Har pratat med Jonna idag om lycka. Det är ju hon som jag har upplevt varit så enormt olycklig på senaste tiden. Det va så fint, eller ja, bitvis va det fint. Det känns fortfarande som att hon och hennes sambo mest håller ihop för att de har varit tillsammans länge och båda två ser det som ett misslyckande att göra slut. Men det är klart bara min teori. Det fina va när hon berättade att hon hade suttit och funderat på vad hon ville göra på sin fritid. De sakerna som hon hade listat upp där för sig själv va exakt samma saker som hon antingen gjorde eller ville göra för typ 13 år sedan. Det är precis så jag känner också. Vi hade rätt från början! Sen kom jävla vuxenlivet och fakkade upp oss totalt. 

Jag tycker fortfarande om exakt samma saker som jag gjorde när jag va tonåring. Jag är inte tonåring, damn it jag fyller snart 27 för bövelen, men mina intressen är de samma. Jag tycker om att dricka kaffe med mina vänner i hundra år på Espresso House! Jag tycker om att lyssna på musik å måla, inte allt för ofta för det är jobbigt att måla, men ändå, jag tycker om det. Jag tycker om att gå ut å ha roligt om helgerna. Jag tycker om att köra bil. Alla dessa nöjen gick förlorade när jag dedikerade mig själv helhjärtat till vuxen-livet. Jag bara jobbade å jobbade. Visst, absolut jag har alltid tyckt om att jobba. Men jag såg liksom inte då vilket pris jag betalade för att vara så där härligt flitig. Jobb va ju min fristad, så länge jag jobbade så va jag duktig. Helst jobbade jag ju dygnet runt. 

Nu lever jag inte för att jobba längre. Jag jobbar för att leva. Pengar måste in, that's it! 

Så himla roligt, idag va det fler som kunde vara med å spela fotboll. Jag har sträckt typ varenda muskel från midjan och ner. Det gör ont, men damn it om jag inte är lycklig ändå asså. Riktigt, riktigt lycklig.

Lyssnar på John Mayer... Det är något med en singer-songwriter. Det blir liksom mer genuint. Å det är så himla imponerande att en människa kan vara så begåvad. Jag vet att det finns många som inte gillar Mayer. Men jag förstår inte hur man kan göra annat än älska den mannen.

Jag borde skriva en låt. Det hade jag nog kunnat göra. Men jag kan ju inte spela något instrument. Nåväl, bagateller. Jag får ha ett band så klart. 

På många sätt känns det som att man hade mer att säga när man va typ 16-19 år. Då va iaf jag så jäkla övertygad. Sen när man liksom kommer in i den ack så kreativitets-kvävande vuxenvärlden då blir allt lite mer gråzon. Fokus förflyttas från att hitta sina egna åsikter till att försöka acceptera och förstå andras. Folk kan ha så gräsliga åsikter. Helt ärligt, man blir förbannad. Meeen, eftersom jag är en peace, love and understanding person, så måste jag ju försöka förstå dem. För de mesta så är deras verkliga åsikt inte alls lika brutal som den först verkade vara. Folk uttrycker sig klumpigt. Sen finns det ju dom som säger saker för att väcka en reaktion. Det är ju något alldeles speciellt fel i huvudet på de människorna. Men, jag accepterar dom ändå. Make love not war.

Jag skulle nog ändå säga att jag har samma övertygelser idag som jag hade i tonåren. Något nedtonade. Men i grund och botten samma.

Jag har hört att ens personlighet är färdigformad när man är ungefär 18 år. Jag tror att det stämmer för mig. Min personlighet har varit samma länge nu. Tack å lov. We are who we are.

Idag fick jag äntligen spela fotboll! Det är helt otroligt va folk bangar och tramsar. Men vi hade riktigt roligt. Bara jag, Moa och Jonna (ni känner henne som min besvärliga BFF, men jag tänkte att vi får hitta på ett namn till henne också). Moa är ju som bekant en sån där människa som inte bara är på att göra saker när man frågar henne. Utan även kommer med egna idéer minst lika ofta. Hon är singel, precis som jag. Så vi har liksom tid för varandra. Ingen av oss måste hem till ngn sur sambo. På senaste tiden så har vi hittat på rätt mycket tillsammans. 

Men, kryss i taket, idag va Jonna också på gott humör. Vi hade faktiskt riktigt roligt! Så det blir mer fotboll för oss, jag gillar det!

Igår va det Pride som gällde på dagen för mig och Moa. Ingen av oss hade varit på Pride innan. Jag trodde att det skulle vara mer, större! Men, det är det som är problemet med alla event på fejjan. Det ser ut som att det är hundratusen lyckliga, glittriga människor på plats. Men icke. Snarare femhundra varav tjugofem va glittriga. Är Pride inte så stort längre? Sen såg jag ESC med min lillasyster. Supermysigt. I hennes hus, jepp min lillasyster har ett hus. Helt själv. Kung. Vi lyssnade på min nya spellista på spotify och dansade runt i hennes vardagsrum. Jag pratade engelska med henne typ hela tiden, God knows why. Kanske rester från min fredags-cruise.

En riktigt bra helg!

Jag vet inte hur bilen blev min plats. Men jag älskar det. Jag har alltid älskat att köra. När jag hade lärt mig köra, men fortfarande inte tekniskt sätt hade tagit körkort så smygkörde jag nån enstaka gång. Bara jag. Det va så busigt, men jag körde ju bra. No harm, no foul. 

När jag sitter bakom ratten, spelar lite skön musik -då faller alla möjliga bitar på plats. Fan va längesen det va som jag bara tog en cruise, helt själv. Det är ju som terapi. 

Där gled jag fram i min inte alls särskilt fräsiga bil, på motorvägen. Sicken otrolig frihet. Okej, om jag ska vara helt ärlig så pratar jag med mig själv i bilen. Eller tänker högt kanske det heter. Jag tänker högt på engelska.

Call it crazy, whatever. It works for me.

Även om det kanske inte har märkts i mina senaste inlägg så går operation; happiness ganska bra. Jag menar, målet är ju inte att inte känna någonting. Snarare tvärtom. Jag vill våga känna alla känslor. Det är klart att man blir besviken ibland, det går inte att komma ifrån. Det måste man ju acceptera.

Jag har glömt dela med mig om mina kroppsliga framgångar. Jag väger inte mig å sånt. Jag jobbar lite mer med inspektioner. Hur sitter kläderna? Hur ser jag ut i speglen? Härom dagen så kom jag i ett par byxor som jag inte kunnat ha på ett tag. Det är en ganska trevlig känsla. Å dom har redan börjat fråga om jag har gått ner i vikt på jobb. Så även om min metod absolut inte är den hetsigaste som finns, så funkar den iaf. Men jag får tänka som de föredetta missbrukarna; "just idag är jag drogfri, för att jag väljer det". Fast ersätt "drogfri" med "inte en hetsätande fetknopp". Det är faktiskt väldigt snarlikt. Jag vet inte vad jag får ut av att trycka i mig onyttigtheter, men jag är ju en viktpendlare så något problem finns där ju tydligen i min relation till mat. 

Eller så ligger problemet i relationen till mig själv. Jag har inte brytt mig om mig själv innan. När jag gick i skolan, asså grundskolan och gymnasiet så brydde jag mig. Mest av sociala skäl. Å jag hade en liten viktdipp en period när jag helt enkelt inte ville äta. Det va väl en kontroll-grej kan tänkas.

Men i vuxen ålder har jag nog varit tjock 80% av tiden. Jag har inte känt att jag förtjänar bättre. Eller också så har mitt fett varit en sorts isolering. Jag vet inte, det är ju bara spekulationer. Men jag vet ju att när jag gått upp i vikt så har det varit för att jag vill få bort min dåvarande pojkvän. Så i stället för att prata om mina känslor så har jag ätit upp mig. Kanske för att han ska låta mig va? Shit, jag har verkligen problem med känslor. Jag har ju ingen kontakt med mitt eget känsloliv! Jag är säker på att det finns, men jag tror inte att jag förstår det. Det får jag jobba på.

Men nu tar jag hand om mig själv. För jag förtjänar att vara lycklig och smal. Jag är värdefull (okej, så känner jag inte än, men jag tänker att ibland måste man lura sig själv). Å jag älskar min kropp och livet.

En mycket klok man skrev en gång: 

"Att älska någon innebär bland annat att hjälpa henne att leva som hon vill, men inte vågar."

Givetvis va den kloka mannen min far.

Det är sorgligt när man visste det redan innan det hände. Min BFF å jag skulle ses ikväll, men hon lämnade givetvis precis återbud. Men den här gången hade hon iaf vett att säga att hon är olycklig med sin sambo för tillfället. Det är ju en seger i sig. Lite ärlighet.

Hon är säkert sur på mig. Hon skrev att hon va så trött på att alla skulle ha en åsikt om hennes relation. Jag kände mig träffad och bad om ursäkt. För det va ju aldrig meningen att öka hennes lidande.

Men det är väl så med folk, de vill veta sanningen fram till den dagen då de hellre vill leva i en lögn. 

Så ärliga brukar vi vara mot varandra, men jag får väl ta på mig silkeshandskarna ett tag. För hon är min bästa vän och jag vill inte att hon ska gå i sönder.