Helt ärligt. 

Mitt liv är kaos.

Men är det inte så det blir när man liksom har gått med blicken i asfalten under alldeles för lång tid och sen plötsligt tittar upp? Man bara, var fan är jag? Hur kom jag hit? Vart är jag på väg?

Det får lov att vara kaos ibland. Det hör till livet. 

Det betyder inte att jag är värdelös.

Det visste säkert alla redan, men för mig har detta verkligen varit något som har tagit tid att förstå. Jag är en relativt dramatisk person. Jag har en förmåga att rusa till värsta tänkbara scenario. Under våren har det framför allt varit hemlöshet. Att jag helt enkelt ska stå utan pengar. Paralyserande tanke.

Men jag har ju sommarjobb fixat och om det skulle bli aktuellt med studieuppehåll i höst, så fixar jag ju sysselsättning. Jag har ju jobbat 5 år inom vården, läst två år till sjuksköterska. Herregud. Det ordnar sig.

Den senaste månaden har jag lärt mig så himla mycket om mig själv. Jag har känt mig mer levande än jag gjort på flera år. Har känt mig mer som mig själv. Jag är fan lycklig.

Jag behöver inte ha alla svaren. 

Det kommer att ordna sig för mig.

Kan ju lika gärna försöka få ut så mycket som möjligt i text nu när jag är i gång..

För uppskattningsvis 14 dagar sedan låg jag med min bästa väns bror. Vi va ute och ja.. You all know the story. Helt plötsligt sitter man i en taxi på väg hem med sin bästa väns bror. Som där och då bara va en kille, eller en man, helt utan släktträd. Vi kunde prata om allt, effortlessly. Dagen efter kunde vi faktiskt fortfarande prata med varandra. Vi hade riktigt trevligt. Jag kunde vara mig själv. Sen åkte han utomlands i jobbet i fyra dagar och vi skrev till varandra varje dag på messenger. Nästa helg träffades vi igen. Vi låg igen. Och igen. Vi hade en flirt. Det fanns en gnutta kärlek där. 

Jag ångrar inte honom. För även om han och jag absolut inte kommer att bli vi, så tinade han mitt hjärta. Smörigt jag vet.. Men jag kan inte komma på något bättre sätt att förklara det på. 

Nä, fan asså "absolut inte kommer att bli vi"??? -BULLSHIT! Vem försöker jag lura? Vi hade kunnat bli, vi hade varit bra. Men I don´t chase them, I replace them.

Jag är inte ledsen för att det tog slut, jag är tacksam för att det hände. För det va fint. Han är fin.

Vi pratade om skolan. Om hur jag fakkade ur när jag gick på gymnasiet. Jag kan liksom inte riktigt förklara för folk vad som händer med mig när jag tröttnar. När jag upplever att något inte göder min själ, så känns det som om detta något suger livet ur mig. För att vara riktigt dramatisk och övertydlig. Jag är inte en sån som "bara gör för att få det gjort" eller för att det är "de rätta". Jag är en sån som gör det för att jag vill och för att det ger mig något. Där måste finnas ett utbyte. Det låter omoget och bortskämt. På vissa sätt kanske det är precis vad det är också. Fan vet jag. Men när något i min värld suger livet ur mig och rånar mig på allt som är jag, då vill jag ta bort det. I skolan finns väldigt lite utrymme för mig. Det finns regler, uppgifter, kursplaner och det du får tillbaka om du sköter dig och är duktig flicka är en bekräftelse i form av ett betyg. Betyg är trams för mig. Jag behöver inte nån bitter kärrings godkännande, jag godkänner mig själv. Ingen behöver bekräfta mig, det sköter jag själv. Det är nog det som är mitt stora skol-problem. 

Jag har absolut inga inlärningssvårigheter. Min stavning kanske inte är perfekt, men den duger. Jag kan läsa och skriva. Jag har skrivit högskoleprovet en gång och fick då 1,05. Vilket är helt okej. Jag är en logisk, rationell person. Jag är uppmärksam och lägger saker på minnet. Det enda området som jag verkligen saknar talang inom är språk. Jag är duktig i svenska och engelska, men that´s it. Egentligen har jag nog aldrig träffat någon som är mer lämpad för studier än jag är...

Så va fan är mitt problem? Jag tycker att det är löjligt att folk ska behöva gå i skola oavsett vad de hade tänkt jobba med.. Som att vi alla är dumma i huvudet och måste gå i skola för att lära oss de mest självklara saker. Där finns också något slags hat mot hela konceptet inom mig. Framför allt mot de där med att bli bedömd och betygsatt. Som en jävla showdog. Jag är en människa.

Men det va inte detta jag sa till dig. Det är inte detta jag säger till någon. För detta är rent för komplicerat. Till dig sa jag antagligen att jag har någon slags obehandlad ADD. Folk accepterar det. Folk accepterar inte att man har förmågan men inte bara går dit och får det gjort. Dom ser det som lathet. Det är fel. 

The point of the story is; döm mig inte för mina akademiska insatser. Skolan är inte mitt naturliga habitat. Jag är en elefant och skolan är en tundra, inte en savann.

Va på middag hos gamla vänner igår (därför jag är vaken nu, dom bjöd på kaffe). De gamla vännerna är ett par, vi kan kalla dem för Lovisa och Jens, de är vänner till mitt ex. Sedan vi gjorde slut för ett år sedan så har jag nog ätit middag med detta paret tre gånger. De första två gångerna var Jens storebror med på middagarna. Inget jag reflekterade så där värst vidare mycket över. Den där storebroren hade tydligen skaffat fjälla nu. Igår va en annan av Jens vänner med. Då slog de mig, är dessa middagar set-ups? Eller det är bara en slump att det alltid finns en singelman på plats när jag anländer? 

Han va hur som helst en rätt söt kille, hade ett skönt sätt och verkade rätt allmänbildad (vilket alltid är en turn on). Lite blyg, men absolut inte så blyg så att det blev oartigt. 

Jag hade lätt kunnat ligga med honom, tänkte jag. Men något mer än så känns inte aktuellt. Va fan, han hade ju kunnat följa med mig hem nu med en gång? Varför inte liksom? Han är singel, jag är singel. Let´s get it on. Men sen bromsade jag mig själv. Är jag nymfoman? Har jag blivit Samantha från Sex and the City? Är det något dåligt med det i så fall?

Låt oss ta en minut och minnas helgen som vi lämnar bakom oss.

I fredags träffade jag dig. Mycket märkligt. Men du berättade allt för mig. Du har ett sätt som är unikt. Du är rak, utan att vara vulgär. Du är fin, utan att vara smörig.

Där låg vi hela natten och pratade om ditt tunga förflutna och låg med varandra om vart annat. Ett fantastiskt samtal och ännu bättre sex. Du berättade med en värme och en självrespekt. Du vinklade aldrig historian på något sätt. Vissa vinklar allt så att dom framhäver sig själva som häftigast i världen. Andra är ständiga offer i alla sina historier. Men det som du berättade kändes äkta. Du lät typ mig bilda min egen uppfattning om dig. Jag gillade att du va så ärlig & okomplicerad. Min värld har saknat båda de komponenterna på senare tid. Det va uppfriskande. Det behövdes.

Även om jag har svårt att tänka mig att du och jag kommer att bli vi, så är jag verkligen tacksam för att vi träffades.

Jag inte är en sån person som tror på ödet, eller att allt händer av nån anledning. Jag är mer av en shit happens-person. Men att du och jag träffades.. Det är ju helt sjukt fantastiskt.