Kan inte avsluta med ett så räligt inlägg.

Jag är okej med det faktum att jag va väldigt vilsen förr. Att jag var så hemskt elak känns på många sätt jobbigare. Men man kan inte älta det. Det gör jag inte heller. Kändes bara som något som jag ville dela med mig av i utbildningssyfte. Olyckliga människor är kapabla till fruktansvärda saker.

Jag blev helt förstörd när min pappa dog. Ännu mer förstörd blev jag när min mamma träffade ny kille åtta veckor senare. Som flyttade in och sov i min pappas säng. Det spelade ingen roll att jag sa att jag inte ville att han skulle bo hos oss. För mamma behövde någon vuxen att prata med. IDIOTI!

Det tog lång tid innan jag förstod vad döden innebar. Jag gick aldrig och pratade med någon. Mamma tyckte inte att det behövdes. Jag va så himla förstörd. Men jag skötte skolan, det va min fristad. Där kunde jag vara mig själv. Sen va jag tvungen att komma hem till mitt personliga helvete. Mina småsystrar tyckte jag alltid om. Men han va där. Jag ville inte att han skulle vara där.

När andra barn funderade över kommande gymnasieval så undrade jag om jag ens skulle vara vid liv då. Inte för att jag övervägde självmord, det har jag aldrig gjort. Men min pappa hade ju bara trillat ihop och dött. Det kan ju tydligen hända vem som helst, helt utan förvarning. Det vore ju rent av dåraktigt att tro att det inte skulle kunna hända mig.

Jag va arg. På mamma. På hennes nya kille. På pappa. På sättet som mina kompisar kunde prata om sina pappor, som att dom bara gjorde det för att påminna mig om att jag inte hade en. Den enda som jag faktiskt fortfarande är arg på (om jag skulle känna efter) är mamma. För hon har aldrig sagt förlåt. Om något så har hon försökt lägga skulden på mig som inte va snäll mot hennes nya kille.

Jag älskade dig pappa. Du va godhet, värme, trygghet, glädje, vishet. Du va min pappa. Jag är tacksam för mina 12 första år på jorden. Jag är tacksam för att jag hade en riktigt lycklig barndom. Men det råder inga tvivel om att du lämnade mig för tidigt. Jag ville att du skulle vara där när jag konfirmerades och när jag tog studenten. Jag ville inte ens ta studenten. Jag ville inte göra nånting. Allt va meningslöst. För allt jag gjorde va för dig. Jag ville att du skulle vara stolt över dina töser. Det va så himla härligt att vara en av dina töser. Älskade, älskade pappa. 

Men jag har ditt blod i mina ådror. Även om jag ser ut exakt som min mamma. Så är jag min pappas dotter. Mina värderingar är dina. Din godhet, värme, trygghet, glädje och vishet finns i mig. Du lever kvar genom mig tänker jag ibland när jag saknar dig. Om jag nånsin skaffar barn så hoppas jag att det blir en pojke som är morfar upp i dagen! Eller tre pojkar som är exakt som dig. Så kan jag gå där med mina pågar. Precis som du hade mig och mina systrar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att Du inte mår bra. Jag vet att Du periodvis inte ser någon mening med din tillvaro. Att Du tror att Du inte spelar någon roll.   Jag blir arg.  För det är väl klart att Du spelar roll. Vad fan håller Du på med?   Jag blir ar...

Periodvis så förändras tillvaron alldeles för intensivt. Jag är ju sällan positiv till förändring. Men detta är ju för mycket även för den mest flexibla. Mina kära systrar är kaos. Båda två. Den ena djupt deprimerad och den andra är väl mit...

Idag är jag ledig. Underbart. Bilen är på verkstad och jag är ofrivillig kollektiv-åkare. Så jag håller vilodag fram till fem. Sen får jag ta mig ut och åka tåg. Ska träffa mina systrar för en liten mitt i veckan bio. Det allra sorgligast...

En strålande dag. Verkligen. På riktigt. Ingen sarkasm. Idag har varit en fantastisk dag. Jobbat i princip hela dagen, med bästa kollegorna bör tilläggas. Många skratt och god stämning. Sen kom min ärkefiende... Nattaren från helvetet...

Här ligger man nu nerbäddad och nyduschad. Ballkongdörren är öppen och det är så kallt i lägenheten. Äntligen. Höst. Min bästa årstid! Ikväll tog jag mig ut på en joggingtur/promenad. Det var säkert tre månader sedan jag sprang senast. Då sprang jag ...