är därför jag håller folk på en armlängds avstånd. För bakom mitt glada, vänliga, arbetsvilliga yttre så finns det en mörker. Eller ja.. Det är så himla svårt att förklara, men det känns som att sorgen och sveket format mig. Sveket är då från mamma som ersatte min fantastiska pappa på under tre månader. Trots mina både muntliga och skriftliga protester. Jag menar inte att jag inte är glad, vänlig och arbetsvillig. Jag menar att jag är allt på samma gång. 

Min syster träffade en gammal barndoms vän för ett par år sedan nu. De åkte hem till hennes föräldrar och åt middag. Hennes mamma tog då lite försiktigt upp det där med vår pappa.. Hon frågade hur vi hade haft det.. Hon berättade att hon många gånger undrat. Min syster berättade, så ärligt man nu kan när det kommer till så känsliga frågor. Hon berättade om mammas nya kille som hon tvunget skulle ha. Om den kvävande tystnaden. Om hur vi aldrig pratade om pappa. Vännens mamma sa då det som hela byn garanterat gick och tänkte då för femton år sedan; "Usch, jag visste inte vad jag skulle göra. Jag undrade ju som sagt hur ni hade det, men ni verkade ju alltid så glada. Så jag tänkte att ni nog hade det bra, trots allt".

Jag förstår att ingen har agerat. För vi höll ihop fint. Men det är detta jag menar.. En människa kan faktiskt vara både ledsen och glad på samma gång. Utan att någon av känslorna är påklistrad.

För övrigt.. Idag va jag hemma hos mamma och hennes kille, jag har hunden där när jag är på jobb, annars vet jag faktiskt inte hur ofta vi hade setts. Antagligen inte särskilt ofta. Hur som helst.. Vi satt och pratade om när jag jobbade för honom och min mamma sa "när vi kom in i bilden". Och menade då att hon och jag jobbat. Jag reagerade blixtsnabbt och högg som en kobra. Hon hade minsann inte jobbat ens en hundradel så mycket som jag. Undrar varför jag blev så uppjagad.. Antagligen för att hon tar mina bedrifter ifrån mig. Antagligen för att hon inte bryr sig om mig. Inte som pappa gjorde. Inte som föräldrar gör. Hon tycker det är roligt när vi lägger fokus på att boosta hennes kille. Som att han inte är tillräckligt boostad. Jag gillar honom. Men det hade ju varit trevligt om min jävla familj nångång kunde ge mig lite fucking cred. Se mig. Mina systrar gör det, men inte mamma. Jag tror inte att hon är kapabel. Hon backade så jävla långt då för femton år sedan att hon helt ärligt inte ser mig som sin dotter.

Booom.

Mickdrop.

Hashtag muntergök.

Nä, men ärligt jag är fucked up. Daddy issues, mommy issuse och trust issues... A whole lot of issues.

Ändå hoppfull.

Det har jag fått från min fars sida av släkten.

Frustrationen av att inte komma nån vart..

Det känns som att det bara går i en cirkel.

Jag tar mig upp till en relativt välfungerande nivå.

Går ner mig.

Reser mig igen.

Som en sann idiot, som gör samma sak om och om igen och förväntar mig en annan utgång.

Att jag aldrig lär mig.

Jag är obekväm med känslor och jag säger till folk att jag inte har så mycket känslor.

Mina vänner kan då bli hemskt upprörda och tycka att jag är löjlig som säger så.

Dom tycker att det är klart att jag har känslor.

Dom förstår inte vad jag menar.

Det är inte deras fel, det är jag som inte ens besvärar mig med att förklara.

Nu är det mycket pappa igen.

Nu gör det ont igen.

Femton år senare å jag lider än.

Inte oavbrutet, men periodvis.

OM, jag hoppas verkligen inte att det händer, men OM du skulle förlora din partner och bli ensam med barnen..

Snälla, gör vad som än krävs för att de ska känna att de kan prata om sina känslor kring sin förlorade förälder.

Försök bygga en trygg hemmiljö där de kan få lov att säga "förbjudna" saker. Bli inte ledsen eller avundsjuk om de skulle säga att de önskade att den förlorade föräldern skulle varit där när de gick luciatåg (eller whatever). Ta det inte som en förolämpning mot dig. Ta det inte som att du inte duger. Det är väl självklart att de saknar.

Jag vet verkligen inte vad som är rätt.. Jag kan ju bara säga att det sättet som vi i min familj hanterade det va fel sätt. Om det hade varit rätt så hade jag inte haft en emotionell mognad som en 12-åring, trots att jag är 27.

Shit.

Fy, fan va äckligt!

Såg PH, som så klart gick sjukt sent för att hela världen måste anpassa sig när vuxna karlar ska sparka boll. Ett katastrofalt dåligt avsnitt för övrigt.. Alla grät och fjäskade. Det va äckligt och falskt. 

MEN, det riktigt äckliga hände efter PH när hunden skulle ute och kissa (enligt lag så måste jag eskortera henne när hon ska ut på stan, så det gjorde jag även ikväll).

Vi tog vårt vanliga lilla varv. 

När vi närmade oss vår port så ser jag på långt håll en råtta.

Den är också ute på kvällspromenad.

Den va på väg mot oss.

Fy fan.

Stora är dom asså.

Jag är så jävla nojjig nu. 

Har tryckt i proppen i köksvasken och lagt ner toasitsen.

Men det känns som att dom alltid kan ta sig in.

Man är aldrig säker.

Om jag får in en råtta i min lägenhet så kommer jag att behöva vårdas på psyket i månader.

Jag kommer garanterat behöva flytta.

Jag har ju alltid vetat att stan är full av råttor, men när man väl har sett en så blir det alldeles för verkligt.

Jag förstår inte varför vi inte har utrotat dom än?

Låt dom söta djuren som pandor och elefanter vara i fred och fokusera på att döda råttorna!

Lärde vi oss ingenting av pesten? Allt är råttornas fel! Kill them all.