Jag kan inte hjälpa det. Du sviker mig jämnt. Å jag blir förbannad, men säger ingenting. Jag vet inte hur man gör. Min naturliga instinkt är att ge dig fingret och bara dra. Men vi är vänner. Eller vi va. Just nu är vi natt och dag. För samtidigt som du bemästrar "duktiga flickan"-rollen med finess så är jag bara jag. Jag hatar duktiga flickor. Va du alltid såhär? Va jag en gång som du? 

Jag vill behålla dig i mitt liv, men till vilket pris? Om du är en duktig flicka så har jag inget utbyte av dig. Tilliten är ju borta sen länge. Du är inte den första som jag hör av mig till när jag har något som jag vill berätta om. Det finns snarare saker som jag väljer att inte berätta för dig alls.  

Jag blir mest osäker att det är jag som är på väg åt fel håll. 

Men samtidigt..

Det är inte som att mitt liv är direkt bad girl. Jag har ju inget kriminellt för mig. Heller ingen längtan efter det.

Jag vill jobba, betala hyra, göra rätt för mig. An honset living.

Samtidigt så vill jag leva.

Inget jävla "en annan dag". Inget jävla "nästa sommar". Bara leva, här och nu.

Jag är så innerligt trött på dina planer. Hur storslagna de än må vara. För jag är en sån med fullt fungerande fantasi. När vi pratar om att göra saker så ser jag det framför mig. Jag förväntar mig att detta ska genomföras. Men sån är inte du. Du är en dreamer, not a doer. Vilket är helt okej. Men det gör ont på mig.

Fine, man ska inte bry sig så här mycket om folk. 

Det vet jag.

Hon är min bästa vän och inte min pojkvän.

Det är ju inte som att jag ska bygga upp mitt liv med henne.

Det är inte normen.

Men för mig, som är van vid att killar kommer å går, men vänskapen består, känns det mer naturligt att placera vännerna närmst hjärtat.

Det känns som att där finns ett jobbigt samtal som vi borde ha. Men jag har ingen aning om vad vi ska prata om. Jag vill verkligen bara leva. Ha roligt. Ingen hypekondri, inga återbud, ingen drama, inget trams. Hon har förbrukat alla sina torrboll-pass. Detta funkar inte.

Jag är bara så jävla besviken. 

På henne.

På mig.

På livet.

Det är nånting med natten.

Oavsett hur trött jag är så får jag inte ro att sova.

Jag är orolig att jag ska försova mig imorgon.

Jag är orolig att jag inte ska somna alls.

Jag kan bli så stressad, så besviken, så arg, så ledsen att hela min värld stannar och då får jag inte gjort något.

Då blir det ännu mer och jag kommer aldrig komma ikapp.

Jag är jagad av mitt eget liv.

Det är inte så det ska vara.

Jag ska vara jägaren. 

Inte bytet.

Jag är rädd. Jag är så jävla vilse. Jag är snart 27 och jag vet inte vart jag är på väg. Nedåt i fördärvet. 

Jag är trött på hela konceptet. Pengar stressar mig. 

Jag vill bara kasta bort allting och fly iväg.

Leva mitt liv i en traktor på en åker. 

Det är min plats. Jag vill egentligen inte ha något mer.

Jag vill ha smutsiga kläder och skitiga naglar.

Jag behöver ingen titel. Jag behöver ingen status.

Jag vill bara köra traktor. Sköta mitt. Inget mer.

Jag har inget driv. Jag är helt enkelt inte en driven person.

Jag va ju otrogen mot min första pojkvän. 

Jag letade upp killen som jag va otrogen med på fb härom dagen. 

Jag vet inte varför.

Nyfikenhet. Absolut inte för att ta kontakt med honom!

Den där affären va ju för säkert 6 år sedan.

Men ni anar inte vad jag hittade...

Det va så sorgligt.

Han är kvar på samma skitjobb.

I samma håla.

Med samma tjej.

Å han har samma frisyr (och den va rätt omodern redan för 6 år sedan).

Jag blev helt paff. Där va han på bild efter bild. Himmel, sicken tönt.. Där stod han i fula kläder, mager och med sin töntiga frisyr. Har jag legat med honom? Det har jag, men detta va ju en helt annan kille. För 6 år sedan tränade han som en galning och brydde sig jättemycket om sina kläder. Fast, okej.. Han hade rätt dålig klädstil då också. Han va 25 år då och man hade lätt kunnat smuggla in honom i vilken nionde klass som helst och ingen hade reagerat. 

Så även om jag verkligen ångrar min otrohet så är jag glad att jag inte fastnade i den där hålan, på de där skitjobbet. Men jag borde ju ha avslutat som en vuxen människa. Min otrohet är det enda som faktiskt gett mig panikångest. Fy, fan. Men, det är viktigt att förlåta sig själv. Jag har ju bett om ursäkt till min dåvarande givetvis. Han har gått vidare. Han har barn idag liksom. Det är bara jag som får bära på detta hela mitt liv. För oavsett hur dåligt jag mådde då och oavsett vad som drev mig till att göra det.. Så va det jag som gjorde det. Det va ett val som jag gjorde. Men, jag har aldrig gjort om det. Jag kommer aldrig göra om det. För bara en riktig idiot gör samma misstag två gånger. Å jag minns mycket väl hur dåligt jag mådde. Så vill jag aldrig må igen. 

Det som är irriterande med förändring är att det tar tid. Jag är så himla redo för min smala heta kropp, men näää.. den har fortfarande inte anlänt. Absolut, den är bättre. Men jippie liksom. Jag vill ju se ut som en porrstjärna. Inte för att jag har några planer på att försörja mig på att göra vuxenfilm, jag vill bara ha kroppen. 

Dom påstår att inget som är värt att ha kommer utan ansträngning. Jag förstår inte uttrycket. Jag hade uppskattat min porrstjärne-fysik precis lika mycket om jag vaknade upp med den imorgon. Helvete va lycklig jag hade varit. Men, visst det kommer ju inte hända. Inte ens om jag insjuknar i någon extrem influensa. Det räcker inte. Det är klart att jag måste göra jobbet. Äta rätt, röra på mig. Allt det där som gäller för vanliga dödliga gäller tydligen för mig också. Jag får försöka uppskatta de små förändringarna under resans gång. Jag ska fan uppskatta skiten ur varenda förändring. 

Jag vill bli smal och vältränad för att:

- Det är sexigare (=mer bekväm i min egen kropp -> bättre sex)

- Bättre självförtroende (=if I can do this, then I can do anything)

- The clothes (=good body ger fler valmöjligheter)

- Mer alert (okej, jag tycker att jag är rätt alert som det är nu, men jag har förstått att folk som tränar kan fokusera ännu bättre. Jag menar, omg!)

- Bättre muskelmassa (= bättre hållning, för stunden är min hållning ungefär lika sexig som en säck potatis)

Herregud, den där listan hade kunnat fortsätta i all evighet. Det finns ju egentligen inte enda anledning att vara tjock. Det är gott med dålig mat och godis. Det är väl det enda. Men den lilla njutningen som en micro-pirog ger är ju ett skämt. Det handlar om fem minuter. 

Jag kan vara helt ärlig. Det är något med känslan av att vara riktigt, riktigt, sprängmätt. Jag gillar den känslan. Vet inte varför. Kan inte påstå att det är en känsla som gör mig direkt lycklig. Men jag har ätit för att uppnå den känslan, inte alltid. Då har det verkligen inte spelat någon roll vad jag har ätit. Det behövde inte vara gott, det skulle bara vara mycket. Jag tänker därför att jag inte är en klassisk tjock person, utan någon slags bulimiker. En bulimi-periodare, som inte kräker. Det är bara något med en bender. Det är väl så klart kopplat till något slags kontroll-behov. Eller någon slags panik över att jag inte har kontroll. Att jag är arg över saker som jag inte kan kontrollera och istället för att känna de där känslorna så vill jag äta så att jag nästan spricker. Äta tills mättnaden är den enda känslan som jag känner. 

Jag har varit inne på det här innan.. Min dåliga kontakt med mitt eget känsloliv. Det är väl för att jag har lagt locket på så många gånger tidigare i mitt liv. Jag vet inte, det är väl tröstätning som jag har roat mig med. För att jag har velat förändra saker som jag inte kunnat. För att jag har försökt vara någon som jag inte är. 

Fan, det är mycket terapi med mig asså. Det är faktiskt skönt att skriva av sig. 

I'll have the body of a pornstar soon enough.

Jag tror inte att detta är en känsla som jag delar med hela mänskligheten. Men jag tvivlar på att jag är ensam om att känna så här. Jag behöver göra dumma saker. Asså, inte elaka. Men saker som kanske inte är helt genomtänkta. Saker som definitivt aldrig hade kunnat ses som "nödvändiga". Livet är liksom seriöst. Jag är lite obekväm med det faktiskt. Det tynger ner mig. Min mamma är ju en sån som gör "rätt" hela tiden. Ingen spontanitet där inte. She is a good girl. To the bone. Samtidigt så är det ju denna duktiga, skötsamma, drogfria kvinna med sin naturliga hårfärg som har svikit mig mest av alla människor på jorden. Givetvis så har hon varit snäll mot mig också, men det stora sveket va den där jävla nya mannen som tvunget skulle bo i mitt hus. Det stora sveket va att hon lät mig gå där fylld med hat i sex år. Utan att på något sätt försöka prata med mig om det. Utan att hjälpa mig förstå. Utan att säga förlåt. Som att jag inte riktigt fanns. Som att jag inte va en riktig människa. Som att jag inte va viktig. Det har satt spår, det har det verkligen. 

Men jag är inget offer. Det är inte det jag menar. Jag menar bara att alla dom där jävlarna som knallar omkring och tror att de är så himla duktiga. Dom vet ingenting om nånting. För riktiga människor hjälper sina nära och kära. Utan att göra nån stor grej av det. Medan de där duktiga jävlarna tittar bort tills du har rest dig upp för egen maskin. Då och först då finns de där igen. De där duktiga jävlarna är ego. Jag vill aldrig bli som dom. Jag är hellre besvärlig till den dagen då jag dör. För att blunda för lidande och inte hjälpa mina närmsta, det är bara bullshit. 

Samtidigt som jag är extremt medveten om att jag och min mamma är väldigt olika så försöker jag ändå leva upp till hennes krav. Jag vet inte varför. Det är inte som att hon nånsin tycker att jag är duktig ändå, så det kan inte vara för bekräftelsen. Men här sitter jag, 26 år gammal. Otatuerad. Opiercad. Min piercing tog skolan ifrån mig. Så det är inte mammas fel. Hon gillar inte piercings, men hon har aldrig krävt att jag skullat ta ut någon av de som jag har haft. Men tatueringar.. Det hatar hon. Jag gillar tatueringar. Jag är en sån person som redan borde ha minst fem stycken. Men, av någon anledning så har det aldrig blivit så. Jag har väl sett det som ett för stort beslut. Men en del av operation; happiness går ju ut på att inte ta mig själv på så stort allvar. Det är klart att jag ska tatuera mig. Live your life girl! Jag ska fan pierca bröstvårtan också. I'm crazy like that. I'm back!

"My boy he ain't the one that I saw coming
And some have said his heart's too hard to hold
And it takes a little time but you should see him when he shines
Because you never wanna let the feeling go"

Har haft den här låten på hjärnan i dagar nu. Börjar bli patetiskt. Men det är något med texten. Som att låten handlar om oss. Inte nu, men sen. Ingen hade nånsin matchat oss med varandra. Allra minst jag själv. Vi är ju inte tillsammans, men jag kan se oss tillsammans. Inte nu. Men en vacker dag. Du och jag i en relation som inte liknar någon annans. Du är komplicerad, precis som jag. 

Det är faktiskt en rätt härlig känsla. Jag känner mig ung och glad. Även om vi inte är vi. Jag är glad att jag kan känna så här överhuvudtaget! En äkta känsla, från typ magen eller hjärtat. När jag tänker på dig så är det inte logiskt, det är inte hjärnan som styr. För jag kan se dina dåliga sidor, men jag ser förbi dem. 

Jag har träffat min sura syster både i söndags och idag (tekniskt sett igår, för klockan är efter midnatt).

En del av mig har saknat henne ngt enormt. En annan del av mig tycker att det är så jävla löjligt att hon har varit sur på mig så förbannat länge för en skit sak. Vi har inte pratat om "problemet". Vi har pratat gamla minnen, vikt, träning och diskuterat mamma. Jag vet inte. Det känns inte så där härligt återförenat än. Antagligen av den enkla anledningen att vi inte är återförenade än. 

Än en gång känns livet för kort för att hålla på å tramsa i evigheternas evighet. Men, visst det är inte som att man kan snabbspola igenom de tramsiga delarna i livet. Dom finns väl säkert där av en anledning. Hur som helst, here is the story: Jag strulade nästan med en kille som hon gillade på en fest för säkert fyra år sedan. Det va jäkligt fel och jag bad om ursäkt direkt och skämdes som fan. Jag har aldrig gjort något med honom igen efter det. Aldrig. Men han är ju del i gänget så att säga. Så det är ju klart att man måste typ låtsas som ingenting och vara kompisar. Vi kommer ju träffas liksom. Så nu i vintras så blev sursyrran plötsligt rasande för att han och jag hade skrivit till varandra på fb-chatten. Det har aldrig varit ngt raggigt eller opassande. Han och jag har inte skrivit särskilt tätt heller. 

Det är alltså det som har varit problemet. Problemet i ett halvår. Att jag å den här killen har haft artiga samtal på fb-chatten fyra gånger per år. "Hur går det på jobb?" "Trivs bra i nya lägenheten?" Helt extremt oraggigt. Inga flirtiga emojis eller nånting. Och inget snack om den där kvällen för fyra år sedan. Aldrig. Men det är klart fruktansvärt. För jävligt.

Under det här halvåret så har jag träffat två killar som jag tidigare legat med.. Okej, asså.. Två killar som jag legat med för lääängesen. Inte på dejt. Utan i större sällskap. För gissa vad, livet går vidare. Om man tror att man kan ligga med någon som man har gemensamma vänner med och aldrig träffa personen igen så är man en aning naiv. Det är lite smått obekvämt, visst fan är det de. Men, samtidigt så har man ju oftast annat att prata om. En av dem tog upp "den där gången när jag följde med dig hem" och det kändes inte så jobbigt faktiskt. Jag bara log och sa "det må väl va preskriberat vid de här laget?" och sen skrattade vi.

Det är därför jag inte förstår varför hon har varit så jävla sur. Det är inte som att jag går å trånar efter den här killen som jag nääästan strulade med en gång för längesen. Jag går vidare. Jag är som ett tåg!

Sisters before misters - det vet hon ju!

Helt ärligt så tycker jag inte att jag har gjort något fel efter den där nästan-strul kvällen. 

Jag kan nog inte förklara hur gärna jag vill att Lillebror ska göra en liten gest. Det behöver verkligen inte vara något stort. Herregud, det bör inte vara något stort. För då kommer jag bli obekväm och springa mot kullarna. Men ett litet välformulerat sms. Hade ju kunnat vara en början.

Jag kan inte förklara det. Jag kan verkligen se oss tillsammans. Även om det är helt stört. Även om det är mot logikens alla regler. Men det är inte som att jag håller andan. Bollen ligger hos honom. Om han känner för att steppa upp så är det ju suveränt, om inte så går det ingen nöd på mig. 

Det är som Leann Rimes sjöng:

Baby shame on you, if you fool me once
Shame on me if you fool me twice
You've been a pretty hard case to crack
Should've known better but I didn't
And I can't go back

Oh life goes on