Jag har inga hemligheter.

Men ingen har hela sanningen.

Jag vet inte ens hela sanningen.

Eller antagligen så vet jag, innerst inne.

Jag har så himla mycket att förlora.

Det skrämmer mig.

För jag vet inte om jag kommer att klara av det.

För jag vet hur ont det gör att förlora någon.

Jag är hård som sten.

Till en början för att jag blev tvungen.

Nu är det väl snarare för att jag inte vågar annat.

När jag tittar på mig själv för länge i speglen så börjar jag gråta.

Varje gång.

Men jag vet inte varför.

Jag gör enkla saker svåra.

Som att säga som det är och förklara varför jag gjort som jag gjort. Det reder jag inte ut. Som att ta en konflikt med någon som jag bryr mig om. Som sårbarhet, det har jag över huvud taget aldrig testat. Som att räta mig i ledet. Som att ta en komplimang.

Jag gör svåra saker enkla.

Som att städa upp min egen skit. Resa mig efter fall. Det har jag gjort så många gånger nu. Ställa upp för mina nära och kära, det är en självklarhet. Skratta åt eländet. Veta att det finns ett värd i mig även när jag stökat till allt. 

Jag väljer alltid så besvärliga vägar. Eller som Prins Carl-Philip sa i sitt bröllopstal; "Sofia, vi valde aldrig den svåra vägen. Den valde oss." Prinsen kanske har rätt, vi kanske inte väljer våra vägar utan redan från början är menade att ta en viss väg. Det spelar egentligen ingen roll om valet är mitt eget eller ligger utanför min kontroll. Faktum kvarstår. Jag är alltid mitt ute i djungeln med en machete. Jag förstår att det stör min mamma, det stör mig också. Jag hade gillat att vara en enklare person. Men, jag ska acceptera mig själv fullt ut en vacker dag. En vacker dag så kommer jag att se alla de fina egenskaperna i mig som andra människor ser. Jag vet att det finns ett värde i mig, men jag har så svårt att se att en människa är bättre än en annan. Det är därför jag är en så spektakulärt dålig flickvän. För jag kan inte se hur min pojkvän skulle vara bättre eller mer värd än någon annan kille. Singel tills jag landar, så skadar jag ingen. Jag är så trött på att skada människor. Det gör ont i mig.

Det är något visst med att återberätta för sin bästa vän hur illa man verkligen urartade under helgen...

Tur att min bästa vän är så himla tolerant och på alla vis suverän!

Nu känns det bättre.

Ibland känns det som att man har fakkat ur värre än ngn annan människa nånsin fakkat ur.

Men man ska aldrig ångra sig.

Det tjänar ingenting till.

En sak att man typ tar lärdom, men det tycks jag ju inte göra.

Men att verkligen gå omkring och ångra sig...

Det leder ingen vart.

I helgen hånglade jag med en douchebag, för att jag ville ha honom.

Helt ärligt, han kunde typ fyra ord och tre av dom va könsord.

Jag visste direkt att jag ville ha honom.

Det är verkligen något med en douchebag.

I love it.

Enklare, tåligare, porrigare.

Jag ska sluta be om ursäkt för my bad taste in men!

Vi gillar olika.

Behåll ni era svärmorsdrömmar, det är ingenting för mig.

När folk analyserar mig, typ när dom är right on the money.. Då vill jag gråta och springa i väg. För jag är en ytterst skadad person på insidan. Som härom dagen på jobb... Då berättade jag om hur jag har en kompis som jag inte kan prata med, för att jag har dummat mig. Vi hade planerat att åka iväg ihop, men den när det närmade sig så ville jag inte längre. Då kunde jag inte säga det för att jag skämdes och för att jag inte ville göra henne besviken. Så sen dess har jag inte loggat in på fejjan. Jag gömmer mig. Då sa han, min kollega, det har jag vetat länge att där är något i dig som är blockerat. Han sa det inte elakt. Han va bara right on the money och jag tyckte att det va sjukt jobbigt. 

Usch.

Som jag svinade igår.

Det är så att man skäms.

Jag kan hitta en douchbag anywhere.

Det är kanske bara är att acceptera att det är min typ.

Jag är 27 år gammal och gillar högljudda, bråkiga killar.

Varför?

Borde jag inte vara intresserad av smarta killar som inte har alfa-behov?

Jag vet inte, jag är ingen psykolog.

Jag dras verkligen till de värsta rötäggen av alla.

Inte med ambition att förändra dem.

Inte med någon ambition alls.

Men som han igår.

Det va typ första ögonkastet.

Jag tror att jag gillar dom för att dom inte är så förbannat känsliga.

Dom kör på liksom, det gillar jag.

Hur som helst.

Han va ju lätt den största douchbagen på festen och jag bestämde mig för att honom ska jag ha.

Vi tog hångelpauser med jämna mellanrum under kvällen.

Jag som normalt sett är världens prydaste när det kommer till nakenhet badade bubbelpool naken med honom och fyra andra. 

Jag är den värsta douchbagen av dom alla.

Men, i ärlighetens namn...

Det är fan inte lätt att vara till lags och att leva upp till mål som jag själv aldrig satt för mig själv.

Så då fakkar jag ur totalt istället.

Strålande.

Mina systrar va med och träffade mitt grabbgäng för ett tag sen. Himla trevligt att vara del av ett grabbgäng. Eller ja, i ärlighetens namn så är jag väl inte en nyckelmedlem, men jag är alltid välkommen och jag kan verkligen berätta allt för dem. Det fina med killar, å detta må vara en generalisering, är att de inte dömmer på samma sätt som tjejer tenderar att göra. De hör mig, de ser mig och jag uppskattar dem verkligen. Ingenting går upp emot känslan av att bli förstådd. Speciellt i stunder då man knappt förstår sig själv. Då behöver man förståelse. Jag är iaf en sån person som behöver bli förstådd. Det är den absolut viktigaste egenskapen i en vän eller en pojkvän. Att personen förstår mig. Mina tjejkompisar förstår givetvis också mig, men jag vet inte.. Ibland är det bara lättare att prata med grabbgänget, kanske för att vi har växt upp ihop, kanske för att de är killar.. Jag vet inte. Hur som helst, en av mina killkompisar tycker himla mycket om mig. Jag vet inte om han verkligen tycker om mig på ett "åh, jag önskar att hon va min tjej"-sätt eller om jag bara är ngt av en idol för honom. Det lät ju ödmjukt.. Men det va inte så jag menade.. Han är fantastisk, men han är en aning blyg och jag drar typ ut honom ur sitt skal. Mina systrar är helt övertygade om att han är förälskad i mig. Jag kan tänka mig att han kanske är det, men jag känner inte så. Trots att han verkligen är en sån person som förstår mig. Som jag kan vara mig själv med och som verkligen får mig att skratta. Men finns där ingen gnista spelar det ingen roll hur många kubik bensin där är. Friends for ever. Detta kanske låter lite skumt, men i år är det nog han som har varit min bästa vän. Inte för att man ska lista sina vänner... Men det är honom jag vänder mig till oavsett vad det handlar om. 

As long as he's the wrong guy you're safe

Cause it's only the right guy who truly can hurt you

En fredagkväll med fingodis från Hemmakväll och Ally McBeal, love it.

Hur länge jag planerar att vara singel?

Hmm.. 

När jag har slut på serier så kan jag överväga en relation.

This is what's going on...

I'm sick of everything

I'm tired all the time... Physically and emotionally

I scared out of my mind

Scared of school, poverty, failure, letting people down... The list goes on and on

It's getting to the point where I'm really anxious about life in general

I know that life is a rollercoster

I know there will be tough times, for all of us

It's not just me

I'm not a victim, just a human being

I´m just so sick of the hard times

But I guess there is a purpose, a reason, a plan of some sort

I'm not a religious person

Just a desperate one

Who tries to make sense of the mess, that is my life

Who usually aimed for happiness and inner peace, but who right now just tries to get through the day

I know that I easily could get prescription drug for my anxiety

But that's the answer to everything these days, isn't it?

Take a pill

I know that there are people who really needs medication for thier moods, in different ways

There is nothing wrong with that

But for me to turn to drugs whenever I feel lost or scared?

My liver wouldn't stand a chance

Not that there's anything wrong with my liver, I just scare easily...

In all honesty; I hate letting people down, but I set myself up to fail by being such a peoplepleaser

I get carried away, but I don't think things through

Then all of a sudden it's just to much and I just wanna run away and hide under a rock in the woods

Rather then just telling people the truth

The truth is that I no longer want to do what we planned to do

Not because it wouldn't be fun, I'm sure it would

But because I don't feel comfortable going on vacation when I don't know what my fall is going to look like anymore

Cause I need to take time of from school, it's the right thing to do