För övrigt, kom till någon slags insikt imorse. Jag vet att jag har skrivit mycket om min pappa, men jag skulle verkligen inte påstå att det är ett ämne som diskuteras så där värst flitigt i mitt verkliga liv. Jag har typ pratat om det lite grann med mina närmsta. Det gick bra. Dom förstår ju vad jag menar innan jag ens sätter ord på det. Inte för att deras pappor har dött, utan för att dom känner mig väldigt väl. Men en gång när jag va med Saint och han delade med sig av sin livshistoria så kände jag mig lite skyldig att dela med mig av min historia. Det gick väl rätt bra, jag bröt inte ihop. Jag berättade mest om hur arg jag va. Men han va så överdrivet angelägen. Jag vet inte, jag blev obekväm å stressad. Så på typ en minut så bestämde jag mig för att han inte ville höra detta. Eller jag bestämde kanske att han inte förstod det. För han ville ju lyssna. Så jag rundade av och bytte samtalsämne. 

Det är en sån grej som jag har blivit överjävlig på. Jag är ingen jävla book-on-tape som man kan ha på i bakgrunden när man städar. Om du känner att du vill veta vem jag är så får du lyssna. Det gjorde han ju. Men tydligen inte på ett tillfredsställande sätt.

Okej, jag är kanske rätt svår ibland. Jag ser det nu. Att komma mig in på livet är ju ett projekt. Hade jag ansträngt mig så mycket för att komma en kille in på livet? Öhh, ja. Det hade jag faktiskt. Men det är för att det är det bästa jag vet. Tragiska historier som har hänt i verkligheten berättade av personen själv -sign me up!

Men absolut, om man vill ha en bekymmersfri tjej så ska man nog inte ens överväga mig. Men jag är fantastisk. 

Jag blir så himla lycklig när folk bara är på. Inga konstigheter liksom. Bara "sounds good, count me in!" Sånt folk ska man hålla hårt i. För tro mig de är inte många och de blir färre med åren. Vi ska ju försöka få ihop ett gäng å spela fotboll på söndag. De flesta som jag umgås med spelade en gång i tiden fotboll och jag vet att dom gillar det. Men nääää. Det va ju så himla längesen de spelade. Dom kanske inte är bra längre. Vem fan bryr sig? Det är inte som att någon av oss kommer att skriva proffskontrakt söndag eftermiddag. Vi ska ju bara kicka för att det är roligt. Men min kära kollega tackade precis ja, om han inte skulle på middag hos sin syster. Det är mycket möjligt att han lämnar återbud. Men jag är iaf glad nu.

Jag borde vara immun mot återbuds-raseriutbrott vid det här laget. Jag menar min BFF gör det minst en gång i veckan. Men det har gett motsatt effekt. Jag blir argare än nånsin. 

I just love life and want to live it. 

I'm not a crazy, mad bitch.

It's just that your actions affect my life.

Get it togheter girl.

Life dosen't wait for anyone.

Det är något visst när någon tar sig tid att verkligen lyssna. När någon verkligen vill veta. Som Miranda gjorde härom dagen. Vi pratade om killar. Det va först då som jag verkligen insåg hur obekväm jag är med att prata om det. Jag håller känslorna utanför. Senast hon och jag pratade så hade jag inte träffat Saint och jag va rätt kär i den där Lillebror (inte min egen bror givetvis, jag har inga bröder).

Det är något så himla pinsamt med att ha känt något. Men jag är glad att jag gick vidare snabbt, det tycker jag är bra gjort. Det är inte mer än rätt. Men jag är ju inte direkt kär i Saint. Han är bara snygg, bra i sängen och har en sexig dialekt. 

Men Miranda berättade om ett års olycklig kärlek. Om hur hon tyckte om och tyckte om, medan han bara tryckte bort. För att sedan dra tillbaka henne så fort hon släppte honom. Hon berättade om hur ont det gjorde. Hon berättade sen om den här nya killen. Som hon träffat ett tag nu. Om hur mycket hon tycker om honom. 

Jag vet inte, men det kändes både obekvämt och inspirerande att lyssna på henne. Va stark hon är. Va härlig hon är som vågar på de där viset.

Jag vågar ingenting. Jag vågar ingenting med Saint för det känns som att han är en bättre människa än jag är och därför så kan hans liv bara bli sämre av min inverkan. Faktiskt, jag har alltid varit bättre än mina pojkvänner på något sätt. Mest för att det är hundra gånger tryggare. Då kan man inte förstöra någon. Lägre krav. Det finns ju inte ens någon logik i mitt tänk! För jag har ju ändå förstört dom!

Jag har alltid varit hemskt mycket smartare än mina pojkvänner. Det får man inte säga, men det är faktiskt sant. Observera att jag inte menar att jag hade högre betyg än dem, för betyg säger inte ett skit om något. Men, okej jag hade nog faktiskt bättre betyg än dem också.. Min senaste sambo va verkligen så trög så att jag periodvis undrade om han va efterbliven. Inte konstigt att jag inte gick igång på honom.

Men vad tjänar jag på att leva ihop med någon som är betydligt dummare än jag själv är? Jag tror att jag alltid på allvar har trott att dumma människor är lyckliga. För att de inte vet bättre typ. Å lycklig ville jag ju va. Jag kan inte förstå varför jag har varit så upptagen med att hitta lycka. Den har ju alltid funnits inom mig! Men det är klart, jag saknade min pappa och saknaden hade gjort så att jag kände mig som en mörk person, det va så jag såg på mig själv. Under mina tonår har jag nog ställt mig varenda existensiella fråga som finns. Helt sjukt faktiskt. Där satt jag på mitt flickrum och funderade över helt normala saker som; vad är meningen med livet? Va det mitt fel för att jag va bråkig? Var är han nu? 

Herregud, när jag träffar tonårstjejer idag så ser jag barn. Jag va också ett barn. Som tvingades hitta svar på frågor som jag aldrig själv hade fått för mig att ställa. 

Jag ville förstå. Allt måste ha en förklaring. Det måste finnas en anledning. 

Jag önskar att jag hade kunnat åka tillbaks i tiden och prata lite med den där sura, aggressiva flickan som va jag. Hon hade säkert inte lyssnat. Men jag hade iaf sagt till henne att det inte va hennes fel. Pappa hade högt blodtryck och det ledde till att hans hjärta inte orkade pumpa runt blodet ordentligt och vätska samlades i hans lungor. Han va en fantastisk pappa och en fantastisk människa som älskade sina barn. Det finns ingen rättvisa när det kommer till döden. Elaka människor kan gå å bli hundra år. Även om halva byn önskar livet av dem. 
Så skönt det hade varit om någon hade sagt exakt så till mig för typ 15 år sedan.

Men nu vet jag ju att dumma människor inte är lyckligare än någon annan. Nu vet jag ju att jag kan få lov att vara både lycklig och smart, så länge jag väljer lycka. Min nästa pojkvän kanske rent av ska vara någon som hade varit värdig att vara min pappas svärson. Att jag aldrig har tänkt så innan! Inte för att min pappa hade så höga krav på våra blivande karlar. Jag minns när han sa "sen när ni börjar dra hem kavaljerer så bryr jag mig inte om vilka de är, så länge de hälsar! Annars fyller jag fan deras skor med vatten!"

Jag kommer så väl ihåg när han sa det. Jag tyckte att han va helt dum i huvudet. Pinsam. Jag skulle inte dra hem nån jävla kavaljer. 

Eller min nästa pojkvän kanske rent av ska vara så bra som min sura lillasyster tycker att han ska vara. Hon må vara sur på mig förevigt. Men vi har pratat om de här innan och hon har aldrig tyckt att mina pojkvänner dugit för mig. För jag är den smartaste hon känner. Jag älskar henne, men jag tror inte att det finns någon kille som lever upp till hennes krav. 

Vi är i ständig förändring. Det är bara att acceptera. Vi blir äldre varje dag, vi går igenom saker som förändrar oss på djupet, vi träffar nya människor... Men ändå, på något märkligt sätt så är vi alltid samma. Jag vet inte. Jag kan tycka att jag är samma tjej som jag alltid har varit. Jag är fortfarande blyg, räcker aldrig upp handen på lektioner. Även om jag kan frågan. Det har tagits upp på var enda utvecklingssamtal som jag nånsin gått på. Varenda skolfröken under hela min skolgång har sagt något i stil med: "Jag vet ju att du kan och de gånger som jag ger dig ordet fast att du inte har räckt upp, så kan du ju! Ta för dig mer!" Men va fan? Vad är poängen. Det finns så himla många andra i klassen som behöver den bekräftelsen mer än jag gör. Låt dom ha de där. 

Träffade min fantastiska vän idag. Vi åt middag på stan ihop. Vi kan kalla henne för Moa. Vi gick gymnasiet ihop. Vi är väldigt lika på många sätt. Vi blir obekväma av samma saker. Hon har också ett djup, alla människor har inte det. Vi pratade om konflikt-hantering. Moa hade haft problem med en kollega nu i veckan. Moa hade till slut sagt till kollegan att nu räcker det. Kollegan slutade inte. Så Moa ignorerade då henne helt. 

Moa och jag pratade om vad man hade kunnat göra annorlunda, vad som är rätt å fel, var gränsen går och hur mycket man påverkas av andra människor. Vi kom fram till att vi är väldigt lika i såna situationer. Hon är min soulmate. Det är något fint med att se egenskaper som man själv har i andra människor. För då kan man se hur ens eget beteende ser ut utifrån. För det va så fint när Moa sa att "folk missuppfattar ofta mig, när jag ignorerar dem så betyder inte det att jag är sur på dem. Det betyder bara att detta vill inte jag ta del av."  Hon är min andra halva. Med Moa har jag en chans att få vara en happy hippie. Rise above!

Jag har en lycka på insidan. Jag vet inte hur andra människor upplever sin kärna. Jag upplever att jag är som en piñata fylld med humor, glädje och gammalt hederligt jävelskap. Å otippat mycket kunskap. 

Den här vill jag bifoga till mitt tidigare inlägg! Det är något visst med att inse att vissa känslor faktiskt inte fyller någon funktion. Skuld och ångest. Absolut, om vi hade avsaknat det helt så hade vi varit psykopater. Men någon större plats borde du inte ge varken skuld eller ångestkänslor i ditt liv. För det är två jävligt destruktiva känslor. Och meningslösa. 

Tänk lite mer som han Fish från Ally McBeal (eller det är bara jag som såg de programmet som barn?) han va riktigt snabb med att låta saker vara "by gones". Sen gick han omedelbart vidare med sitt liv.

Tro mig, ni kommer alla att få er beskärda del av både ångest och skuld i era liv. You don't need to go looking for it, it will find you. As will love. I promise.

Det där med tristess. Jag vet inte hur andra människor har det med förekomst-frekvensen av tristess. För mig är den nog högre än för många andra. Jag kan inte med normalt meningslöst smalltalk, jag hatar att lyssna på gnäll och jag kan inte för mitt liv relatera till folk som ständigt hittar problem i alla tänkbara situationer. Jag gillar andra människor, det gör jag faktiskt. Jag gillar att lyssna på deras riktiga berättelser. Jag älskar att bara fakka ur och ha roligt tillsammans. Bara släppa allt liksom. 

Nu för tiden så känner jag så väl igen den här tristess-känslan. Jag vill bara bort från allt. Sätta mig i bilen och köra vart fan som helst. Jag är så trött på alla duktiga flickor som omger mig. Trött på att delta i samtal om ingenting. Tur att jag har en vän som jag faktiskt har roligt med. Det går inte att sätta ett pris på henne i såna här lägen. 

Jag är även så innerligt trött på att folk inte bara kan säga "ja" och göra roliga saker. Näää, de ska vara med sina jävla sambos och dom känner att saker inte riktigt är deras "cup of tea". Jävla tråkmånsar hela högen. Vill typ byta ut dom allihop. Har fan inte tålamod med deras deppande. Ingenting blir lättare eller roligare för att man sitter helt passivt och låter sitt liv passera.

Wikipedia; "Tristess upplevs vid avsaknad av stimulans."

Exakt. Lite jävla stimulans skulle sitta som en smäck.

Jag vill bara vara en happy hippie, ska det vara så svårt att få vara det?

Carpe diem för bövelen.

Tog en extrem omväg med bilen idag. Körde förbi gården där jag växte upp. Där jag va den lyckligaste ungen i hela världen. Körde igenom byn där jag växte upp. Allting va sig likt, men ändå inte. Alla människor som jag såg va främlingar. Mina vänner finns inte kvar där. Tack och lov, det hade varit lite sorgligt. Men jag är inte säker på vad det är som är så sorgligt med det. Det är ju världens bästa by. Varför skulle man flytta där ifrån egentligen? Det är mot logikens alla regler. Samtidigt så känns det nödvändigt att vidga sina vyer. 

Har pratat med mina barndomsvänner om vår uppväxt. Jag trivdes alltid hur fint som helst. Men det gjorde tydligen inte dom. Jag va liksom nöjd. Jag ville inte börja gymnasiet. Jag hade ju redan mina kompisar. Jag va nöjd. Många av dom hade jag gått i klass med i tio år. Jag va inte trött på dom. Men jag kände dem väldigt väl. Jag visste precis vart allas punkter va. Kunde förutse vem som skulle brinna av och varför. Det passade mig utmärkt.

Men okej, jag kan inte tänka mig att mitt liv hade varit särskilt spännande om jag blev kvar där och vinkade hejdå till alla mina vänners flyttlass. Stå där och önska dem lycka till på sina kommande äventyr. Be dem att komma ihåg mig. Hoppas att de alla ska komma tillbaka. Vänta på dem. Nä, fy fan. Vi gick vidare allihop, men vi är fortfarande vänner! Det värdesätter jag.

Jag körde förbi kyrkogården som min pappa ligger begraven på. Där har han legat i snart femton år. Jag saknar honom fortfarande. 

Hela mitt liv fanns en gång i tiden i den där byn. Det va där jag lärde mig läsa, skriva och räkna. Det va där vi körde moped och plankade in på badet. Det va där jag va full för första gången. Allt började där. Å jag älskar den där byn. För alltid.

Ikväll va jag ute och svettades. Jag sprang ett varv på slingan, är ganska säker på att den är 2,5 km. Bytte sedan till inlines och åkte typ 4 km. Sen sprang jag ett varv till på slingan och avslutade med lite sit-ups och stretching. De sanaste gångerna som jag har varit ute och joggat har jag valt att inte ha Runkeeper igång. En fantastisk app, men nu för tiden så jagar jag varken tid eller kilometer. Jag vill åt den rätta känslan! Den där sköna "runners highen", rörligheten, spänsten! 

Det gick rätt bra idag. Jag va ute ganska länge, det va skönt! Kvällssol och jättebra musik. Jag älskar mina joggingskor! Det är såna lättviktskor. Finns inget bättre. Men resten av min outfit va kanske inte så där jätte fantastisk. Jag vill helst ha en jättelång tröja som går ner om häcken. Jag menar, löpartights är verkligen bekvämt. Men jag är inte jätte bekväm med att visa rumpan på de viset. Dagens tröja va i kortaste laget. Snart får jag införskaffa shorts. 

På söndag ska vi ge fotbollen en ny chans. Jag är pepp och jag är redo att spela oavsett väder. Jag menar under mina riktiga fotbollsår tränade vi utomhus i minus 20 grader. Nemas problemas. Folk är såna töntar. Man överlever.