Det där med lycka har blivit hemskt viktigt för mig. Jag kom till en punkt när det blev absolut nödvändigt att hitta lite lycka. Jag va hemskt olycklig. Allt kändes för jävligt. Det är svårt att förklara. Det va inte som att jag stod och knöt snaran i gaderoben... Inte den sortens olycka. Inget som kan knytas till en specifik händelse heller. Utan mer en ständig känsla av att jag inte dög. Att jag inte skulle klara av saker. En hopplöshet. En värdelöshet. En känsla av att hela världen vilade på mina axlar. 

Jag insåg min egen olycka. Det va väl egentligen första steget. Jag tog ett steg tilbaka och tittade på mitt sorgliga lilla liv. 

En gammal vän till mig berättade för längesen för mig om ett anhörig-möte som hon varit på. Hennes pappa är alkoholist. På detta möte hade hon fått höra något som jag tror kan liknas med en bön?

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillanden"

Så jag har tänkt i de banorna nu under min resa mot happiness. Inte för att jag är missbrukare. Men det är kloka ord. Sen har jag försökt tänka tillbaks till en tid då jag var genuint lycklig. Vad var annorlunda då? Jag lyssnade mycket på musik, umgicks mycket med mina vänner och var övertygad om att allt ordnade sig. Vilket det alltid gjorde. Så nu den senaste tiden så försöker jag göra saker som gör mig lycklig. Jag behöver inte vara bäst på dessa saker. Jag får faktiskt lov att vara precis hur dålig som helst. Det är bara roligt. Jag åkte inlines härom sistens, i solen medan jag lyssnade på musik. Det gick bra när jag hade åkt en stund, jag kan fortfarande inte bromsa. Jag är på ute-yoga varje måndag (om jag inte jobbar kväll). Det är riktigt bra träning faktiskt. Jag försöker ta hand om min kropp. Äta bra och träna. Det är inte något som jag hetsar med, men jag håller det i åtanke. Mest för att jag vill vara snygg naken.

Jag är omgiven av fantastiska människor. Som alla är så olika. Det gillar jag, för jag har ett unikt utbyte av var och en av dem. Jag ältar inte mina problem. Jag har släppt skolan helt. För jag har accpterat att jag helt enkelt inte klarar av det just nu. Jag har gjort mina praktik-timmar och tänker att resten tar jag igen under sommaren. 

Musiken har verkligen spelat en central roll. Jag dansar som en idiot framför speglen en stund om dagen. Det är bra träning och framför allt är det ett bra sätt att undvika att ta sig själv på för stort allvar.

Jag accepterar att min lillasyster är arg på mig. Även om jag tycker att grälet är grundlöst. Jag har haft modet att försöka komma förbi dispyten. Men om hon vill låta en kille komma emellan oss, så får det väl bli så. Hon är fortfarande min syster och jag kommer alltid finnas där för henne. Jag är inte arg. Längre.

Jag försöker hålla min lägenhet städad. Mest för att stöket inte ska bli en anledning till låta bli att bjuda in folk. Ge mig två minuter så är mitt hem redo för vem jag vill.

Jag dricker mitt kaffe. Jag vet inte, men jag tror att jag blir lycklig av kaffe.

När tillfälle ges så festar jag. Det tycker jag är roligt. Man träffar så trevliga människor. Har så roliga samtal. Ibland blir man för full och gör bort sig, men då är det bara ett roligt minne dagen efter. Som sagt, man ska inte ta sig själv på för stort allvar.

Jag försöker att sluta be om ursäkt för mig själv. När jag har gjort något riktigt fel och sårat en annan människa så måste jag ju givetvis säga förlåt och göra rätt för mig. Det är inte det jag menar. Innan kunde jag känna ett behov att be om ursäkt för konstiga saker. Jag bad länge om ursäkt för att min lägenhet var stökig. När den egentligen inte var det, den såg bara inte ut som en mäklarannons. För att, guess what -jag bor här. Lite kläder på en pall är normalt. Det ber jag inte om ursäkt för längre. 

Om jag vill träffa någon så tar jag kontakt. Säger personen att han eller hon inte kan idag så blir jag inte ledsen. För jag kan inte heller träffas när som helst, hur som helst. Det är normalt. Det är inte för att personen hatar mig.

Jag säger ja till saker som jag är lite nervös inför. Vad är det värsta som kan hända liksom? Att det blir en tråkig kväll. Men jag kommer att klara det.

Jag försöker att ta the high-road när tråkiga situationer uppstår. Jag vill inte bråka. Då skriver jag hellre av mig här på bloggen. Eller om det är något som vi faktiskt måste prata om så är jag beredd att ta de samtalet. Jag måste sluta vara så rädd för konflikt. Jag tycker fortfarande att det är hemskt obekvämt.

Here we go again..

I torsdags bestämde vi att det va SingStar som gällde idag. Vi bestämde att vi skulle ses klockan fyra. Sen idag klockan halv tre klämmer hon fram att hon ska på dejt med sin sambo klockan sju. Man bara.. Okeeeej? Lite märkligt. Speciellt ioma det va hennes idé att ses idag.

Det är klart att man måste avsätta tid för sin partner. Absolut. Men hallå? Eller är det jag som är överkänslig? Så kan det absolut vara.. Jag blir riktigt irriterad när man har bestämt något och personen som man hade bestämt med klyddar.

Det som har varit bra är att hennes bror har varit med de två senaste gångerna som vi har setts. Då är hon lite annorlunda. Lite surare. Vilket känns lite mer äkta. För när det bara är hon och jag så är hon alltid glad. Vilket jag vet att hon inte är. 

Jag vill hjälpa henne, men jag vet inte hur. Jag vet inte hur man gör.

DUMPA HONOM!

Tre kilometer är ett lagom avstånd.

Till honom.

Han lever sitt liv, jag lever mitt.

Så ses vi å ligger ett par gånger i veckan.

Sen skedar och pratar vi en stund.

Varför gör inte alla så här?

Jag som har levt samboliv (i två olika omgångar, med två olika killar) kan nog tycka att detta är lite bättre. Eller, ja.. Det är klart rätt mysigt att bo ihop också. Nu är ju inte jag och Saint tillsammans över huvudtaget. Vi är typ ensamma tillsammans. Så vi kommer ju inte att flytta ihop. Shit, nu kom jag av mig duktigt. Det jag ville säga va att det är fint att när vi är med varandra så är vi det till 100%. När man lever ihop så är ju livet ständigt ivägen på något vis. 

Jag förstår att man flyttar ihop. Att man vill vara med varandra dygnet runt. Eller ja, förhoppningsvis så har väl båda ngn typ av sysselsättning. Men jag förstår att man vill komma hem till den andre. Vakna upp tillsammans och somna tillsammans. Men jag kan se fördelar med särboskap. Som sambo får du sällan möjlighet att sakna din partner, för han är aaaaalltid där. Det störde mig ibland. Den största fördelen nämnde jag tidigare i inlägget; man avsätter tid till varandra och fokuserar fullt på honom den stunden han är där. Kanske inte om han ska vara hos en hela helgen, men om det bara är för kvällen. 

Som sagt, detta kan vara början på något riktigt bra. Men vi är inte särbos, vi är odefinerat. Jag behöver inte ha alla svaren. Jag behöver inte vet vad som gäller, eller vart vi är på väg. För det får tiden utvisa. Han är yngre än mig, det kan jag tycka är rätt hett. I´m just enjoying the ride.