Har pratat med Jonna idag om lycka. Det är ju hon som jag har upplevt varit så enormt olycklig på senaste tiden. Det va så fint, eller ja, bitvis va det fint. Det känns fortfarande som att hon och hennes sambo mest håller ihop för att de har varit tillsammans länge och båda två ser det som ett misslyckande att göra slut. Men det är klart bara min teori. Det fina va när hon berättade att hon hade suttit och funderat på vad hon ville göra på sin fritid. De sakerna som hon hade listat upp där för sig själv va exakt samma saker som hon antingen gjorde eller ville göra för typ 13 år sedan. Det är precis så jag känner också. Vi hade rätt från början! Sen kom jävla vuxenlivet och fakkade upp oss totalt. 

Jag tycker fortfarande om exakt samma saker som jag gjorde när jag va tonåring. Jag är inte tonåring, damn it jag fyller snart 27 för bövelen, men mina intressen är de samma. Jag tycker om att dricka kaffe med mina vänner i hundra år på Espresso House! Jag tycker om att lyssna på musik å måla, inte allt för ofta för det är jobbigt att måla, men ändå, jag tycker om det. Jag tycker om att gå ut å ha roligt om helgerna. Jag tycker om att köra bil. Alla dessa nöjen gick förlorade när jag dedikerade mig själv helhjärtat till vuxen-livet. Jag bara jobbade å jobbade. Visst, absolut jag har alltid tyckt om att jobba. Men jag såg liksom inte då vilket pris jag betalade för att vara så där härligt flitig. Jobb va ju min fristad, så länge jag jobbade så va jag duktig. Helst jobbade jag ju dygnet runt. 

Nu lever jag inte för att jobba längre. Jag jobbar för att leva. Pengar måste in, that's it! 

Så himla roligt, idag va det fler som kunde vara med å spela fotboll. Jag har sträckt typ varenda muskel från midjan och ner. Det gör ont, men damn it om jag inte är lycklig ändå asså. Riktigt, riktigt lycklig.