Jag har genomlidit tre brasilanska vaxningar i mitt liv. Börja fundera på att göra en fjärde. Drömmen är ju hårborttagning med laser, men det känner jag mig inte riktigt redo för. Men vaxning håller ju iaf lite längre än vanlig rakning. Det gör ont som attans, men vill man vara fin får man lida pin.

En tandblekning hade också varit trevligt. Skaffa mig ett riktigt hollywood-smile. Det vill jag ha!

Hade jag varit ekonomiskt oberoende så hade jag unnat mig en massage om dagen. Men så bra är det inte. Men jag tycker ändå att det är viktigt att ta hand om sin kropp. Älska den. Det är ju trots allt det enda man verkligen äger i denna värld. 

Min hud är faktiskt rätt bra för stunden. Tack och lov! Det här med finnar är ju ett elände. Trodde bara att man fick finnar i högstadiet, men jag hade tydligen fel.

Måndag är ju yoga-dag. Men vi yogar utomhus och därför så ställs det in om det regnar. Det duggregnade ikväll. Jag och min vän kom till parken och va redo att yoga, men det va ingen där. Nähä, då ställs det väl in vid duggregn då... Lite klent, men okej. Vi övergick snabbt till plan B; promenad. Det är alltid bra att ha en plan B. Under promenaden passerade vi yoga-platsen. Då va där fullt med folk som yogade för fullt! Va fan? Tydligen hade vi varit lite för tidiga.. Vi som älskar yoga!

Men, vi fortsatte vår promenad. Sicken promenad det blev. Såg delar av stan som jag aldrig sett förr. Vi gick säkert i två timmar. Mycket trevligt. Jag gillar promenader.

Nu när jag kom hem så va jag fortfarande godissugen. Men jag köpte kvarg istället. Sån smaksatt, persika-passion. Det är ju inte lika gött dom ett kilo salt och blandat. Men om man vill vara snygg naken så får man väl göra vissa uppoffringar tänker jag. 

Imorgon borde jag nog ta mig en liten joggingtur. Det är bra träning. Några styrkeövningar på det. Platt mage och celluitfri på noll-tid! 

Ursäkta, men parkeringsböter är så tråkigt. Jag är så trött på att få p-bot ständigt och jämnt. "Då kanske du skulle lära dig hur man parkerar?" Ja, jo.. Det må vara sant. 

Så tröttsamt. Jag har boendeparkering. Vilket i mitt område innebär att jag har ett tillstånd att parkera i området, men måste även köpa biljett. Har aldrig fått så många parkeringsböter i hela mitt liv. Röv. 

Det där med att inte vilja vara tjock.. Jag har precis ätit en rejäl sallad. Super god, med lax och räkor. Jag är definitivt mätt. Men himmel va sötsugen jag är. Säkert för att jag drack den nya Lokan (smakar hallon & lakrits skalle) till maten. Den va god och smakade verkligen godis. Nu vill jag äta femton kilo lösgodis. Men, det kommer inte att hända. För jag vill hellre vara snygg naken.

Ikväll är det yoga, om det inte regnar. Om det regnar så vet jag inte vad som händer. Vi hittar på något.

Kan inte avsluta med ett så räligt inlägg.

Jag är okej med det faktum att jag va väldigt vilsen förr. Att jag var så hemskt elak känns på många sätt jobbigare. Men man kan inte älta det. Det gör jag inte heller. Kändes bara som något som jag ville dela med mig av i utbildningssyfte. Olyckliga människor är kapabla till fruktansvärda saker.

Jag blev helt förstörd när min pappa dog. Ännu mer förstörd blev jag när min mamma träffade ny kille åtta veckor senare. Som flyttade in och sov i min pappas säng. Det spelade ingen roll att jag sa att jag inte ville att han skulle bo hos oss. För mamma behövde någon vuxen att prata med. IDIOTI!

Det tog lång tid innan jag förstod vad döden innebar. Jag gick aldrig och pratade med någon. Mamma tyckte inte att det behövdes. Jag va så himla förstörd. Men jag skötte skolan, det va min fristad. Där kunde jag vara mig själv. Sen va jag tvungen att komma hem till mitt personliga helvete. Mina småsystrar tyckte jag alltid om. Men han va där. Jag ville inte att han skulle vara där.

När andra barn funderade över kommande gymnasieval så undrade jag om jag ens skulle vara vid liv då. Inte för att jag övervägde självmord, det har jag aldrig gjort. Men min pappa hade ju bara trillat ihop och dött. Det kan ju tydligen hända vem som helst, helt utan förvarning. Det vore ju rent av dåraktigt att tro att det inte skulle kunna hända mig.

Jag va arg. På mamma. På hennes nya kille. På pappa. På sättet som mina kompisar kunde prata om sina pappor, som att dom bara gjorde det för att påminna mig om att jag inte hade en. Den enda som jag faktiskt fortfarande är arg på (om jag skulle känna efter) är mamma. För hon har aldrig sagt förlåt. Om något så har hon försökt lägga skulden på mig som inte va snäll mot hennes nya kille.

Jag älskade dig pappa. Du va godhet, värme, trygghet, glädje, vishet. Du va min pappa. Jag är tacksam för mina 12 första år på jorden. Jag är tacksam för att jag hade en riktigt lycklig barndom. Men det råder inga tvivel om att du lämnade mig för tidigt. Jag ville att du skulle vara där när jag konfirmerades och när jag tog studenten. Jag ville inte ens ta studenten. Jag ville inte göra nånting. Allt va meningslöst. För allt jag gjorde va för dig. Jag ville att du skulle vara stolt över dina töser. Det va så himla härligt att vara en av dina töser. Älskade, älskade pappa. 

Men jag har ditt blod i mina ådror. Även om jag ser ut exakt som min mamma. Så är jag min pappas dotter. Mina värderingar är dina. Din godhet, värme, trygghet, glädje och vishet finns i mig. Du lever kvar genom mig tänker jag ibland när jag saknar dig. Om jag nånsin skaffar barn så hoppas jag att det blir en pojke som är morfar upp i dagen! Eller tre pojkar som är exakt som dig. Så kan jag gå där med mina pågar. Precis som du hade mig och mina systrar.

Ett tillägg till mitt Happiness-inlägg. Eller en fortsättning. Call it whatever.

Ljug inte. Om man ljuger så blir man olycklig fort. 

Jag och Saint pratade om det igår. Jag antar att alla har haft en period i sitt liv när man av någon anledning känt att det är nödvändigt att ljuga. Jag gjorde det som värst när jag va otrogen mot min första sambo. Det va hemskt. Man måste hålla reda på sina lögner, så att man håller sig till sin historia. Samtidigt så måste man alltid vara ett steg före. Nä, fy fan. Otrohet blir man olycklig av. Jag har aldrig gjort om det. Skulle aldrig göra om det. Skulle verkligen inte rekommendera någon att nånsin vara otrogen.

Kan ju lika gärna dela med mig av min "erfarenhet" (i avskräckande syfte). Jag va 19 år, kanske 20 och levde i en rätt tråkig relation. Min sambo va väl snäll å sånt, men i ärlighetens namn om det enda fina man kan säga om killen ens idag så många år senare är att han va snäll så måste det ha varit en riktigt tråkig relation. Hade jag haft lite mod så borde jag väl ha satt mig ner och pratat med honom om vår situation. Men, det gjorde jag inte. Istället så va vi ute med några vänner en kväll. Då träffade jag honom, en vän till en vän. Som typ inte brydde sig ett skit om något. Ett klassiskt ass. Som jag genast kände mig dragen till av den enkla anledning att jag inte heller brydde mig ett skit om något. Jag minnas inte hur vi hamnade i säng med varandra. Men jag minns hur jag kände att jag va on top of the world i början. Jag kom undan med mina lögner. Det kändes inte smutsigt, det kändes empowering. Men så klart så gick det åt helvete. Jag vaknade upp med min älskare på ett hotell i stan. Hade sovit igenom mina alarm. Skulle egentligen börjat jobb klockan sju den morgonen, men klockan va säkert tolv. Shit, va hemskt det är att ens skriva om detta. Fy, fan för den dagen! Jag fick ju ljuga som aldrig förr för att förklara mig för min sambo. Minns inte vad jag försökte tuta i honom. Säkert något riktigt dåligt. För hur fan kan man förklara att man typ varit borta i ett dygn och missat att gå till jobb. 

Jag och min älskare lugnade ner oss efter detta. Han träffade en tjej. Det gjorde mig ingenting, för jag tyckte ju inte om honom. Det va inte som att jag gick och planerade att lämna min dåvarande för honom. Jag tyckte bara att det va bra att han skaffat tjej, då skulle min sambo inte misstänka att han och jag hade ihop det. Jag minns hur han (älskaren) ville att vi skulle typ värma upp innan han gick till henne. För att jag fick igång honom på ett sätt som hon inte kunde. 

Vår affär avslutades nog faktiskt för att hon upptäckte oss. Hon bodde på andra sidan gården från honom. Hon visste ju vem jag va och vem jag egentligen "hörde ihop med". Men hon sa aldrig något till min sambo. Men jag och min älskare avslutade vår "relation".

Sen jobbade vi alla fyra på samma ställe en kort period. Jepp, det va jag, min sambo, min gamla älskare och hans nya tjej på samma arbetsplats. Helt stört. Hon hatade ju mig. Vilket inte va så konstigt. Men vi skötte ju alla våra jobb. Men jag minns att hon hade lagt en lapp i mitt skåp en dag. Eller ett brev snarare. Där hon typ skrivit att hon visste vad jag hade gjort och typ undrade hur jag kunde göra så mot min sambo som va en så fin kille. Hon skrev också att om inte jag berättar det för honom, så skulle hon göra det.

Nu nånstans började jag må riktigt dåligt. Ångesten kom som ett brev på posten. Inte för att jag egentligen ångrade vad jag hade gjort, utan snarare för att min lögnvärld snart skulle gå under. Jag hade tappat kontrollen. (Idag vet jag att jag inte hade kontroll över nånting under den här perioden av mitt liv).

Men jag berättade inte. Jag kunde inte. Det va för hemskt. Jag ville berätta, för att få bort ångesten. Men jag tyckte att det kändes själviskt. Det va jag som hade gjort något dumt, det skulle inte han behöva lida för. Livet gick vidare ett tag. Vi levde där i vår lägenhet. Så plötsligt så va han mysigare än nånsin. Det va riktigt jobbigt. När han sa att han tyckte om mig och sånt. Då ville jag kräka. Vad hade jag gjort?! Jag minns att jag började störtgråta när han sa något gulligt till mig en gång. 

Men sen plötsligt så visste han. Jag kommer faktiskt inte ihåg vem som hade berättat det för honom. Men han visste. Och han ville veta ALLT. Så jag berättade. Jag försökte att få det att låta mindre stört än va det va. Men det va först när jag berättade om allt som jag insåg exakt hur stört alltihopa va. Va fan hade jag gjort? Mot honom... Han som va så snäll. Jag mådde skit.

Vi gjorde slut.

Det är verkligen helt skadat att JAG gjorde detta. Det som typ känns ännu värre är att jag inte kan skylla på droger. Jag va helt drogfri. Jag brydde mig inte om nånting på den tiden. Det va destruktivt. Jag vet inte varför jag va sån... Eller jo. Det vet jag. Jag va arg. Alltid.