Det där med att "hitta sig själv" vad är det för smörja egentligen? Ska man sitta å meditera i evigheter medans man försöker definera sig själv? Vem är jag?

This is how I see it;

Jag är både god och ond.

Smart och korkad.

Rolig och tråkig.

För jag, liksom alla andra människor på denna är jord, är komplex. Det finns ingen som är enbart god. Möjligtvis Dalai Lama, men jag tror snarare att det handlar om inlärt beteende. Han blir säkert också irriterad ibland, men väljer att take the high-road. Ett klokt beslut många gånger. Men min poäng är att under hans vishet och hans lugn finns en människa. En mycket klok människa, men dock en människa. 

Jag är medveten om att Dalai Lama är en religiös ledare inom buddismen, jag respekterar definitivt buddismen. Om det kändes opassande att jag kallade Dalai Lama för en människa så ber jag om ursäkt. Verkligen, jag älskar Dalai Lama.

Så, nu när jag trampat ner mig i religionsfrihets-träsket och tagit mig upp igen så kanske det är läge att återgå till ämnet. "Hitta sig själv". Vad betyder det? Att jag har gjort en massa dumma saker som jag inte borde ha gjort, men nu har jag hittat mig själv igen, så allt är glömt och förlåtet? Ni kan ju inte dömma mig för det där, det va ju inte "jag". Det funkar inte så. Jag är jag även när jag är som svagast. Även när jag är mycket sämre än vad jag kan vara. Jag kanske till och med är bättre idag för att jag hade det kämpigt igår. Vem vet? Nä, usch sluta.. Jag är sämre idag för att jag hade det kämpigt igår. Om mitt liv varit bättre när jag va i tonåren så hade jag varit bättre idag. Eller? Det kan jag ju inte veta. 

Jag gillar inte att beskriva mig själv med tre ord. Skulle jag kunna förenklas till tre simpla ord? Jag är en människa inte ett köksbord på Blocket. Vi vill så himla gärna förenkla. Det ligger i vår natur. Jag är likadan. Men kom igen. Jag är rolig, självständig och kreativ. Sure, fine. Det stämmer. Men jag är även tråkig, rädd och initiativslös ibland. Å konstigt vore väl annat? 

Jag är bra och dålig. Jag trivs bäst när människorna i min omgivning mår bra och är glada. Jag gör mitt bästa för att se till att de är det. TITTA, det låter ju som en jättefin egenskap? Att jag vill att andra ska ha det bra. MEN, i själva verket så är det ju för att JAG trivs bäst då. En egoistisk handling som låter altruistisk till en början.

Men visst, om man skulle förenkla det så antar jag att jag skulle klassas som god. För jag har aldrig mördat en annan människa. 

Eller.. Om man skulle köra stenhårt efter de tio budorden i Biblen så hade jag väl varit ond. För jag stal en kola när jag va liten och jag tror inte på Gud. 

Detta är ju meningslöst.

Jag fick icke betyg i filosofi, märks det?

Jepp, det finns ett betyg under icke godkänd. 

Eller tekniskt sätt så är det inget betyg.

Jag tänker så här: Att "hitta sig själv" antyder att man har tappat bort sig själv. Det har man inte, för det är fysiskt omöjligt. Jag tänker att folk som vill "hitta sig själva" är typ medgångssupportrar till sig själva. Så fort de har en dålig period så tar de avstånd från detta trainwreck, för sånna är ju inte dom. De är ju så himla bra och perfekta. De måste bara hitta sig själva igen.