Jag har en vän som ofta uttrycker att "det är så himla mycket ångest". Han hör ångest i andras andning. Han känner ångesten i lokalen. Han är väl en sån som är lite mer mottaglig för hur andra människor mår än vad många andra är. Han är en suverän medmänniska. Men jag kan inte låta bli att undra om denna ångest verkligen är i lokalen, eller om det är hans egen ångest. Jag känner honom väl. Vi har typ känt varandra i fem år. Jag upplever inte honom som ångestfylld. Däremot så vet jag ju att umgås med ganska sorgliga människor. Alltså människor som befinner sig ett missbruk t.ex Därför borde han ju stöta på ångest ganska regelbundet. För om det är någon grupp som har ångest-problematik så är det ju missbrukarna.

Mitt umgänge har inte så mycket ångest. Jag har en nära vän som påstår sig ha det, men det är inget som jag nånsin sett eller märkt. Därför tänker jag att han nog inbillat sig.

Jag är grym på att känna av om det finns en konflikt, eller en oro i gruppen. Om någonting har hänt mellan två eller flera parter. Men jag är nog sämre på att uppmärksamma den enskilda. Jag håller mitt fokus på gruppnivå. Vilket kanske inte är optimalt. Jag kan ju se individer också, men det är mycket mer komplext och jag förstår det inte. Jag kan inte säga att jag fullt ut förstår någon annan människa. Möjligtvis mina systrar. Men att verkligen förstå en människa skulle innebära att jag, utan att personen själv förklarar sig, direkt skulle förstå varför personen gjort på ett visst sätt och vad som drev hen till det. Kanske till och med att jag hade kunnat förutse personens agerande. Känner man nånsin någon så bra? Känner jag ens mig själv så bra?

Jag måste ta min jobb-personlighet hem.. På jobb gör man det man ska utan att lägga egna värderingar i det hela. Jag menar, det är ditt jobb. Just do it och håll käften. Det är verkligen sån jag är på jobb och det är så jag vill att mina kollegor ska vara också. Inget jävla "jag känner..." Du är inte anställd för att känna, du är anställd för att jobba. Jag får helt enkelt bli lika hård privat. Fiiiiiine, du kanske inte tycker att det är roligt att städa och laga mat, men håll käften och gör det. 

Problemet är ju att det inte stör mig om jag skulle äta findus färdigrätter varje dag i sex månader. Det hade bara varit gött. Slippa klydda med inköpslistor och annat trams. Jag kanske bara ska ta å börja med mikromat helt å hållet. Det är så klart mitt eget val. Jag är vuxen. Även om samhället tycker att det är förkastligt med mikromat, så är det ju lagligt att leva på det om man så önskar.

Jag tycker ju inte att det är roligt att laga mat, jag blir inte lycklig av smaken av min mat.. Jag äter mest bara i överlevnadssyfte egentligen. Jag äter för att jag är hungrig. Å visst, det är gott med mat, men mikromat är minst lika gott. Det är nästan godare för när man äter mat som man själv lagat så känner man typ agg mot den. För att man tvingats stå där vid spisen som en idiot i vad som kändes som en evighet. Maten blir liksom aldrig så god som den hade behövt vara för att vara värd besväret. 

Hade jag varit en kille så hade detta inte ens varit ett problem för mig. Då hade jag bara käkat mikromat och ingen hade dömt mig. Det ställs andra krav på tjejer och jag har stött på så himla många höjda ögonbryn när jag har berättat hur svårt jag har för allt husligt. Jag är inte lat. Det är inte det. Jag gör andra saker. Jobbiga saker. Men allt hushållsarbete är så jävla deprimerande, för du får göra samma syssla om och om igen. Du är aldrig färdig. Visst, så är det väl med i princip alla sysslor. Jävla mög.

Jag trivs bäst när jag får sväva lite grann ovanför verkligheten. Jag tycker inte om att bli nerdragen i vardagen. Jag tycker om att nynna mig igenom mina arbetspass. Jag tycker om att inte riktigt veta vad det är för datum, men ändå hålla koll på mina arbetstider givetvis. Jag tycker om att vara lite grann utanför egentligen. Jag tycker inte alls om när fokus ligger på mig. Jag släpper allt "mitt" för vem fan som helst egentligen. "Ska vi ses på en kaffe?" "Absolut. Jag kan städa imorgon." Men imorgon så hittar jag något annat. Mina hushålls-sysslor intresserar mig inte. Jag kan i princip ha hur stökigt som helst utan att det bekommer mig. Varje månad ska jag bli duktig. Betala räkningarna en dag för tidigt. Laga massa mat själv, inte köpa färdigt eller leva på mackor. Jag ska börja baka, det är därför det ligger två jäst-tärningar i min kyl från förra månaden. Jag ska städa och ha rent & fint. Det ska lukta lavendel i mitt hem. Men va fan liksom, det är alldeles för mycket för mig. Det är inte min grej. Jag vill inte. Jag vill typ vara risbonde i Thailand. Detta jävla fyrkantiga samhälle är verkligen ingen plats för mig. Men vad ska man göra då? Det finns typ inget val. Jag hade ju kunnat skaffa husa, men va kan det kosta tro? Om det kostar mindre än tusen kronor i månaden så ska jag fan slå till. Detta är ju ett patetiskt sätt att leva. Jag skulle nästan kunna tänka mig att gå så långt som att säga att jag hatar det. Som Winnerbäck säger, jag får liksom ingen ordning på mitt liv.

Idag har jag varit på Ikea. Det blev fett dyrt. Jag borde inte ha åkt dit. Men, gjort är gjort och möblerna är ihop skruvade så nu finns det ingen återvändo. Jag vet inte varför jag åkte dit från början. Vad skulle jag köpa? Fan asså.. Men, jag hittade en fet tavla som jag verkligen gillar. Sen blev jag en aning galen.. Tankar som "det är din lägenhet, du kan fan ha vilka grejer du vill! Du kan ha det hur flickigt du vill! Passa på!" susade genom mitt huvud. Så jag köpte ett sminkbord, ett riktigt satsigt vinställ och lite blandat krimskrams också. 

När jag sen kom till bilen så uppstod problem.. Hur fan skulle allt få plats? Det är inte som att jag har en liten bil, men den va redan full med annat mög. Så jag fick göra ett antal försök innan jag lyckades få in allt. 

Väl hemma uppstod ju såklart hinder nummer två.. PALLA ASA UPP ALLT DETTA... Men, som singel och självständig så är det inget att böla om. Det är bara att bära. Sparade den tyngsta lådan till sist. Å övervägde att låta den ligga i bilen och ta den imorgon, men hittade någon typ av energireserv och gick ut och hämtade den sista lådan. Tung som ett rent helvete. När jag väl hade fått ett bra grepp om lådan så gick det rätt bra. På vägen från bilen till lägenheten så frågande en främmande kvinna om jag behövde hjälp med lådan. Jag tackade henne för att hon erbjöd sig, men avböjde hjälp. För det va ju inte så långt och jag hade som sagt rätt bra grepp. Men jag blev hemskt glad att hon erbjöd sig. Det gjorde typ hela min dag. Att en främling ser att man kämpar och erbjuder sig att hjälpa en. Kan det ens bli finare än så? Det finns hopp för denna värld.

Så då är veckan igång på allvar nu när jag fått avnjuta ett fantastiskt avsnitt av PH. Jag tycker ju att Adrian är vrålhet, därför förlåter jag honom väldigt lätt. Visst, han kanske drog igång hela kvällens drama mot Mos.. Men, jag har svårt för killar som Mos.. Så jag ser gärna att han checkar ut nästa vecka. Och i samband med hans utcheckning så checkar Adrians enäggs-tvilling in. Det hade varit bra tv.

Jag inhandlade sockerfri glass som avnjöts till PH. Smakade absolut ingenting. Kan vara för att jag är förkyld, eller också för att den va sockerfri och då även laktosfri. Den jävla hata-mjölk-hetsen som råder för stunden gör mig galen. Vi är vikingar och vi har alltid druckit mjölk. Att ingen människa sen behöver dricka flera liter om dagen, det är ju bara sunt förnuft. Sen det kom till min kännedom att många av mjölkbönderna tvingas lägga ner sin verksamhet då de inte längre är lönsamt så har jag trappat upp mitt mjölkintag rejält. Jag ser dessutom till att köpa svensk mjölk. Jag älskar kor, jag älskar bönder, jag är fan själv bonde i själ och hjärta trots att jag numera bor i stan och jobbar inom vården. Jag är den minst politiskt engagerade personen jag känner, men just den här frågan är viktig för mig. Läste på Aftonbladet att nån sorglig stadsbo ville byta ut mjölken på skolorna mot växtmjölk. Trams. Det finns även en hel uppsjö med människor som mer eller mindre skyller växthuseffekten på kornas fisar. Kor som har funnits, va vet jag, säkert lika länge som vi iaf. Men, det är tydligen deras fel att planeten är sjuk. För dom fiser. Det är inte människornas fel som kör bilar, har industrier och skapar sopberg. Nej, nej, nej. Det är kornas fisar. Man blir ju lack! Jag vill jävlar inte bo i ett Sverige utan kor!!!

För övrigt så hade jag pumps på mig när jag gick och handlade. Det är så jävla snyggt med pumps och stuprör. Men, jag måste träna på att gå i dom rackarna. Så det fick jag göra idag. Jag tyckte att det gick relativt bra, tills jag såg mig själv i den där övervaknings-skärmen vid ingång till butiken. Woooh.. Jag såg ut som en skoghuggare i klackskor. Det va helt onaturligt. Jag måste öva vidare. Det fina är att ioma jag är uppväxt på mjölk så gör det inget om jag trappar snett i mina pumps, min benmassa är i princip sten. Jag kommer kanske stuka en fot, men risken att jag bryter den är minimal. 

Veckans första PH närmar sig med stormsteg! Men vad ska jag äta till det? Måste jag äta ngt alls? Nä, det är klart att jag inte måste.. Men det är ju så himla gott med mat, godis, choklad, glass.. Ja, i princip allt är så himla gott. Jag tycker ju till å med att smaksatt kvarg är rätt gott. Så jag kanske inte måste trycka i mig tusen kalorier bara för att fira att det är PH. Jag kanske bara ska ta en kopp te, eller en liter Pepsi max.. Det är ju nästan inga kalorier alls, men ack så gott. Vi får se. 

Idag har jag varit ledig från jobb och tog mig en cruise. Det är ju min grej. Jag och hunden. Mycket fint va det. Stannade på en mack å handlade ett sånt där måltidsersättnings-bar och en halvliter pepsi max. "Var det bra så?" frågade kvinnan i kassan. När jag då skulle beställa en dosa snus också så kom det inte fram ett ljud. Men hon va väldigt snäll och lyssnade väldigt noga när jag till slut lyckades få fram "en göteborgs rapé också tack". 

Jag har tappat rösten tidigare, det är verkligen ett enormt handikapp. Speciellt i sociala situationer så klart.. Om man är i en miljö med ganska hög ljudnivå så kan ju ingen höra mig. Då får man sitta där helt tyst å lyssna. Det är klart trevligt att lyssna, men när man inte kan ta del i samtalet så känns det ju bara skumt. Där sitter man som en annan idiot och ler å nickar. 

Ville typ berätta för alla mina kollegor om min heta natt, men jag sa ingenting. Så det får jag väl hålla för mig själv. Det är ju ingen som är intresserad av att höra om spektakulära sexuella upplevelser när det inte rör sig om kärlek. Eller om inget gått snett under samlaget, det tycket folk är roligt.

Tur att jag va så hes idag. Det va liksom jobbigt nog att bara säga de viktiga sakerna. Å att jag hade grymt sex i natt, med minimal dialog.. Det är kanske inte är information som är viktig för verksamheten.

Det stör mig att killar är players och tjejer är slampor. Jag är fan ingen slampa.

Som den här jävla trams bilden.. Det är 2015. Vi är alla människor. Vi ska ge fan i att döma andra för deras livsstils-val. Nu för tiden är det accepterat att vara homosexuell, det är ingen big deal längre. Men att vara kvinna och ligga runt är fortfarande ofint. Eller så är det jag själv som egentligen tycker att det är ofint? Det kanske inte är samhället som bryr sig så där värst vidare mycket.. Det kanske är jag som dömmer mig själv. Så kan det vara. I så fall är detta en uppmaning till mig själv; du är ung, det är gött med lite närhet ibland. Det är inget du ska behöva avstå från eller be om ursäkt för. Att du inte reder ut relationer är inget du ska se som ett misslyckande. Du har gjort så fina framsteg ändå, glöm inte det. Du skadar ingen. Inte ens det som hände förra helgen är något som du ska skämas för. Det är inte du som är gift, det är heller inte din skyldighet att fråga innan hångel. Du vet själv att du inte är någon homewrecker. Det är inte din grej.  

Make love, not war.

Peace.

PS. Poängen med det här inlägget va bara att jag minsann inte är den som är den som är sjuk, har grymt sex och sedan sjukanmäler mig inför nästa arbetsplats. Är jag frisk nog för att ligga så är jag minsann frisk nog för att jobba! Work hard, play hard. Imorgon är jag ledig, då kan jag sova.

Hehe..

Igår fick jag hemsjukvård för min förkylning.

Det va Saint som kom hit och tog hand om mig.

Jag va så hes att jag i princip inte kunde prata alls.

Han och jag har inte setts eller hörts på hela sommaren.

Men han är ju en grym älskare.

Å det känns som att han blivit ännu bättre.

Det va fantastiskt.

Jag är ju ändå inte kapabel att älska någon, eller visst.. Jag älskar väl mina vänner och min familj. Men, ni vet.. Att älska en annan människa på ett romantiskt sätt. Det är inte något jag kan göra. Jag kan se fina egenskaper i män, utan problem. Som Saint, han är ju hur fin som helst. Men han är som jag, sjukt mycket murar. Även fast han inte alls är medveten om sina egna murar. Jag är ju trots allt en riktigt rutinerad murare, så jag känner väl igen en mur när jag stöter på en.

Jag är inne i en sån period när jag inte riktigt kan hantera när folk säger snälla saker till mig. "Du är ju en så skön person, alla tycker om dig.. Jag kan inte tänka mig att någon tycker illa om dig. Du har ett hjärta av guld." Jättefina saker, så klart.. Men va fan, är ni galna? Jag är en douchebag. Eller, förlåt det är väl bara killar som kan vara det? Jag är vad fan man än kallar den kvinnliga motsvarigheten.

Usch, det är verkligen jobbigt att det är ett så ovanligt beteende bland kvinnor så att det inte ens finns ett uttryck för det. Hur ska jag beskriva det.. Jag är kapabel till empati. Jag drivs typ av random hook-ups. Det är mitt drivmedel. Kan inte nog understryka att jag inte alls är intresserad av en relation. Eller, visst.. Om jag skulle bli tokförälskad så hade jag väl hoppat på. Men jag betvivlar att jag kommer att bli tokförälskad i år. Jag är så jäkla mycket hårdare än andra kvinnor och i ärlighetens namn så är jag väl hårdare än de flesta män jag känner också.