Ett tillägg till mitt Happiness-inlägg. Eller en fortsättning. Call it whatever.

Ljug inte. Om man ljuger så blir man olycklig fort. 

Jag och Saint pratade om det igår. Jag antar att alla har haft en period i sitt liv när man av någon anledning känt att det är nödvändigt att ljuga. Jag gjorde det som värst när jag va otrogen mot min första sambo. Det va hemskt. Man måste hålla reda på sina lögner, så att man håller sig till sin historia. Samtidigt så måste man alltid vara ett steg före. Nä, fy fan. Otrohet blir man olycklig av. Jag har aldrig gjort om det. Skulle aldrig göra om det. Skulle verkligen inte rekommendera någon att nånsin vara otrogen.

Kan ju lika gärna dela med mig av min "erfarenhet" (i avskräckande syfte). Jag va 19 år, kanske 20 och levde i en rätt tråkig relation. Min sambo va väl snäll å sånt, men i ärlighetens namn om det enda fina man kan säga om killen ens idag så många år senare är att han va snäll så måste det ha varit en riktigt tråkig relation. Hade jag haft lite mod så borde jag väl ha satt mig ner och pratat med honom om vår situation. Men, det gjorde jag inte. Istället så va vi ute med några vänner en kväll. Då träffade jag honom, en vän till en vän. Som typ inte brydde sig ett skit om något. Ett klassiskt ass. Som jag genast kände mig dragen till av den enkla anledning att jag inte heller brydde mig ett skit om något. Jag minnas inte hur vi hamnade i säng med varandra. Men jag minns hur jag kände att jag va on top of the world i början. Jag kom undan med mina lögner. Det kändes inte smutsigt, det kändes empowering. Men så klart så gick det åt helvete. Jag vaknade upp med min älskare på ett hotell i stan. Hade sovit igenom mina alarm. Skulle egentligen börjat jobb klockan sju den morgonen, men klockan va säkert tolv. Shit, va hemskt det är att ens skriva om detta. Fy, fan för den dagen! Jag fick ju ljuga som aldrig förr för att förklara mig för min sambo. Minns inte vad jag försökte tuta i honom. Säkert något riktigt dåligt. För hur fan kan man förklara att man typ varit borta i ett dygn och missat att gå till jobb. 

Jag och min älskare lugnade ner oss efter detta. Han träffade en tjej. Det gjorde mig ingenting, för jag tyckte ju inte om honom. Det va inte som att jag gick och planerade att lämna min dåvarande för honom. Jag tyckte bara att det va bra att han skaffat tjej, då skulle min sambo inte misstänka att han och jag hade ihop det. Jag minns hur han (älskaren) ville att vi skulle typ värma upp innan han gick till henne. För att jag fick igång honom på ett sätt som hon inte kunde. 

Vår affär avslutades nog faktiskt för att hon upptäckte oss. Hon bodde på andra sidan gården från honom. Hon visste ju vem jag va och vem jag egentligen "hörde ihop med". Men hon sa aldrig något till min sambo. Men jag och min älskare avslutade vår "relation".

Sen jobbade vi alla fyra på samma ställe en kort period. Jepp, det va jag, min sambo, min gamla älskare och hans nya tjej på samma arbetsplats. Helt stört. Hon hatade ju mig. Vilket inte va så konstigt. Men vi skötte ju alla våra jobb. Men jag minns att hon hade lagt en lapp i mitt skåp en dag. Eller ett brev snarare. Där hon typ skrivit att hon visste vad jag hade gjort och typ undrade hur jag kunde göra så mot min sambo som va en så fin kille. Hon skrev också att om inte jag berättar det för honom, så skulle hon göra det.

Nu nånstans började jag må riktigt dåligt. Ångesten kom som ett brev på posten. Inte för att jag egentligen ångrade vad jag hade gjort, utan snarare för att min lögnvärld snart skulle gå under. Jag hade tappat kontrollen. (Idag vet jag att jag inte hade kontroll över nånting under den här perioden av mitt liv).

Men jag berättade inte. Jag kunde inte. Det va för hemskt. Jag ville berätta, för att få bort ångesten. Men jag tyckte att det kändes själviskt. Det va jag som hade gjort något dumt, det skulle inte han behöva lida för. Livet gick vidare ett tag. Vi levde där i vår lägenhet. Så plötsligt så va han mysigare än nånsin. Det va riktigt jobbigt. När han sa att han tyckte om mig och sånt. Då ville jag kräka. Vad hade jag gjort?! Jag minns att jag började störtgråta när han sa något gulligt till mig en gång. 

Men sen plötsligt så visste han. Jag kommer faktiskt inte ihåg vem som hade berättat det för honom. Men han visste. Och han ville veta ALLT. Så jag berättade. Jag försökte att få det att låta mindre stört än va det va. Men det va först när jag berättade om allt som jag insåg exakt hur stört alltihopa va. Va fan hade jag gjort? Mot honom... Han som va så snäll. Jag mådde skit.

Vi gjorde slut.

Det är verkligen helt skadat att JAG gjorde detta. Det som typ känns ännu värre är att jag inte kan skylla på droger. Jag va helt drogfri. Jag brydde mig inte om nånting på den tiden. Det va destruktivt. Jag vet inte varför jag va sån... Eller jo. Det vet jag. Jag va arg. Alltid.

Det där med lycka har blivit hemskt viktigt för mig. Jag kom till en punkt när det blev absolut nödvändigt att hitta lite lycka. Jag va hemskt olycklig. Allt kändes för jävligt. Det är svårt att förklara. Det va inte som att jag stod och knöt snaran i gaderoben... Inte den sortens olycka. Inget som kan knytas till en specifik händelse heller. Utan mer en ständig känsla av att jag inte dög. Att jag inte skulle klara av saker. En hopplöshet. En värdelöshet. En känsla av att hela världen vilade på mina axlar. 

Jag insåg min egen olycka. Det va väl egentligen första steget. Jag tog ett steg tilbaka och tittade på mitt sorgliga lilla liv. 

En gammal vän till mig berättade för längesen för mig om ett anhörig-möte som hon varit på. Hennes pappa är alkoholist. På detta möte hade hon fått höra något som jag tror kan liknas med en bön?

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillanden"

Så jag har tänkt i de banorna nu under min resa mot happiness. Inte för att jag är missbrukare. Men det är kloka ord. Sen har jag försökt tänka tillbaks till en tid då jag var genuint lycklig. Vad var annorlunda då? Jag lyssnade mycket på musik, umgicks mycket med mina vänner och var övertygad om att allt ordnade sig. Vilket det alltid gjorde. Så nu den senaste tiden så försöker jag göra saker som gör mig lycklig. Jag behöver inte vara bäst på dessa saker. Jag får faktiskt lov att vara precis hur dålig som helst. Det är bara roligt. Jag åkte inlines härom sistens, i solen medan jag lyssnade på musik. Det gick bra när jag hade åkt en stund, jag kan fortfarande inte bromsa. Jag är på ute-yoga varje måndag (om jag inte jobbar kväll). Det är riktigt bra träning faktiskt. Jag försöker ta hand om min kropp. Äta bra och träna. Det är inte något som jag hetsar med, men jag håller det i åtanke. Mest för att jag vill vara snygg naken.

Jag är omgiven av fantastiska människor. Som alla är så olika. Det gillar jag, för jag har ett unikt utbyte av var och en av dem. Jag ältar inte mina problem. Jag har släppt skolan helt. För jag har accpterat att jag helt enkelt inte klarar av det just nu. Jag har gjort mina praktik-timmar och tänker att resten tar jag igen under sommaren. 

Musiken har verkligen spelat en central roll. Jag dansar som en idiot framför speglen en stund om dagen. Det är bra träning och framför allt är det ett bra sätt att undvika att ta sig själv på för stort allvar.

Jag accepterar att min lillasyster är arg på mig. Även om jag tycker att grälet är grundlöst. Jag har haft modet att försöka komma förbi dispyten. Men om hon vill låta en kille komma emellan oss, så får det väl bli så. Hon är fortfarande min syster och jag kommer alltid finnas där för henne. Jag är inte arg. Längre.

Jag försöker hålla min lägenhet städad. Mest för att stöket inte ska bli en anledning till låta bli att bjuda in folk. Ge mig två minuter så är mitt hem redo för vem jag vill.

Jag dricker mitt kaffe. Jag vet inte, men jag tror att jag blir lycklig av kaffe.

När tillfälle ges så festar jag. Det tycker jag är roligt. Man träffar så trevliga människor. Har så roliga samtal. Ibland blir man för full och gör bort sig, men då är det bara ett roligt minne dagen efter. Som sagt, man ska inte ta sig själv på för stort allvar.

Jag försöker att sluta be om ursäkt för mig själv. När jag har gjort något riktigt fel och sårat en annan människa så måste jag ju givetvis säga förlåt och göra rätt för mig. Det är inte det jag menar. Innan kunde jag känna ett behov att be om ursäkt för konstiga saker. Jag bad länge om ursäkt för att min lägenhet var stökig. När den egentligen inte var det, den såg bara inte ut som en mäklarannons. För att, guess what -jag bor här. Lite kläder på en pall är normalt. Det ber jag inte om ursäkt för längre. 

Om jag vill träffa någon så tar jag kontakt. Säger personen att han eller hon inte kan idag så blir jag inte ledsen. För jag kan inte heller träffas när som helst, hur som helst. Det är normalt. Det är inte för att personen hatar mig.

Jag säger ja till saker som jag är lite nervös inför. Vad är det värsta som kan hända liksom? Att det blir en tråkig kväll. Men jag kommer att klara det.

Jag försöker att ta the high-road när tråkiga situationer uppstår. Jag vill inte bråka. Då skriver jag hellre av mig här på bloggen. Eller om det är något som vi faktiskt måste prata om så är jag beredd att ta de samtalet. Jag måste sluta vara så rädd för konflikt. Jag tycker fortfarande att det är hemskt obekvämt.

Here we go again..

I torsdags bestämde vi att det va SingStar som gällde idag. Vi bestämde att vi skulle ses klockan fyra. Sen idag klockan halv tre klämmer hon fram att hon ska på dejt med sin sambo klockan sju. Man bara.. Okeeeej? Lite märkligt. Speciellt ioma det va hennes idé att ses idag.

Det är klart att man måste avsätta tid för sin partner. Absolut. Men hallå? Eller är det jag som är överkänslig? Så kan det absolut vara.. Jag blir riktigt irriterad när man har bestämt något och personen som man hade bestämt med klyddar.

Det som har varit bra är att hennes bror har varit med de två senaste gångerna som vi har setts. Då är hon lite annorlunda. Lite surare. Vilket känns lite mer äkta. För när det bara är hon och jag så är hon alltid glad. Vilket jag vet att hon inte är. 

Jag vill hjälpa henne, men jag vet inte hur. Jag vet inte hur man gör.

DUMPA HONOM!

Tre kilometer är ett lagom avstånd.

Till honom.

Han lever sitt liv, jag lever mitt.

Så ses vi å ligger ett par gånger i veckan.

Sen skedar och pratar vi en stund.

Varför gör inte alla så här?

Jag som har levt samboliv (i två olika omgångar, med två olika killar) kan nog tycka att detta är lite bättre. Eller, ja.. Det är klart rätt mysigt att bo ihop också. Nu är ju inte jag och Saint tillsammans över huvudtaget. Vi är typ ensamma tillsammans. Så vi kommer ju inte att flytta ihop. Shit, nu kom jag av mig duktigt. Det jag ville säga va att det är fint att när vi är med varandra så är vi det till 100%. När man lever ihop så är ju livet ständigt ivägen på något vis. 

Jag förstår att man flyttar ihop. Att man vill vara med varandra dygnet runt. Eller ja, förhoppningsvis så har väl båda ngn typ av sysselsättning. Men jag förstår att man vill komma hem till den andre. Vakna upp tillsammans och somna tillsammans. Men jag kan se fördelar med särboskap. Som sambo får du sällan möjlighet att sakna din partner, för han är aaaaalltid där. Det störde mig ibland. Den största fördelen nämnde jag tidigare i inlägget; man avsätter tid till varandra och fokuserar fullt på honom den stunden han är där. Kanske inte om han ska vara hos en hela helgen, men om det bara är för kvällen. 

Som sagt, detta kan vara början på något riktigt bra. Men vi är inte särbos, vi är odefinerat. Jag behöver inte ha alla svaren. Jag behöver inte vet vad som gäller, eller vart vi är på väg. För det får tiden utvisa. Han är yngre än mig, det kan jag tycka är rätt hett. I´m just enjoying the ride.

Jag vill inte byta ut dig. 

Jag vill att du ska vara min bästa vän.

Men samtidigt så blir det så himla tydligt att du inte prioriterar som du gjorde. Och i viss mån prioriterar väl jag också annorlunda. Mest för att du inte orkar göra roliga saker längre. Allt som för mig är livet har blivit ett projekt för dig. Jag kan inte förstå det. Din senaste personlighets förändring är gräslig "jag festar inte". Vem fan säger så? Du är sjukt rolig att gå ut med och jag vet att du har roligt när vi går ut. Du har inga problem med alkohol, oavsett vad din sambo säger. Jag saknar dig och jag vill att du ska komma tillbaka. Min vanliga, min riktiga bästa vän. 

Nu har jag ju fler människor i mitt liv som fått gå upp och blivit viktigare för mig än va de tidigare var. Dom är jättefina och jag älskar dom också. Men det gör så ont att se dig förvandlas till en bitter, förvirrad, ledsen människa. Du som är så suverän. Du gjorde fel som låg med någon annan än din sambo. Du va otrogen. Det va dumt, men det definerar inte dig. Ändra inte på dig själv i något desperat försök att vara honom till lags och laga det som gick sönder till följd av ditt svek. Jag vet att du ser dig som den "snälla", men det är bara att inse att den här gången va det du som va dum. Du låg inte med den där andra mannen för att du va lycklig i din relation. Du kan hitta på vilka ursäkter du vill, men jag har varit där. Jag har gjort vad du har gjort. Tro mig er relation är dömd. Eller ja, om du är beredd att offra dig själv och dina vänner för en olycklig relation så kan väl relationen tekniskt sätt hålla. Men jag ber dig choose happiness. Choose yourself.

Varför kan man inte prata om sånna här saker med folk? Men vädret, vikt och arbetsvillkor.. Det kan man lägga timmar på att diskutera. Det är ju givande. Det är ju mycket viktigare än lycka. Ingenting är viktigare än lycka. Det är så frustrerande, för jag har ju själv varit i samma situation! Jag dömmer inte henne. 

Jag tror att vissa människor kan spela en stor roll i ens liv under en kort period. De kan fungera som vändpunkt och sedan försvinna ur ens liv lika snabbt som de kom dit från början. Ibland känns det som att man träffar vissa bara för att ha ett enda specifikt samtal med denne. Å direkt efter samtalet så har man nytt perspektiv på sin egen situation. 

Det jag menar är att bara för att en person inte funnits i ditt liv i åratal, så betyder inte det att denna person inte kan ha en roll att spela i ditt liv. 

Tänk att du kanske har just en sån biroll att spela i någon annans liv. Kanske i många andra människors liv. Tänk om där finns någon där ute som har just dina ord som motto. Som minns när hon träffade en total främling, en vän till en vän som va du. Att du fick någon att komma till insikt. 

Det är fantastiskt att vara människa.

För övrigt..

Killen som jag helgonförklarade i inlägg #9 är samma kille som jag trånade efter i inlägg #4.

Jag trodde ju att han va way out of my leauge. Det är han kanske också, men vi har ändå legat typ åtta gånger på två nätter. So, I don´t really care.

Jag tror att det är tack vare honom som jag skriver som aldrig förr. Vi pratade om skolan.. Han frågade vad jag tyckte om i skolan och då fanns det inget annat svar än "skriva". Han är bra för mig, han tar bort alla krusseduller. 

I klartext:

Folk vet inte vad du tänker. Du kan inte bara vänta och undra. Ta lite initiativ.

Helt ärligt. 

Mitt liv är kaos.

Men är det inte så det blir när man liksom har gått med blicken i asfalten under alldeles för lång tid och sen plötsligt tittar upp? Man bara, var fan är jag? Hur kom jag hit? Vart är jag på väg?

Det får lov att vara kaos ibland. Det hör till livet. 

Det betyder inte att jag är värdelös.

Det visste säkert alla redan, men för mig har detta verkligen varit något som har tagit tid att förstå. Jag är en relativt dramatisk person. Jag har en förmåga att rusa till värsta tänkbara scenario. Under våren har det framför allt varit hemlöshet. Att jag helt enkelt ska stå utan pengar. Paralyserande tanke.

Men jag har ju sommarjobb fixat och om det skulle bli aktuellt med studieuppehåll i höst, så fixar jag ju sysselsättning. Jag har ju jobbat 5 år inom vården, läst två år till sjuksköterska. Herregud. Det ordnar sig.

Den senaste månaden har jag lärt mig så himla mycket om mig själv. Jag har känt mig mer levande än jag gjort på flera år. Har känt mig mer som mig själv. Jag är fan lycklig.

Jag behöver inte ha alla svaren. 

Det kommer att ordna sig för mig.