Kan ju lika gärna försöka få ut så mycket som möjligt i text nu när jag är i gång..

För uppskattningsvis 14 dagar sedan låg jag med min bästa väns bror. Vi va ute och ja.. You all know the story. Helt plötsligt sitter man i en taxi på väg hem med sin bästa väns bror. Som där och då bara va en kille, eller en man, helt utan släktträd. Vi kunde prata om allt, effortlessly. Dagen efter kunde vi faktiskt fortfarande prata med varandra. Vi hade riktigt trevligt. Jag kunde vara mig själv. Sen åkte han utomlands i jobbet i fyra dagar och vi skrev till varandra varje dag på messenger. Nästa helg träffades vi igen. Vi låg igen. Och igen. Vi hade en flirt. Det fanns en gnutta kärlek där. 

Jag ångrar inte honom. För även om han och jag absolut inte kommer att bli vi, så tinade han mitt hjärta. Smörigt jag vet.. Men jag kan inte komma på något bättre sätt att förklara det på. 

Nä, fan asså "absolut inte kommer att bli vi"??? -BULLSHIT! Vem försöker jag lura? Vi hade kunnat bli, vi hade varit bra. Men I don´t chase them, I replace them.

Jag är inte ledsen för att det tog slut, jag är tacksam för att det hände. För det va fint. Han är fin.

Vi pratade om skolan. Om hur jag fakkade ur när jag gick på gymnasiet. Jag kan liksom inte riktigt förklara för folk vad som händer med mig när jag tröttnar. När jag upplever att något inte göder min själ, så känns det som om detta något suger livet ur mig. För att vara riktigt dramatisk och övertydlig. Jag är inte en sån som "bara gör för att få det gjort" eller för att det är "de rätta". Jag är en sån som gör det för att jag vill och för att det ger mig något. Där måste finnas ett utbyte. Det låter omoget och bortskämt. På vissa sätt kanske det är precis vad det är också. Fan vet jag. Men när något i min värld suger livet ur mig och rånar mig på allt som är jag, då vill jag ta bort det. I skolan finns väldigt lite utrymme för mig. Det finns regler, uppgifter, kursplaner och det du får tillbaka om du sköter dig och är duktig flicka är en bekräftelse i form av ett betyg. Betyg är trams för mig. Jag behöver inte nån bitter kärrings godkännande, jag godkänner mig själv. Ingen behöver bekräfta mig, det sköter jag själv. Det är nog det som är mitt stora skol-problem. 

Jag har absolut inga inlärningssvårigheter. Min stavning kanske inte är perfekt, men den duger. Jag kan läsa och skriva. Jag har skrivit högskoleprovet en gång och fick då 1,05. Vilket är helt okej. Jag är en logisk, rationell person. Jag är uppmärksam och lägger saker på minnet. Det enda området som jag verkligen saknar talang inom är språk. Jag är duktig i svenska och engelska, men that´s it. Egentligen har jag nog aldrig träffat någon som är mer lämpad för studier än jag är...

Så va fan är mitt problem? Jag tycker att det är löjligt att folk ska behöva gå i skola oavsett vad de hade tänkt jobba med.. Som att vi alla är dumma i huvudet och måste gå i skola för att lära oss de mest självklara saker. Där finns också något slags hat mot hela konceptet inom mig. Framför allt mot de där med att bli bedömd och betygsatt. Som en jävla showdog. Jag är en människa.

Men det va inte detta jag sa till dig. Det är inte detta jag säger till någon. För detta är rent för komplicerat. Till dig sa jag antagligen att jag har någon slags obehandlad ADD. Folk accepterar det. Folk accepterar inte att man har förmågan men inte bara går dit och får det gjort. Dom ser det som lathet. Det är fel. 

The point of the story is; döm mig inte för mina akademiska insatser. Skolan är inte mitt naturliga habitat. Jag är en elefant och skolan är en tundra, inte en savann.

Va på middag hos gamla vänner igår (därför jag är vaken nu, dom bjöd på kaffe). De gamla vännerna är ett par, vi kan kalla dem för Lovisa och Jens, de är vänner till mitt ex. Sedan vi gjorde slut för ett år sedan så har jag nog ätit middag med detta paret tre gånger. De första två gångerna var Jens storebror med på middagarna. Inget jag reflekterade så där värst vidare mycket över. Den där storebroren hade tydligen skaffat fjälla nu. Igår va en annan av Jens vänner med. Då slog de mig, är dessa middagar set-ups? Eller det är bara en slump att det alltid finns en singelman på plats när jag anländer? 

Han va hur som helst en rätt söt kille, hade ett skönt sätt och verkade rätt allmänbildad (vilket alltid är en turn on). Lite blyg, men absolut inte så blyg så att det blev oartigt. 

Jag hade lätt kunnat ligga med honom, tänkte jag. Men något mer än så känns inte aktuellt. Va fan, han hade ju kunnat följa med mig hem nu med en gång? Varför inte liksom? Han är singel, jag är singel. Let´s get it on. Men sen bromsade jag mig själv. Är jag nymfoman? Har jag blivit Samantha från Sex and the City? Är det något dåligt med det i så fall?

Låt oss ta en minut och minnas helgen som vi lämnar bakom oss.

I fredags träffade jag dig. Mycket märkligt. Men du berättade allt för mig. Du har ett sätt som är unikt. Du är rak, utan att vara vulgär. Du är fin, utan att vara smörig.

Där låg vi hela natten och pratade om ditt tunga förflutna och låg med varandra om vart annat. Ett fantastiskt samtal och ännu bättre sex. Du berättade med en värme och en självrespekt. Du vinklade aldrig historian på något sätt. Vissa vinklar allt så att dom framhäver sig själva som häftigast i världen. Andra är ständiga offer i alla sina historier. Men det som du berättade kändes äkta. Du lät typ mig bilda min egen uppfattning om dig. Jag gillade att du va så ärlig & okomplicerad. Min värld har saknat båda de komponenterna på senare tid. Det va uppfriskande. Det behövdes.

Även om jag har svårt att tänka mig att du och jag kommer att bli vi, så är jag verkligen tacksam för att vi träffades.

Jag inte är en sån person som tror på ödet, eller att allt händer av nån anledning. Jag är mer av en shit happens-person. Men att du och jag träffades.. Det är ju helt sjukt fantastiskt. 

Ett tillägg till mitt förra inlägg.

Är det bara jag som har tänkt på att det ofta är de som ger minst som behöver mest? Asså inte pengar. Utan, socialt. De som har absolut minst driv, som inte hör av sig, som inte bjuder in. -Dom behöver ofta ses.

De som inte lyssnar, inte tröstar utan alltid är lite disträ (stavning?) och upptagna med tankar om sig själva. -Dom behöver ofta stöd.

Jag vet inte. Det är klart att jag lyssnar och finns där för mina vänner, men sen i ärlighetens namn så beror det på hur mycket de ältar och vad problemet är. Min allra bästa vän är jag t.ex beredd att stötta! Hon är i en (i min åsikt) dålig relation. Jag är redo att lyssna, men det kommer liksom aldrig. Däremot så har hon delat med sig av sin oro för sitt höga blodtryck typ en miljon gånger känns det som. Och jag kan inte engagera mig i den frågan för hon lyssnar inte på mig. Jag läser ju till sjuksköterska.. Jag vet vilka faktorer som spelar in när det kommer till blodtryck. Att stress spelar stor roll, att man blir nervös under mätningen etc. Men hon är helt övertygad om att det är för att hon inte tränar. Hennes sambo tränar jämnt och det gör inte hon. Så hon vågade inte berätta om sitt blodtryck för honom. Jag tycker att det är tramsigt. Det är inget fel på hennes tryck. Man behöver inte livnära sig på proteinshakar och styrketräna för att hålla normalt blodtryck. Normal vardagsmotion räcker. Hon röker inte, rökning är skit för kroppen. Hon är 27. Men, självklart om man har legat med någon annan och inte berättat det för sin sambo så är man troligtvis (om man inte är en psykopat) stressad. Då stiger blodtrycket.

Så jag trodde att hon egentligen va orlig för sin framtid med sitt rötägg. Men att hon inte visste hur hon skulle ta upp det och därför fick utlopp för sin oro genom att prata om sitt blodtryck. Men jag tror inte det. Jag tror bara att hon blev riktigt orolig för sitt blodtryck. Som vid nästa mätning va normalt.

Jag vet inte, men det känns som att hon har bränt sitt ljus i bägge ändar under lång tid nu och jag är beredd att fånga henne när hon trillar. 

Men samtidigt har hon nog aldrig gett mig så många tips och goda råd som hon gör nu. Vilket är ironiskt. Och lite irriterande. För jag ser ju att hon mår skit.

Hon är min bästa vän och jag värdesätter henne högt & det är jobbigt att se henne så här. Men det finns inte mycket att göra. Men jag börjar trötta på att hon ställer in våra aktiviteter. Men, det är klart. Jag har ju tydligt uttryckt att jag inte tror att man kan bli lyckliga igen när det gått så långt som det har gått för dom. När man letat lägenhet till sig själv i smyg. När man legat med ngn annan. Även om det va utan känslor. Då tycker jag att det enda rätta är att separera. 

Ärlighet varar längst?

Nyligen så la en gammal vän till mig upp en hjärtskärande statusuppdatering på FB. Han skrev att han haft problem med dåligt självförtroende och ångest i tio år. Att det periodvis varit så illa att han övervägt självmord. Jag blev verkligen chockad när jag läste det. Jag hade ingen aning om att han kände så. Och att läsa något genuint på FB är chockerande i sig. Det är mest trams på FB normalt sett. Iaf på mitt nyhetsflöde. Bilder tagna ur tacksamma vinklar. Lycka och vin. Kärleksförklaringar till partners. 

FB är helt stört. Egentligen. 

Men mitt i denna gödselstack fanns hans välskriva status. Ett guldkorn. Inte för att det är roligt att läsa att någon mår så dåligt. Men för att det var ärligt. För att det va äkta och det respekterar jag. Jag förstår inte vad vi vill uppnå med FB. Själv intalar jag mig själv att jag har det för att hålla kontakten och se vad folk gör. Men om man bortser från stor lifemoments, så som barn och bröllop, vad delar folk egentligen med sig av?

Jag har en gammal vän som uppdaterar sin status säkert tre gånger om dagen. Varje dag. Hon fyller 27 i år. Och det är ALDRIG något insiktfullt. Det är bara typ "Frukosten avklarad, mot IKEA för att handla ny badrumsmatta!" Jag förstår inte vad jag ska göra med den informationen? Det är inte roande. Det är inte intresseväckande. Det är skit.

Om jag ska vara helt ärlig så blir jag hemskt obekväm när någon vill prata om allvarliga saker med mig. Antagligen för att jag inte direkt har koll på mina egna "allvarliga saker". Eller, ja.. Jag är välfungerande, men herregud om jag kommer tio meter utanför min comfort-zone så går jag sönder. Jag kan inte fungera om jag inte kan få använda min humor. Jag kan prata om allvarliga saker, men på mitt sätt. Så när jag läste hans helt råa text om sin psykiska ohälsa så blev jag lite obekväm. Ångest är ganska vanligt skulle jag vilja säga. Många av mina vänner har berättat om sin ångest för mig. Men jag tror inte att dom förstår att det är fett normalt att få "ångest" när man blir av med jobbet, man har varit otrogen eller när pengarna inte räcker till. Att lida av ångest är något annat. Jag vet inte vad vi har blivit itutade som barn, men vi tycks inte känna till att det gör ont att leva. Att livet ibland är som en käftsmäll. Att det kommer att finnas dagar då vi ångrar alla val i nånsin gjort. Att det kommer att finnas stunder då vi är ute på hal is. Vi är dåligt förberedda på dessa stunder. Vi kan inte accepptera känslorna och jag tror att det är därför många vänder sig till droger och alkohol. 

Om jag nånsin får barn så hoppas jag att jag på ngt sätt kan lära dom (utan att de blir världens sorgligaste individer) att accepptera att livet innebär toppar och dalar. Att även om någon bara skryter om sitt liv, om allt hen har och allt hen kan. Så finns där ändå en osäkerhet inom hen. Där finns ett misslyckande. Och det gör inte personen mindre imponerande. Det gör hen mänsklig. Då tror jag att jag hade gett dom en fighting chance att nånsin bli lyckliga. 

Låt dom tycka.

Låt dom sitta på sina höga hästar.

Låt dom titta ner på dig.

Låt dom dömma dig.

"Jag reser mig igen", som Torkel så fint sjöng i Melodifestivalen för några år sedan.

Jag tror att jag förstorar upp mina egna snedsteg väldigt mycket.

Jag menar, jag tar ju sällan eller aldrig illa upp när andra människor trampar snett.

Jag lider av ngn slags sjukdom när jag ständigt känner mig som tjuren i porslinsaffären.

Vilket betyder att jag dels är väldigt hård mot mig själv. Men framför allt att jag inte ser mina medmänniskor som starka, kapabla individer. Utan som porslinsfigurer. 

Det är ju fel. Dom tåler ju säkert minst lika mycket som jag. För jag är ju inte starkare än ngn annan. Jag är ju vanlig. Lite dum i huvudet när jag ska bedömmas, men bortsett från det så är jag ju normal.

Asså, allvarligt.. Vilket sammanbrott. 

Jag har verkligen varit tuff rent för länge.

Men det har liksom inte varit läge för tårar.

Det har varit för mycket alldeles för länge.

Mycket stress och mycket känslor av otillräcklighet.

Jag tror inte att jag har gråtit sen jag och mitt ex separerade.

Då grät både han och jag.

Men sen grät jag inte över det. Det va ju för det bästa. Jag va ju inte direkt lycklig med honom. Då är det bättre att lämna. Rationellt.

Det va ett år sedan. Snart.

Sen dess har jag haft skitmycket bekymmer med skolan (i min åsikt), haft cellförändringar på livmoderhalsen (blev skitstressad över det, fick göra ett andra prov som va normalt), bott själv för första gången i mitt liv, bråkat med mina systrar (som verkligen har en central roll i mitt liv)... 

En maaassa skit helt enkelt.

Som jag bara samlat på hög.

För att jag va alldeles för tuff för att bli ledsen.

Idag blev jag alldeles för ledsen för att vara tuff.

Idag grät jag.

Det va rätt gött egentligen.

Jag har behövt gråta länge känner jag nu.

Lite oönskvärd tajming på det hela dock.

Meeen, sånt är livet.

Jag är så van vid att knalla omkring och uppmana allt å alla att "känna sina känslor"

Medan jag själv alltid är glad.

Sån jävla bullshit.

Jag är en riktigt liten tönt som gråter och ser motgångar som världens undergång.

Så känns det för mig. 

Det är min uppfattning ibland.

Min verklighet är ju i dessa stunder inte den verkliga verkligheten. 

Men det känns ju verkligt för mig.

Jag gillar inte att vara sårbar. Jag gillar inte att bli tröstad.

Jag gillar att vara stenhård, tuff och rolig.

Det känns obekvämt för mig att inte vara glad.

Jag vill inte att folk ska veta att jag kan bli ledsen.

Jag vill inte att folk ska komma innanför murarna.

Mina jävla murar. Jag hatar dom. Jag vill riva dom. Men jag är i ärlighetens namn inte tuff nog för att klara mig utan dom. För även om de begränsar mig så känner jag ju också mig väldigt säker med mina murar...

Men idag blev det hur som helst för mycket. 

Det brast.

Jag grät och fick typ ha barnvakt på jobb.

Men samtidigt så hade jag ju gjort samma sak om det va ngn annan som blivit ledsen. 

Då hade jag tröstat.

Men det är hemskt att vara den som behöver tröst.

Jag vill så gärna vara en ö.

Jag vill klara mig själv och bara umgås med andra människor för att det är roligt. 

Inte för att jag på ngt vis BEHÖVER andra människor.

Men det är klart att jag inte är ngn ö.

Jag borde nog inte heller sträva efter att bli det.

Jag är väldigt ödmjuk och tacksam för stödet i denna svåra stund som helt och hållet va mitt eget fel.

Alla gör misstag.

Men helt ärligt så borde jag verkligen ha gråtit för länge sen.

Det märks, för jag gråter nu när jag tänker på det.

Jag borde ha gråtit för andra saker.

Men jag är så himla envis och biter ihop.

Varför är det så himla svårt för mig att vara en människa?

En människa som gråter ibland.

Jag ångrar alla mina snedsteg. Jag saknar min pappa. Jag önskar att jag va bättre. Att jag va smartare, snyggare och smalare.