Ett tillägg till mitt Happiness-inlägg. Eller en fortsättning. Call it whatever.

Ljug inte. Om man ljuger så blir man olycklig fort. 

Jag och Saint pratade om det igår. Jag antar att alla har haft en period i sitt liv när man av någon anledning känt att det är nödvändigt att ljuga. Jag gjorde det som värst när jag va otrogen mot min första sambo. Det va hemskt. Man måste hålla reda på sina lögner, så att man håller sig till sin historia. Samtidigt så måste man alltid vara ett steg före. Nä, fy fan. Otrohet blir man olycklig av. Jag har aldrig gjort om det. Skulle aldrig göra om det. Skulle verkligen inte rekommendera någon att nånsin vara otrogen.

Kan ju lika gärna dela med mig av min "erfarenhet" (i avskräckande syfte). Jag va 19 år, kanske 20 och levde i en rätt tråkig relation. Min sambo va väl snäll å sånt, men i ärlighetens namn om det enda fina man kan säga om killen ens idag så många år senare är att han va snäll så måste det ha varit en riktigt tråkig relation. Hade jag haft lite mod så borde jag väl ha satt mig ner och pratat med honom om vår situation. Men, det gjorde jag inte. Istället så va vi ute med några vänner en kväll. Då träffade jag honom, en vän till en vän. Som typ inte brydde sig ett skit om något. Ett klassiskt ass. Som jag genast kände mig dragen till av den enkla anledning att jag inte heller brydde mig ett skit om något. Jag minnas inte hur vi hamnade i säng med varandra. Men jag minns hur jag kände att jag va on top of the world i början. Jag kom undan med mina lögner. Det kändes inte smutsigt, det kändes empowering. Men så klart så gick det åt helvete. Jag vaknade upp med min älskare på ett hotell i stan. Hade sovit igenom mina alarm. Skulle egentligen börjat jobb klockan sju den morgonen, men klockan va säkert tolv. Shit, va hemskt det är att ens skriva om detta. Fy, fan för den dagen! Jag fick ju ljuga som aldrig förr för att förklara mig för min sambo. Minns inte vad jag försökte tuta i honom. Säkert något riktigt dåligt. För hur fan kan man förklara att man typ varit borta i ett dygn och missat att gå till jobb. 

Jag och min älskare lugnade ner oss efter detta. Han träffade en tjej. Det gjorde mig ingenting, för jag tyckte ju inte om honom. Det va inte som att jag gick och planerade att lämna min dåvarande för honom. Jag tyckte bara att det va bra att han skaffat tjej, då skulle min sambo inte misstänka att han och jag hade ihop det. Jag minns hur han (älskaren) ville att vi skulle typ värma upp innan han gick till henne. För att jag fick igång honom på ett sätt som hon inte kunde. 

Vår affär avslutades nog faktiskt för att hon upptäckte oss. Hon bodde på andra sidan gården från honom. Hon visste ju vem jag va och vem jag egentligen "hörde ihop med". Men hon sa aldrig något till min sambo. Men jag och min älskare avslutade vår "relation".

Sen jobbade vi alla fyra på samma ställe en kort period. Jepp, det va jag, min sambo, min gamla älskare och hans nya tjej på samma arbetsplats. Helt stört. Hon hatade ju mig. Vilket inte va så konstigt. Men vi skötte ju alla våra jobb. Men jag minns att hon hade lagt en lapp i mitt skåp en dag. Eller ett brev snarare. Där hon typ skrivit att hon visste vad jag hade gjort och typ undrade hur jag kunde göra så mot min sambo som va en så fin kille. Hon skrev också att om inte jag berättar det för honom, så skulle hon göra det.

Nu nånstans började jag må riktigt dåligt. Ångesten kom som ett brev på posten. Inte för att jag egentligen ångrade vad jag hade gjort, utan snarare för att min lögnvärld snart skulle gå under. Jag hade tappat kontrollen. (Idag vet jag att jag inte hade kontroll över nånting under den här perioden av mitt liv).

Men jag berättade inte. Jag kunde inte. Det va för hemskt. Jag ville berätta, för att få bort ångesten. Men jag tyckte att det kändes själviskt. Det va jag som hade gjort något dumt, det skulle inte han behöva lida för. Livet gick vidare ett tag. Vi levde där i vår lägenhet. Så plötsligt så va han mysigare än nånsin. Det va riktigt jobbigt. När han sa att han tyckte om mig och sånt. Då ville jag kräka. Vad hade jag gjort?! Jag minns att jag började störtgråta när han sa något gulligt till mig en gång. 

Men sen plötsligt så visste han. Jag kommer faktiskt inte ihåg vem som hade berättat det för honom. Men han visste. Och han ville veta ALLT. Så jag berättade. Jag försökte att få det att låta mindre stört än va det va. Men det va först när jag berättade om allt som jag insåg exakt hur stört alltihopa va. Va fan hade jag gjort? Mot honom... Han som va så snäll. Jag mådde skit.

Vi gjorde slut.

Det är verkligen helt skadat att JAG gjorde detta. Det som typ känns ännu värre är att jag inte kan skylla på droger. Jag va helt drogfri. Jag brydde mig inte om nånting på den tiden. Det va destruktivt. Jag vet inte varför jag va sån... Eller jo. Det vet jag. Jag va arg. Alltid.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att Du inte mår bra. Jag vet att Du periodvis inte ser någon mening med din tillvaro. Att Du tror att Du inte spelar någon roll.   Jag blir arg.  För det är väl klart att Du spelar roll. Vad fan håller Du på med?   Jag blir ar...

Periodvis så förändras tillvaron alldeles för intensivt. Jag är ju sällan positiv till förändring. Men detta är ju för mycket även för den mest flexibla. Mina kära systrar är kaos. Båda två. Den ena djupt deprimerad och den andra är väl mit...

Idag är jag ledig. Underbart. Bilen är på verkstad och jag är ofrivillig kollektiv-åkare. Så jag håller vilodag fram till fem. Sen får jag ta mig ut och åka tåg. Ska träffa mina systrar för en liten mitt i veckan bio. Det allra sorgligast...

En strålande dag. Verkligen. På riktigt. Ingen sarkasm. Idag har varit en fantastisk dag. Jobbat i princip hela dagen, med bästa kollegorna bör tilläggas. Många skratt och god stämning. Sen kom min ärkefiende... Nattaren från helvetet...

Här ligger man nu nerbäddad och nyduschad. Ballkongdörren är öppen och det är så kallt i lägenheten. Äntligen. Höst. Min bästa årstid! Ikväll tog jag mig ut på en joggingtur/promenad. Det var säkert tre månader sedan jag sprang senast. Då sprang jag ...