Saker man ser och upplever i livet formar en på olika sätt. Jag har inte sett så värst vidare mycket kärlek i mitt liv. Den har säkert varit där, men jag har inte sett den. Jag har sett kärleken mellan vänner och familj. Jag vet att den finns. Men den där andra sortens kärlek. Jag har ju haft seriösa relationer, men man kan väl knappast säga att någon av dem va the lovestory of the century. I mina relationer låg väl fokus snarare på kompromisser, tolerans och att ha datenight med jämna mellanrum (för det måste man om man är ett par). Passionerat va det inte. Jag tänkte att det va så det skulle vara, att det är normalt. I min senaste relation kände jag mig tvingad in i en föråldrad kvinnoroll. Han ville alltid framstå som så jäkla tuff å häftig, vilket är fine. Jag förstår att man vill framstå på ett visst sätt. Men att lägga kommentarer som "att då blir kärringen galen" för att slippa undan grejer som man inte pallar göra, det är inte okej. För då är det ju jag som framställs på ett sätt som jag inte tycker känns rättvist. Jag är ingen torrboll. Vill du hoppa bungyjump från taket med en trädgårdsslang knuten om fötterna, så gör du så.

Hur som helst. Där finns ett par i min omgivning som jag inte helt och hållet har gett upp på. Det är en killkompis till mig och hans pojkvän (yes, a gay couple) dom är så fina med varandra. De lyssnar på varandra, tröstar varandra, bråkar med varandra. Jag vet inte, det kan vara sättet som dom tittar på varandra med sån stolthet. Som att de båda verkligen är stolta att den andre har valt honom. Jag vet inte. Men härom sistens, när vi drack typ vars en låda vin i skogen, så började dom bråka. Jag som givetvis va rätt pissefull blev så otippat upprörd, rädd å ledsen när de bråkade med varandra. Det va först då jag förstod att dom är det enda paret jag har som får mig att tro på kärlek. Dom stannar inte av vana eller bekvämlighet. Tvärtom, dom bor i olika länder och får kämpa sjukt mycket för att kunna ses över huvudtaget. Dom är med varandra för att dom älskar varandra, även om det är en evig kamp. 

Nu efter gårdagens förlovade kille känner jag mig rätt cynisk. Jag menar, då är jag ju hellre singel för evigt. För att vara tillsammans och förlovad med någon som lägger sin erekta penis i en annan tjejs händer å hade legat med henne om hon hade varit villig, det känns ju inte särskilt lockande. Visst, alla relationer är inte så dåliga.. Men, helt seriöst jag vill inte vara tillsammans med någon bara för att slippa vara ensam. Jag hoppas att jag förblir så här stark hela mitt liv och inte sitter här om tio år, 50 pannor tyngre med en man som jag inte har ngt att prata om med.

Jag tänker att om det ska vara kärlek, då ska det fan ta mig vara kärlek. Jag ska kunna vara mig själv med honom. Jag ska ha roligt med honom. Han ska vara min klippa när det behövs. Han ska värma mitt hjärta och min själ. Han ska titta på mig med stolthet och ständigt undra hur fan han kunde landa en så fantastisk tjej. Jag ska titta på honom på samma sätt och vara lycklig att jag får lov att dela mitt liv med honom.

Så tänker jag att kärlek ska vara. Fuck jante. 

Det är svårt att veta om det är något "fel" på en. Av den enkla anledning att man egentligen inte har något annat att jämföra med. Klart att man träffar andra människor. Man ser hur de hanterar olika situationer och prövningar. Men man är aldrig inuti deras huvud. Man kan aldrig verkligen veta hur de upplever saker. Vad de tänker. Jag har alltid trivts bra med mig själv. Med min galenskap. Just för att jag aldrig sett den som en sjukdom, utan som min personlighet. 

Nu i veckan var det en kollega till mig som berättade att hon nyligen diagnotiserats med ADHD och skulle påbörja sin medicinering. Jag hade ingen aning om att hon hade ADHD. Hon är inte en sån där typisk flipperkula-person. Så jobbade vi en stund och jag tänkte på saken. Sen frågade jag henne om hon trodde att även jag har ADHD. Hon skrattade vänligt och svarade ja. 

Sen dess har jag tänkt mycket på de där. Mitt dåliga tålamod med folk och situationer som inte roar mig. Den där återkommande känslan av att jag är en tjur i en porslinsaffär. Avsaknaden av struktur i mitt vardagsliv. Jag menar jag sköter mitt jobb, men min lediga tid är knappast strukturerad. Känslan av att min hjärna arbetar snabbare än många andras. Det faktum att jag ständigt å jämnt vänder på dygnet.

Det är säkert så att jag har ADHD tendenser iaf. Samtidigt är det inget som jag känner för att medicinera eller få på papper. Jag tänker att det är sån jag är och det får jag helt enkelt leva med. 

Jag och kollegan pratade om allt de där som forskare vill att man ska göra för att själv få rätt på sin ADHD, utan medicin. Äta bra, motionera och sova. Leva ett sunt liv helt enkelt. Vi kom överens om att avsätta augusti som vår ADHD-månad och verkligen leva sunt, bara för att se om det gör någon skillnad. Jag är förväntansfull.

Ni vet när man är ute.

Man är skitsnygg.

Livet leker.

Man träffar en het hockeykille som tar en på rumpan every chance he gets.

Man gillar det.

Sen får man reda på att han har en flickvän.

Man träffar en annan man som är skitsnygg.

Man dansar tätt, tätt ihop.

Det är hett.

Laddat.

Man vill ta med honom hem och slita av honom kläderna.

Man lämnar klubben och går på promenad ihop.

Man har händerna i varandras byxor.

Han vill ligga NU.

Ute på stan.

Det är man ju givetvis för fin för.

Fine att ta på varandra, det är ju bara hett, men att verkligen ligga med varandra på torget... Not my cup of tea.

Den stunden när blodet rusar i bådas kroppar och man typ bara försöker komma fram till VAR vi ska ligga.

Å han plötsligt visar sin förlovningsring.

Jävla idiot.

"Vi håller på att avsluta, det är slut..."

Jo, tjena.. Lucky girl.

Jag bara gick.

Han är suverän.

Han är min klockrena själsfrände.

Han är med en annan.

Hon kan ha varit den tråkigaste människan jag nånsin träffat.

När jag kom till festen så satt hon med sin iphone i soffan.

Hon gick hem tidigt som tusan.

Han är sjukt roligt, vi dansade hela natten.

(Får väl understryka att inget opassande hände, det är inte min grej att sabba relationer. När jag vet att det finns en relation vill säga. För jag anser inte att det är min skyldighet att fråga heller).

Han och jag hade varit en bättre match.

Men vem är jag att döma?

Jag la tre år på en kille som i stort sett aldrig skrattade.

Big mistake, of course, but I get it.

Man intalar sig själv att humor inte är allt.

Det är det så klart inte heller.

Men det är för mycket för att inte vara med i ekvationen.

Okej, jag har i princip sovit i 48 timmar. Har inte varit så här sjuk på länge (tack å lov). Hade glömt bort vilka groteska drömmar feber kan generera. Inatt, eller ja.. I förmiddags. Drömde jag det mest groteska jag nånsin drömt. Jag och mina systrar skulle ta hand om allt efter att mamma å hennes kille dött. Groteskt. Jag va tvungen att ringa min mamma när jag vaknade. Hon levde. 

Hur gör man då när man insjuknar i ngn sorts virus-smitta? You go nasty. Du är fan sjuk. Own it. Jag har sovit i samma mjukisdress i två dygn, allt för att svettas maximalt. Jag tänker att sjukan ska ut. Så lämna sängen så lite som möjligt, mest för att kroppen inte ska bli distraherad. Den ska inte tro att det finns något annat att fokusera på än att äta upp viruset. Lägg ingen tid på matlagning eller medicin. Överlev på färdigrätter & mazariner. Fokusera på vätskeintag, då menar jag givetvis läsk. Snyt dig mer eller mindre konstant! Allvarligt, dra aldrig in! Sjukdomen ska ut! Idag duschade jag, vilket var slöseri med så väl tid som vatten. Jag är redan nasty igen. Om jag nånsin insjuknar igen så kommer jag inte slösa energi på att duscha. Jag har på allvar inte träffat en annan människa på snart tre dygn. Om man inte räknar personalen i närbutiken. Som kallade mig för "prinsessan" å frågade om jag precis hade vaknat i onsdags klockan tre på eftermiddagen. 

Men min behandling funkar! Vem vet vad läketiden hade kunnat bli på de här eländet? Jag har friskanmält mig inför helgen, visst är jag rädd att det är lite för mycket, lite för snabbt.. Men, man måste lita på sin egen kropp. Jag menar imorgon så har den fått tre dagars koma, min kropp är grym. Den har säkert botat gamla latenta sjukdomar och förändringar också på den här tiden. 

Best body ever, förlåt att jag nånsin kallat dig för tjock. I love you.

Har fortfarande träningsvärk efter fredagens utgång. Vi va på en riktigt svinig klubb här i stan. Jag älskar den. Har gått dit sen min ungdoms glada dagar och det har alltid varit svinigt. Det är så det ska vara. En helt okej utgång, inte hundra poäng! För mina skor va för små och jag gillade inte riktigt min klänning... Meeen det är så himla gött att bara dansa! Med sina vänner och folk som man inte känner. Helt ärligt det är en av mina favorit sysselsättningar. Världen försvinner för en stund. Dansgolvsterapi helt enkelt.

Jag, som rutinerad singel, vet att man alltid ska kolla på killens kompisar för att det ger en rätt vettig bild av vem han är. Så är det säkert med tjejer också. Mina vänner får hemskt gärna representera mig i vilket sammanhang som helst. Men jag tycker att det är störigt när man har kompisar som sysslar med droger och folk tror att det innebär att jag också gör det. Det gör jag inte. Jag håller mig till nikotin, koffin och alkohol.

För alkohol är ju ingen drog.. Alkohol är väl en av de värsta substanserna vi har egentligen? Men, det är ju lagligt. Det är ingen drog. Det är ett lagligt berusningsmedel. Jag anser själv inte att mitt drickande är osunt på något sätt. Jag kan träffa folk på några öl, utan att supa ner mig. Jag blir bara full med mina vänner. Vi har roligt, det är planerat (om jag ska jobba dagen efter så håller jag igen). Så, det är verkligen inte som att jag har problem med spriten.

Men jag har vänner som har sysslat rätt så mycket med droger. Jag vet inte varför de har dragits till droger. De är killar som jag växt upp med. Om de såg sig själva ur mina ögon så hade dom fått hybris. Dom är så grymt fina människor. Snälla och verkligen godhjärtade. Men visst.. Bråkiga under tonåren. Problem med skolan. Egentligen är dom skolboks-exempel på "person med hög risk att utveckla drogmissbruk". Men ta ni era skolböcker.. För dom är fantastiska människor. Dom är inte knarkare. Jag kommer aldrig att bli en sån som tänker så. Jag ser mer.

Mina systrar tycker att det är så fruktansvärt att jag umgås med dom. För dom knarkar väl? Jag vet inte vad dom går på. Känner inte heller att jag vill veta. Dom är vuxna människor. Dom har rökt majja när jag har varit med dom. Det har jag inte så där värst stark åsikt om. Eller, jo egentligen. För om du måste göra det varje dag för att varva ner, då har du bekymmer som du inte tar itu med. Bekymmer som alltid kommer att finnas där. Så istället för att ägna tid åt att hitta anledningar till att legalisera, så kanske du borde ta itu med den bakomliggande orsaken till att du behöver kemisk hjälp att varva ner överhuvudtaget. Men, det kommer väl. Jag håller lite koll på dom så klart. Inte för att jag vet vad jag skulle göra om någon av dom verkligen körde ner sig i ett knarkhav. 

Men dom är bra. Det är dom fan. Dom jobbar och sliter. Dom bemöter andra människor med värme och respekt. Att dom sen röker majja hemma, vem skadar det egentligen? Visst, jag vet att dom iaf har haft perioder när de gjorde andra substanser också. Men jag tycker om dom ändå. Jag gillar dom när dom är rena, eller möjligtsvis med några öl i kroppen. 

Shit, vilken sidetrack! Hur som helst, ena syrran va här idag. Hon såg mina groddar i kylen och frågade om det va knark. Hon frågade inte på skoj. Hon trodde verkligen att jag knarkade. Det syntes på henne. Jag vet inte varför jag blev så jäkla irriterad. Jag kände mig kränkt. Här försöker man vara hälsosam å äta groddar, så kommer hon och kallar mig för en knarkare! 

Nu vet jag allt.

Träffade min bästa vän i kväll.

Hon ringde sin sambo och jag hörde ju hela samtalet.

Så nu vet jag hur illa det verkligen är i deras relation.

Jag vet att dom är precis där jag själv va efter att jag hade varit otrogen för hundra år sedan.

De sitter fast i ett desperat försök att komma vidare.

Hon intalar sig själv att det inte betydde något.

Att det är hennes sambo som hon vill vara med, på riktigt.

Att det hon hade gjort va ett misstag och att det aldrig kommer att hända igen.

Med en stark övertygelse om att de tar sig igenom detta och blir starkare än nånsin.

Han vill också att de ska jobba sig igenom detta.

Samtidigt så litar han inte på henne.

Vilket gör att han måste hålla koll på henne.

Veta var hon är, med vem.

När han kommer hem så kan han inte hjälpa det utan scannar av lägenheten efter spår från en annan man.

Minsta lilla grej kan väcka misstanke.

Två nya trosor i tvättkorgen?

Två trosor på ett dygn, är det verkligen rimligt?

Som sagt, jag känner så väl igen mig. Vi va som i en bubbla när jag och min dåvarande gick igenom samma sak. I bubblan är det så passionerat! Man gråter, man skriker, man ligger, man ångrar och älskar. Det är så intensivt i den där bubblan, för man är enda ute på klippkanten. Ena stunden älskar man varandra så jävla mycket och andra sekunden så gråter han. Nästan sekund så gråter du. Man tröstar varandra och ligger igen. Sen en dag så gör det för ont för er båda att se på varandra. När jag såg på honom såg jag de mörker som fanns i mig. När han såg på mig så såg han bara svek. Man gråter och håller kvar. Tills det gör så ont att man måste släppa för att överleva. Man gråter igen. Var och en för sig. 

Jag har hört berättelser om par som jobbat sig igenom otrohet.. Men jag har aldrig träffat dom i verkligheten.