Det här med att människor dras till olika sorters människor.. Jag håller på å läser till sjuksköterska och är nu ute och praktiserar inom psykatrin. Där blir det ju rätt tydligt att patienterna, även om de inte känner varandra eller har gemensamma vänner, ändå har likvärdiga sociala kontaktnät så att säga. De hamnar i så kallat "dåligt umgänge". De vill själva fly från verkligheten och om de inte isolerar sig helt och hållet från omvärlden så omger de sig med andra som delar dessa verklighetsflykts-önskningar. De går ner sig i missbruk och mår ännu sämre. 

Först tyckte jag att det va jätte konstigt. Varför försvårar man sin egen situation för en kort stund i drog-rus? Ingenting blir på något sätt bättre för att man tillsätter droger. Allra helst för att det är olagligt, faktiskt är de det som jag tänker på först. Att må psykiskt dåligt är inget brott eller medvetet val. Droger däremot.

Men jag förstår att det är en kortsiktig lösning för personer som verkligen inte mår bra. Jag kan verkligen förstå det.

Under samtal med personalen på psykiatri-avdelningen har flera stycken belyst de där med "dåligt umgänge". Att personerna dras till andra med liknande problematik som de själva har. Att detta i sin tur är ett problem för deras tillfrisknande. Även detta resonemang förstår jag. Men sen började jag tänka på mig själv och mitt eget umgänge. Jag trivs ju bäst med personer som liknar mig själv. Kanske inte helt fysiskt, men som har en bakgrund som jag kan relatera till. Som har värderingar och intressen som påminner om mina. Dom behöver absolut inte vara små mini-mes, men för att vi ska kunna ha något utbyte av varandra så måste vi kunna mötas nånstans tänker jag.

Jag personligen förlorade min pappa strax före tonåren. Förlorade låter luddigt.. Han gick bort.. Försvann.. Ja.. Han lever inte längre.. Det blev en himla traumatisk händelse och är definitivt den mest signifikanta händelsen i hela mitt liv. Det är svårt att förklara, men man blir verkligen aldrig den samma igen. Mina systrar och jag har försökt nu i vuxen ålder att se något "positivt" med att det hände.. Man vill ju gärna säga att man är starkare, klokare och mer tacksam för livet. Men det skulle jag inte vilja påstå att man är. Vi kom då fram till att man känner sig lite smutsig. Det va min yngsta lillasyster som valde att beskriva det så. Jag håller helt med henne, jag känner mig faktiskt lite smutsig och trasig. 

Så jag umgås främst med gamla skilsmässobarn, jag har en vän sen många år som själv beskrev vårt lilla "gäng" från uppväxten som "trasdockor" (han sa det med kärlek, så det är okej). 

Ofta i nya socialagrupper (jobb eller skola) så dras jag till vissa och senare framgår det allt som oftast att de har förlorat en förälder eller syskon, att deras föräldrar skilde sig eller något liknande.. 

Dom påstår ju att pedofiler vet precis vilka barn dom kan locka med sig. Att dom har nån sorts jakt-instinkt, hade man väl kunnat kalla det. Dom bara vet. Kanske att vi "recovering trasdockor" dras till varandra på ett liknande sätt? 

Väldigt många stora frågor som väckts den senaste tiden... 

Jag döpte min blogg till "just for the hell of it", för det är lite av ett motto. Jag har gjort tvärtom i ren protest många gånger och det har funkat alldeles utmärkt. Jag menar absolut inte att jag endast fattat kloka beslut i mitt liv. Jag menar bara att man KAN göra på andra sätt än det "vanliga". En gång, när jag kände mig grå och alldaglig. Som en outskiljbar del av den berömda gråa massan (alla konstnärers värsta fiende). Då kissade jag så att säga bak-å-fram på toaletten. Asså, jag satt precis som när man sitter med ryggstödet fram på en vanlig stol. (Känns som att jag borde bifoga en teckning för att min budskap ska framgå, men jag får helt enkelt lita på er fantasi)

The point of the story; efter att jag hade gjort det så va jag på mycket bättre humör. För även om det absolut inte är det smidigaste sättet att gå på toa, så KAN man göra så också. 

Jag är född optimist, med en realistisk mamma. Då blir man så här härligt bakvänd och ostoppbar.

Eller optimist å optimist egentligen.. Jag är ju ingen sån som skuttar omkring å sprider fjärilar, regnbågar och blommor vart jag än går. Men jag tror att jag har en rätt aktiv hjärna. Jag tänker mycket. Men aldrig på mer än en sak åt gången. Andra tjejer påstår sig kunna göra det, men det kan inte jag. Jag kommer ihåg när jag gick i högstadiet och skulle göra personlighetstest hos studie-å-yrkesvägledaren inför gymnasievalet. Testet bestod av lista med påståenden som man skulle bedömma utifrån en skala som började på: "stämmer inte alls" och slutade på: "passade in i stor utsträckning". I stort sätt allt passade in på mig i hyfsat stor utsträckning. Jag hade gillat att jobba inomhus, utomhus, med människor, teknik, färg & form, ensamarbete.. (sån är jag fortfarande, jag trivs med mig själv, så jag trivs typ överallt) Men sen kom vi till punkten "jag är flexibel"..

"- Vad betyder 'flexibel'?" frågade jag min studie å yrkesvägledare.

"- Det innebär att man alltid jobbat på ett visst sätt, men att man plötsligt ska göra på ett annat... kan man väl säga" svarar hon.

Jag kan tänka mig att jag såg rätt förvånad ut. Var det verkligen en god egenskap? Vad är det för nötter som utformar dom här personlighetstesterna egentligen? Jag tänker ändå efter en stund innan jag svarar;

"- Det stämmer inte alls." 

Hon skrattade, som hon gjorde nästan varje dag. Hon sa sedan något om att hon inte heller va det. Jag gillade henne. Jag är glad att det va hon som satt där och inte nån drömkrossande surkärring. Som kanske såg det som hennes kall i livet att informera mig om vikten av att vara flexibel. 

FLEXIBEL fläksi⁴bel, adj.; adv. -T.

anat. o. språkv. som kan böjas, böjlig, böjbar. NOREEN VS 7: 88 (1906). 

Jag är en sån som inte gör som man "ska". Det finns en skitunge i mig, trots att jag fyller 27 i år. Jag befinner mig väl nånstans i gränslandet mellan galen och briljant (dvs normal)

Ioma detta är första inlägget så är väl en liten presentation mer eller mindre obligatorisk. Jag fyller som sagt 27 i år. Börjar verkligen komma upp i vuxen ålder. Det hade inte längre varit det minsta chockerande att föda barn. Ingen hade sagt saker som "tänk på din framtid" eller "men, herregud är inte det lite tidigt?" Jag är inte gravid, inga planer på det heller. Men jag har nyligen börjat bli glad för mina vänners skull när de förökar sig. Så även jag håller väl på att bli vuxen.

Jag bor i en etta med min hund, det ljuva singellivet! Har snart bott här i ett år, min första egna lägenhet. Innan har jag bott med pojkvänner eller kompisar. Även om detta kommer att låta taskigt så känns det som att jag typ mer eller mindre kastat bort år av mitt liv innan. Försökte ta genvägar. Ärligt att skaffa sambo är inte en bedrift, att leva ihop med någon och trivas med varandra -det är en bedrift. Mina pojkvänner har varit jättefina människor, men jag har ju inte vågat vara sårbar. Jag är inte sårbar. Världen är en porslinsaffär och jag är en tjur. Tack och lov att jag har mina vänner, som låter mig vara precis som jag är. I relationer har jag alltid fått jobba på så himla många "icke önskvärda flickväns-egenskaper". Jag är inte en sån som kan ändra på mig själv. Tyvärr faktiskt. Men det går inte, jag sätter mig på tväre. Eller så ger jag upp för mycket av mig själv och blir depp. Därför passar singellivet mig utmärkt! 

Jaja, detta inlägget leder ingen vart. Jag kan babbla på i all evighet, så jag bryter här ;P

<3