Jag tror inte att detta är en känsla som jag delar med hela mänskligheten. Men jag tvivlar på att jag är ensam om att känna så här. Jag behöver göra dumma saker. Asså, inte elaka. Men saker som kanske inte är helt genomtänkta. Saker som definitivt aldrig hade kunnat ses som "nödvändiga". Livet är liksom seriöst. Jag är lite obekväm med det faktiskt. Det tynger ner mig. Min mamma är ju en sån som gör "rätt" hela tiden. Ingen spontanitet där inte. She is a good girl. To the bone. Samtidigt så är det ju denna duktiga, skötsamma, drogfria kvinna med sin naturliga hårfärg som har svikit mig mest av alla människor på jorden. Givetvis så har hon varit snäll mot mig också, men det stora sveket va den där jävla nya mannen som tvunget skulle bo i mitt hus. Det stora sveket va att hon lät mig gå där fylld med hat i sex år. Utan att på något sätt försöka prata med mig om det. Utan att hjälpa mig förstå. Utan att säga förlåt. Som att jag inte riktigt fanns. Som att jag inte va en riktig människa. Som att jag inte va viktig. Det har satt spår, det har det verkligen. 

Men jag är inget offer. Det är inte det jag menar. Jag menar bara att alla dom där jävlarna som knallar omkring och tror att de är så himla duktiga. Dom vet ingenting om nånting. För riktiga människor hjälper sina nära och kära. Utan att göra nån stor grej av det. Medan de där duktiga jävlarna tittar bort tills du har rest dig upp för egen maskin. Då och först då finns de där igen. De där duktiga jävlarna är ego. Jag vill aldrig bli som dom. Jag är hellre besvärlig till den dagen då jag dör. För att blunda för lidande och inte hjälpa mina närmsta, det är bara bullshit. 

Samtidigt som jag är extremt medveten om att jag och min mamma är väldigt olika så försöker jag ändå leva upp till hennes krav. Jag vet inte varför. Det är inte som att hon nånsin tycker att jag är duktig ändå, så det kan inte vara för bekräftelsen. Men här sitter jag, 26 år gammal. Otatuerad. Opiercad. Min piercing tog skolan ifrån mig. Så det är inte mammas fel. Hon gillar inte piercings, men hon har aldrig krävt att jag skullat ta ut någon av de som jag har haft. Men tatueringar.. Det hatar hon. Jag gillar tatueringar. Jag är en sån person som redan borde ha minst fem stycken. Men, av någon anledning så har det aldrig blivit så. Jag har väl sett det som ett för stort beslut. Men en del av operation; happiness går ju ut på att inte ta mig själv på så stort allvar. Det är klart att jag ska tatuera mig. Live your life girl! Jag ska fan pierca bröstvårtan också. I'm crazy like that. I'm back!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att Du inte mår bra. Jag vet att Du periodvis inte ser någon mening med din tillvaro. Att Du tror att Du inte spelar någon roll.   Jag blir arg.  För det är väl klart att Du spelar roll. Vad fan håller Du på med?   Jag blir ar...

Periodvis så förändras tillvaron alldeles för intensivt. Jag är ju sällan positiv till förändring. Men detta är ju för mycket även för den mest flexibla. Mina kära systrar är kaos. Båda två. Den ena djupt deprimerad och den andra är väl mit...

Idag är jag ledig. Underbart. Bilen är på verkstad och jag är ofrivillig kollektiv-åkare. Så jag håller vilodag fram till fem. Sen får jag ta mig ut och åka tåg. Ska träffa mina systrar för en liten mitt i veckan bio. Det allra sorgligast...

En strålande dag. Verkligen. På riktigt. Ingen sarkasm. Idag har varit en fantastisk dag. Jobbat i princip hela dagen, med bästa kollegorna bör tilläggas. Många skratt och god stämning. Sen kom min ärkefiende... Nattaren från helvetet...

Här ligger man nu nerbäddad och nyduschad. Ballkongdörren är öppen och det är så kallt i lägenheten. Äntligen. Höst. Min bästa årstid! Ikväll tog jag mig ut på en joggingtur/promenad. Det var säkert tre månader sedan jag sprang senast. Då sprang jag ...