Saker man ser och upplever i livet formar en på olika sätt. Jag har inte sett så värst vidare mycket kärlek i mitt liv. Den har säkert varit där, men jag har inte sett den. Jag har sett kärleken mellan vänner och familj. Jag vet att den finns. Men den där andra sortens kärlek. Jag har ju haft seriösa relationer, men man kan väl knappast säga att någon av dem va the lovestory of the century. I mina relationer låg väl fokus snarare på kompromisser, tolerans och att ha datenight med jämna mellanrum (för det måste man om man är ett par). Passionerat va det inte. Jag tänkte att det va så det skulle vara, att det är normalt. I min senaste relation kände jag mig tvingad in i en föråldrad kvinnoroll. Han ville alltid framstå som så jäkla tuff å häftig, vilket är fine. Jag förstår att man vill framstå på ett visst sätt. Men att lägga kommentarer som "att då blir kärringen galen" för att slippa undan grejer som man inte pallar göra, det är inte okej. För då är det ju jag som framställs på ett sätt som jag inte tycker känns rättvist. Jag är ingen torrboll. Vill du hoppa bungyjump från taket med en trädgårdsslang knuten om fötterna, så gör du så.

Hur som helst. Där finns ett par i min omgivning som jag inte helt och hållet har gett upp på. Det är en killkompis till mig och hans pojkvän (yes, a gay couple) dom är så fina med varandra. De lyssnar på varandra, tröstar varandra, bråkar med varandra. Jag vet inte, det kan vara sättet som dom tittar på varandra med sån stolthet. Som att de båda verkligen är stolta att den andre har valt honom. Jag vet inte. Men härom sistens, när vi drack typ vars en låda vin i skogen, så började dom bråka. Jag som givetvis va rätt pissefull blev så otippat upprörd, rädd å ledsen när de bråkade med varandra. Det va först då jag förstod att dom är det enda paret jag har som får mig att tro på kärlek. Dom stannar inte av vana eller bekvämlighet. Tvärtom, dom bor i olika länder och får kämpa sjukt mycket för att kunna ses över huvudtaget. Dom är med varandra för att dom älskar varandra, även om det är en evig kamp. 

Nu efter gårdagens förlovade kille känner jag mig rätt cynisk. Jag menar, då är jag ju hellre singel för evigt. För att vara tillsammans och förlovad med någon som lägger sin erekta penis i en annan tjejs händer å hade legat med henne om hon hade varit villig, det känns ju inte särskilt lockande. Visst, alla relationer är inte så dåliga.. Men, helt seriöst jag vill inte vara tillsammans med någon bara för att slippa vara ensam. Jag hoppas att jag förblir så här stark hela mitt liv och inte sitter här om tio år, 50 pannor tyngre med en man som jag inte har ngt att prata om med.

Jag tänker att om det ska vara kärlek, då ska det fan ta mig vara kärlek. Jag ska kunna vara mig själv med honom. Jag ska ha roligt med honom. Han ska vara min klippa när det behövs. Han ska värma mitt hjärta och min själ. Han ska titta på mig med stolthet och ständigt undra hur fan han kunde landa en så fantastisk tjej. Jag ska titta på honom på samma sätt och vara lycklig att jag får lov att dela mitt liv med honom.

Så tänker jag att kärlek ska vara. Fuck jante. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att Du inte mår bra. Jag vet att Du periodvis inte ser någon mening med din tillvaro. Att Du tror att Du inte spelar någon roll.   Jag blir arg.  För det är väl klart att Du spelar roll. Vad fan håller Du på med?   Jag blir ar...

Periodvis så förändras tillvaron alldeles för intensivt. Jag är ju sällan positiv till förändring. Men detta är ju för mycket även för den mest flexibla. Mina kära systrar är kaos. Båda två. Den ena djupt deprimerad och den andra är väl mit...

Idag är jag ledig. Underbart. Bilen är på verkstad och jag är ofrivillig kollektiv-åkare. Så jag håller vilodag fram till fem. Sen får jag ta mig ut och åka tåg. Ska träffa mina systrar för en liten mitt i veckan bio. Det allra sorgligast...

En strålande dag. Verkligen. På riktigt. Ingen sarkasm. Idag har varit en fantastisk dag. Jobbat i princip hela dagen, med bästa kollegorna bör tilläggas. Många skratt och god stämning. Sen kom min ärkefiende... Nattaren från helvetet...

Här ligger man nu nerbäddad och nyduschad. Ballkongdörren är öppen och det är så kallt i lägenheten. Äntligen. Höst. Min bästa årstid! Ikväll tog jag mig ut på en joggingtur/promenad. Det var säkert tre månader sedan jag sprang senast. Då sprang jag ...