Vi är i ständig förändring. Det är bara att acceptera. Vi blir äldre varje dag, vi går igenom saker som förändrar oss på djupet, vi träffar nya människor... Men ändå, på något märkligt sätt så är vi alltid samma. Jag vet inte. Jag kan tycka att jag är samma tjej som jag alltid har varit. Jag är fortfarande blyg, räcker aldrig upp handen på lektioner. Även om jag kan frågan. Det har tagits upp på var enda utvecklingssamtal som jag nånsin gått på. Varenda skolfröken under hela min skolgång har sagt något i stil med: "Jag vet ju att du kan och de gånger som jag ger dig ordet fast att du inte har räckt upp, så kan du ju! Ta för dig mer!" Men va fan? Vad är poängen. Det finns så himla många andra i klassen som behöver den bekräftelsen mer än jag gör. Låt dom ha de där. 

Träffade min fantastiska vän idag. Vi åt middag på stan ihop. Vi kan kalla henne för Moa. Vi gick gymnasiet ihop. Vi är väldigt lika på många sätt. Vi blir obekväma av samma saker. Hon har också ett djup, alla människor har inte det. Vi pratade om konflikt-hantering. Moa hade haft problem med en kollega nu i veckan. Moa hade till slut sagt till kollegan att nu räcker det. Kollegan slutade inte. Så Moa ignorerade då henne helt. 

Moa och jag pratade om vad man hade kunnat göra annorlunda, vad som är rätt å fel, var gränsen går och hur mycket man påverkas av andra människor. Vi kom fram till att vi är väldigt lika i såna situationer. Hon är min soulmate. Det är något fint med att se egenskaper som man själv har i andra människor. För då kan man se hur ens eget beteende ser ut utifrån. För det va så fint när Moa sa att "folk missuppfattar ofta mig, när jag ignorerar dem så betyder inte det att jag är sur på dem. Det betyder bara att detta vill inte jag ta del av."  Hon är min andra halva. Med Moa har jag en chans att få vara en happy hippie. Rise above!

Jag har en lycka på insidan. Jag vet inte hur andra människor upplever sin kärna. Jag upplever att jag är som en piñata fylld med humor, glädje och gammalt hederligt jävelskap. Å otippat mycket kunskap. 

Den här vill jag bifoga till mitt tidigare inlägg! Det är något visst med att inse att vissa känslor faktiskt inte fyller någon funktion. Skuld och ångest. Absolut, om vi hade avsaknat det helt så hade vi varit psykopater. Men någon större plats borde du inte ge varken skuld eller ångestkänslor i ditt liv. För det är två jävligt destruktiva känslor. Och meningslösa. 

Tänk lite mer som han Fish från Ally McBeal (eller det är bara jag som såg de programmet som barn?) han va riktigt snabb med att låta saker vara "by gones". Sen gick han omedelbart vidare med sitt liv.

Tro mig, ni kommer alla att få er beskärda del av både ångest och skuld i era liv. You don't need to go looking for it, it will find you. As will love. I promise.

Det där med tristess. Jag vet inte hur andra människor har det med förekomst-frekvensen av tristess. För mig är den nog högre än för många andra. Jag kan inte med normalt meningslöst smalltalk, jag hatar att lyssna på gnäll och jag kan inte för mitt liv relatera till folk som ständigt hittar problem i alla tänkbara situationer. Jag gillar andra människor, det gör jag faktiskt. Jag gillar att lyssna på deras riktiga berättelser. Jag älskar att bara fakka ur och ha roligt tillsammans. Bara släppa allt liksom. 

Nu för tiden så känner jag så väl igen den här tristess-känslan. Jag vill bara bort från allt. Sätta mig i bilen och köra vart fan som helst. Jag är så trött på alla duktiga flickor som omger mig. Trött på att delta i samtal om ingenting. Tur att jag har en vän som jag faktiskt har roligt med. Det går inte att sätta ett pris på henne i såna här lägen. 

Jag är även så innerligt trött på att folk inte bara kan säga "ja" och göra roliga saker. Näää, de ska vara med sina jävla sambos och dom känner att saker inte riktigt är deras "cup of tea". Jävla tråkmånsar hela högen. Vill typ byta ut dom allihop. Har fan inte tålamod med deras deppande. Ingenting blir lättare eller roligare för att man sitter helt passivt och låter sitt liv passera.

Wikipedia; "Tristess upplevs vid avsaknad av stimulans."

Exakt. Lite jävla stimulans skulle sitta som en smäck.

Jag vill bara vara en happy hippie, ska det vara så svårt att få vara det?

Carpe diem för bövelen.