En strålande dag.

Verkligen.

På riktigt.

Ingen sarkasm.

Idag har varit en fantastisk dag.

Jobbat i princip hela dagen, med bästa kollegorna bör tilläggas.

Många skratt och god stämning.

Sen kom min ärkefiende...

Nattaren från helvetet.

Jag kan verkligen inte med henne.

Hon uppförde sig bra ikväll.

Men det spelar ingen roll, jag tycker ändå inte om henne.

Så jag stänger liksom ner helt när hon kommer.

Jag tänker att det är okej.

Jag har aldrig varit otrevlig mot henne.

Jag tänker att ioma hon jobbar natt så räcker det att jag reder ut att ta emot och överlämna en rapport till henne.

Vi behöver inte vara vänner.

Det enda problemet är att det tar mig säkert en timme att lugna ner mig efter att jag ens har sett henne.

Hon retar upp mig.

Hon är allt som är fel på mänskligheten.

Helt otroligt.

Skit samma. 

Som sagt, tur att hon jobbar natt.

Här ligger man nu nerbäddad och nyduschad. Ballkongdörren är öppen och det är så kallt i lägenheten. Äntligen. Höst. Min bästa årstid! Ikväll tog jag mig ut på en joggingtur/promenad. Det var säkert tre månader sedan jag sprang senast. Då sprang jag en mil. Efter det så kändes det inte som att jag hade något att bevisa. Jag menar, hallå jag sprang en mil. Utan pauser. Eller, jag joggade en mil. Men nu va det dags att röra på fläsket igen! Det gick rätt bra. Jag tror att min kropp är rätt tacksam att träna med för att jag har en rätt stabil muskelmassa. Även när jag inte tränat på länge. Synd bara att jag även har en rätt stabil fläskmassa. 

Hur som helst. Under min runda så funderade jag över de där med att bli vuxen. Är det dags att ge vika? Ska jag bli vuxen..? Hade det varit så illa? Jag menar, jag är ju vuxen. Jag är ju 27. Men ibland träffar man ju killar i min ålder som på allvar jobbar i kostym. Snygga kostymer. Tjejer klär sig som Östermalms-tanter redan på gymnasiet nu för tiden. Det är ju inte som att jag själv går klädd i tyllkjol och Musse Pigg-öron. Men jag känner mig inte vuxen. Kanske är läge att vara 27 och vara en riktigt skön vuxen. Komma över alla mina osäkerheter. Växa upp. Släppa drömmen om min mammas bekräftelse. Screw it all and rise above. 

Jag vet inte om han gillar mig.

Jag vet inte om jag gillar honom.

Han får mig att skratta.

Å han förstår nog mig rätt bra faktiskt.

Jag värdesätter honom, men gillar jag honom?

Jag tror att han skrämmer mig.

Just för att han förstår mig.

Han är min vän och vi har aldrig gjort något sexuellt, men jag har bara en sån känsla av att han tycker om mig.

Jag vet inte, det kanske bara är hybris.

Hela världen är troligtvis inte förälskad i mig.

Whatever, drop it.

Igår slog jag till och gjorde något produktivt i mitt nu femton år långa sorgearbete.

Som jag nämnt tidigare så är det inte som att jag är i så djup sorg än idag så att jag inte kan ta mig igenom dagarna. Det är inte som att jag tänker på min pappa varje vaket ögonblick. Men att han fattas mig, det råder det inga tvivel om. Igår så snackade jag och syrran om vår erfarenhet (eller vad man nu ska kalla det..) Hon hade fått någon uppgift i skolan som handlade om hur elevens situation hemma påverkar elevens prestationer i skolan. Då kom vi in på det där med pappa. Efter att vi hade lagt på så kände jag att det va rätt mycket tankar som for runt i huvudet på mig och jag kunde inte riktigt släppa det. Så jag skrev ett brev till pappa. Inget märkvärdigt, det blev en a4 fram och baksida. Handskrivet givetvis. Å jag grät och grät medans jag skrev. Det va rätt skönt faktiskt. Vi kan vara brevvänner, men han kommer aldrig att skriva tillbaka. Jag förlåter honom för det.

Det är de här jag menar..

Det är därför jag håller folk på en armlängds avstånd. För bakom mitt glada, vänliga, arbetsvilliga yttre så finns det en mörker. Eller ja.. Det är så himla svårt att förklara, men det känns som att sorgen och sveket format mig. Sveket är då från mamma som ersatte min fantastiska pappa på under tre månader. Trots mina både muntliga och skriftliga protester. Jag menar inte att jag inte är glad, vänlig och arbetsvillig. Jag menar att jag är allt på samma gång. 

Min syster träffade en gammal barndoms vän för ett par år sedan nu. De åkte hem till hennes föräldrar och åt middag. Hennes mamma tog då lite försiktigt upp det där med vår pappa.. Hon frågade hur vi hade haft det.. Hon berättade att hon många gånger undrat. Min syster berättade, så ärligt man nu kan när det kommer till så känsliga frågor. Hon berättade om mammas nya kille som hon tvunget skulle ha. Om den kvävande tystnaden. Om hur vi aldrig pratade om pappa. Vännens mamma sa då det som hela byn garanterat gick och tänkte då för femton år sedan; "Usch, jag visste inte vad jag skulle göra. Jag undrade ju som sagt hur ni hade det, men ni verkade ju alltid så glada. Så jag tänkte att ni nog hade det bra, trots allt".

Jag förstår att ingen har agerat. För vi höll ihop fint. Men det är detta jag menar.. En människa kan faktiskt vara både ledsen och glad på samma gång. Utan att någon av känslorna är påklistrad.

För övrigt.. Idag va jag hemma hos mamma och hennes kille, jag har hunden där när jag är på jobb, annars vet jag faktiskt inte hur ofta vi hade setts. Antagligen inte särskilt ofta. Hur som helst.. Vi satt och pratade om när jag jobbade för honom och min mamma sa "när vi kom in i bilden". Och menade då att hon och jag jobbat. Jag reagerade blixtsnabbt och högg som en kobra. Hon hade minsann inte jobbat ens en hundradel så mycket som jag. Undrar varför jag blev så uppjagad.. Antagligen för att hon tar mina bedrifter ifrån mig. Antagligen för att hon inte bryr sig om mig. Inte som pappa gjorde. Inte som föräldrar gör. Hon tycker det är roligt när vi lägger fokus på att boosta hennes kille. Som att han inte är tillräckligt boostad. Jag gillar honom. Men det hade ju varit trevligt om min jävla familj nångång kunde ge mig lite fucking cred. Se mig. Mina systrar gör det, men inte mamma. Jag tror inte att hon är kapabel. Hon backade så jävla långt då för femton år sedan att hon helt ärligt inte ser mig som sin dotter.

Booom.

Mickdrop.

Hashtag muntergök.

Nä, men ärligt jag är fucked up. Daddy issues, mommy issuse och trust issues... A whole lot of issues.

Ändå hoppfull.

Det har jag fått från min fars sida av släkten.

Frustrationen av att inte komma nån vart..

Det känns som att det bara går i en cirkel.

Jag tar mig upp till en relativt välfungerande nivå.

Går ner mig.

Reser mig igen.

Som en sann idiot, som gör samma sak om och om igen och förväntar mig en annan utgång.

Att jag aldrig lär mig.

Jag är obekväm med känslor och jag säger till folk att jag inte har så mycket känslor.

Mina vänner kan då bli hemskt upprörda och tycka att jag är löjlig som säger så.

Dom tycker att det är klart att jag har känslor.

Dom förstår inte vad jag menar.

Det är inte deras fel, det är jag som inte ens besvärar mig med att förklara.

Nu är det mycket pappa igen.

Nu gör det ont igen.

Femton år senare å jag lider än.

Inte oavbrutet, men periodvis.

OM, jag hoppas verkligen inte att det händer, men OM du skulle förlora din partner och bli ensam med barnen..

Snälla, gör vad som än krävs för att de ska känna att de kan prata om sina känslor kring sin förlorade förälder.

Försök bygga en trygg hemmiljö där de kan få lov att säga "förbjudna" saker. Bli inte ledsen eller avundsjuk om de skulle säga att de önskade att den förlorade föräldern skulle varit där när de gick luciatåg (eller whatever). Ta det inte som en förolämpning mot dig. Ta det inte som att du inte duger. Det är väl självklart att de saknar.

Jag vet verkligen inte vad som är rätt.. Jag kan ju bara säga att det sättet som vi i min familj hanterade det va fel sätt. Om det hade varit rätt så hade jag inte haft en emotionell mognad som en 12-åring, trots att jag är 27.

Shit.

Fy, fan va äckligt!

Såg PH, som så klart gick sjukt sent för att hela världen måste anpassa sig när vuxna karlar ska sparka boll. Ett katastrofalt dåligt avsnitt för övrigt.. Alla grät och fjäskade. Det va äckligt och falskt. 

MEN, det riktigt äckliga hände efter PH när hunden skulle ute och kissa (enligt lag så måste jag eskortera henne när hon ska ut på stan, så det gjorde jag även ikväll).

Vi tog vårt vanliga lilla varv. 

När vi närmade oss vår port så ser jag på långt håll en råtta.

Den är också ute på kvällspromenad.

Den va på väg mot oss.

Fy fan.

Stora är dom asså.

Jag är så jävla nojjig nu. 

Har tryckt i proppen i köksvasken och lagt ner toasitsen.

Men det känns som att dom alltid kan ta sig in.

Man är aldrig säker.

Om jag får in en råtta i min lägenhet så kommer jag att behöva vårdas på psyket i månader.

Jag kommer garanterat behöva flytta.

Jag har ju alltid vetat att stan är full av råttor, men när man väl har sett en så blir det alldeles för verkligt.

Jag förstår inte varför vi inte har utrotat dom än?

Låt dom söta djuren som pandor och elefanter vara i fred och fokusera på att döda råttorna!

Lärde vi oss ingenting av pesten? Allt är råttornas fel! Kill them all.

Jag har en vän som ofta uttrycker att "det är så himla mycket ångest". Han hör ångest i andras andning. Han känner ångesten i lokalen. Han är väl en sån som är lite mer mottaglig för hur andra människor mår än vad många andra är. Han är en suverän medmänniska. Men jag kan inte låta bli att undra om denna ångest verkligen är i lokalen, eller om det är hans egen ångest. Jag känner honom väl. Vi har typ känt varandra i fem år. Jag upplever inte honom som ångestfylld. Däremot så vet jag ju att umgås med ganska sorgliga människor. Alltså människor som befinner sig ett missbruk t.ex Därför borde han ju stöta på ångest ganska regelbundet. För om det är någon grupp som har ångest-problematik så är det ju missbrukarna.

Mitt umgänge har inte så mycket ångest. Jag har en nära vän som påstår sig ha det, men det är inget som jag nånsin sett eller märkt. Därför tänker jag att han nog inbillat sig.

Jag är grym på att känna av om det finns en konflikt, eller en oro i gruppen. Om någonting har hänt mellan två eller flera parter. Men jag är nog sämre på att uppmärksamma den enskilda. Jag håller mitt fokus på gruppnivå. Vilket kanske inte är optimalt. Jag kan ju se individer också, men det är mycket mer komplext och jag förstår det inte. Jag kan inte säga att jag fullt ut förstår någon annan människa. Möjligtvis mina systrar. Men att verkligen förstå en människa skulle innebära att jag, utan att personen själv förklarar sig, direkt skulle förstå varför personen gjort på ett visst sätt och vad som drev hen till det. Kanske till och med att jag hade kunnat förutse personens agerande. Känner man nånsin någon så bra? Känner jag ens mig själv så bra?

Jag måste ta min jobb-personlighet hem.. På jobb gör man det man ska utan att lägga egna värderingar i det hela. Jag menar, det är ditt jobb. Just do it och håll käften. Det är verkligen sån jag är på jobb och det är så jag vill att mina kollegor ska vara också. Inget jävla "jag känner..." Du är inte anställd för att känna, du är anställd för att jobba. Jag får helt enkelt bli lika hård privat. Fiiiiiine, du kanske inte tycker att det är roligt att städa och laga mat, men håll käften och gör det. 

Problemet är ju att det inte stör mig om jag skulle äta findus färdigrätter varje dag i sex månader. Det hade bara varit gött. Slippa klydda med inköpslistor och annat trams. Jag kanske bara ska ta å börja med mikromat helt å hållet. Det är så klart mitt eget val. Jag är vuxen. Även om samhället tycker att det är förkastligt med mikromat, så är det ju lagligt att leva på det om man så önskar.

Jag tycker ju inte att det är roligt att laga mat, jag blir inte lycklig av smaken av min mat.. Jag äter mest bara i överlevnadssyfte egentligen. Jag äter för att jag är hungrig. Å visst, det är gott med mat, men mikromat är minst lika gott. Det är nästan godare för när man äter mat som man själv lagat så känner man typ agg mot den. För att man tvingats stå där vid spisen som en idiot i vad som kändes som en evighet. Maten blir liksom aldrig så god som den hade behövt vara för att vara värd besväret. 

Hade jag varit en kille så hade detta inte ens varit ett problem för mig. Då hade jag bara käkat mikromat och ingen hade dömt mig. Det ställs andra krav på tjejer och jag har stött på så himla många höjda ögonbryn när jag har berättat hur svårt jag har för allt husligt. Jag är inte lat. Det är inte det. Jag gör andra saker. Jobbiga saker. Men allt hushållsarbete är så jävla deprimerande, för du får göra samma syssla om och om igen. Du är aldrig färdig. Visst, så är det väl med i princip alla sysslor. Jävla mög.

Jag trivs bäst när jag får sväva lite grann ovanför verkligheten. Jag tycker inte om att bli nerdragen i vardagen. Jag tycker om att nynna mig igenom mina arbetspass. Jag tycker om att inte riktigt veta vad det är för datum, men ändå hålla koll på mina arbetstider givetvis. Jag tycker om att vara lite grann utanför egentligen. Jag tycker inte alls om när fokus ligger på mig. Jag släpper allt "mitt" för vem fan som helst egentligen. "Ska vi ses på en kaffe?" "Absolut. Jag kan städa imorgon." Men imorgon så hittar jag något annat. Mina hushålls-sysslor intresserar mig inte. Jag kan i princip ha hur stökigt som helst utan att det bekommer mig. Varje månad ska jag bli duktig. Betala räkningarna en dag för tidigt. Laga massa mat själv, inte köpa färdigt eller leva på mackor. Jag ska börja baka, det är därför det ligger två jäst-tärningar i min kyl från förra månaden. Jag ska städa och ha rent & fint. Det ska lukta lavendel i mitt hem. Men va fan liksom, det är alldeles för mycket för mig. Det är inte min grej. Jag vill inte. Jag vill typ vara risbonde i Thailand. Detta jävla fyrkantiga samhälle är verkligen ingen plats för mig. Men vad ska man göra då? Det finns typ inget val. Jag hade ju kunnat skaffa husa, men va kan det kosta tro? Om det kostar mindre än tusen kronor i månaden så ska jag fan slå till. Detta är ju ett patetiskt sätt att leva. Jag skulle nästan kunna tänka mig att gå så långt som att säga att jag hatar det. Som Winnerbäck säger, jag får liksom ingen ordning på mitt liv.