Tog en extrem omväg med bilen idag. Körde förbi gården där jag växte upp. Där jag va den lyckligaste ungen i hela världen. Körde igenom byn där jag växte upp. Allting va sig likt, men ändå inte. Alla människor som jag såg va främlingar. Mina vänner finns inte kvar där. Tack och lov, det hade varit lite sorgligt. Men jag är inte säker på vad det är som är så sorgligt med det. Det är ju världens bästa by. Varför skulle man flytta där ifrån egentligen? Det är mot logikens alla regler. Samtidigt så känns det nödvändigt att vidga sina vyer. 

Har pratat med mina barndomsvänner om vår uppväxt. Jag trivdes alltid hur fint som helst. Men det gjorde tydligen inte dom. Jag va liksom nöjd. Jag ville inte börja gymnasiet. Jag hade ju redan mina kompisar. Jag va nöjd. Många av dom hade jag gått i klass med i tio år. Jag va inte trött på dom. Men jag kände dem väldigt väl. Jag visste precis vart allas punkter va. Kunde förutse vem som skulle brinna av och varför. Det passade mig utmärkt.

Men okej, jag kan inte tänka mig att mitt liv hade varit särskilt spännande om jag blev kvar där och vinkade hejdå till alla mina vänners flyttlass. Stå där och önska dem lycka till på sina kommande äventyr. Be dem att komma ihåg mig. Hoppas att de alla ska komma tillbaka. Vänta på dem. Nä, fy fan. Vi gick vidare allihop, men vi är fortfarande vänner! Det värdesätter jag.

Jag körde förbi kyrkogården som min pappa ligger begraven på. Där har han legat i snart femton år. Jag saknar honom fortfarande. 

Hela mitt liv fanns en gång i tiden i den där byn. Det va där jag lärde mig läsa, skriva och räkna. Det va där vi körde moped och plankade in på badet. Det va där jag va full för första gången. Allt började där. Å jag älskar den där byn. För alltid.

Ikväll va jag ute och svettades. Jag sprang ett varv på slingan, är ganska säker på att den är 2,5 km. Bytte sedan till inlines och åkte typ 4 km. Sen sprang jag ett varv till på slingan och avslutade med lite sit-ups och stretching. De sanaste gångerna som jag har varit ute och joggat har jag valt att inte ha Runkeeper igång. En fantastisk app, men nu för tiden så jagar jag varken tid eller kilometer. Jag vill åt den rätta känslan! Den där sköna "runners highen", rörligheten, spänsten! 

Det gick rätt bra idag. Jag va ute ganska länge, det va skönt! Kvällssol och jättebra musik. Jag älskar mina joggingskor! Det är såna lättviktskor. Finns inget bättre. Men resten av min outfit va kanske inte så där jätte fantastisk. Jag vill helst ha en jättelång tröja som går ner om häcken. Jag menar, löpartights är verkligen bekvämt. Men jag är inte jätte bekväm med att visa rumpan på de viset. Dagens tröja va i kortaste laget. Snart får jag införskaffa shorts. 

På söndag ska vi ge fotbollen en ny chans. Jag är pepp och jag är redo att spela oavsett väder. Jag menar under mina riktiga fotbollsår tränade vi utomhus i minus 20 grader. Nemas problemas. Folk är såna töntar. Man överlever.