Jag vet inte om han gillar mig.

Jag vet inte om jag gillar honom.

Han får mig att skratta.

Å han förstår nog mig rätt bra faktiskt.

Jag värdesätter honom, men gillar jag honom?

Jag tror att han skrämmer mig.

Just för att han förstår mig.

Han är min vän och vi har aldrig gjort något sexuellt, men jag har bara en sån känsla av att han tycker om mig.

Jag vet inte, det kanske bara är hybris.

Hela världen är troligtvis inte förälskad i mig.

Whatever, drop it.

Igår slog jag till och gjorde något produktivt i mitt nu femton år långa sorgearbete.

Som jag nämnt tidigare så är det inte som att jag är i så djup sorg än idag så att jag inte kan ta mig igenom dagarna. Det är inte som att jag tänker på min pappa varje vaket ögonblick. Men att han fattas mig, det råder det inga tvivel om. Igår så snackade jag och syrran om vår erfarenhet (eller vad man nu ska kalla det..) Hon hade fått någon uppgift i skolan som handlade om hur elevens situation hemma påverkar elevens prestationer i skolan. Då kom vi in på det där med pappa. Efter att vi hade lagt på så kände jag att det va rätt mycket tankar som for runt i huvudet på mig och jag kunde inte riktigt släppa det. Så jag skrev ett brev till pappa. Inget märkvärdigt, det blev en a4 fram och baksida. Handskrivet givetvis. Å jag grät och grät medans jag skrev. Det va rätt skönt faktiskt. Vi kan vara brevvänner, men han kommer aldrig att skriva tillbaka. Jag förlåter honom för det.

Det är de här jag menar..

Det är därför jag håller folk på en armlängds avstånd. För bakom mitt glada, vänliga, arbetsvilliga yttre så finns det en mörker. Eller ja.. Det är så himla svårt att förklara, men det känns som att sorgen och sveket format mig. Sveket är då från mamma som ersatte min fantastiska pappa på under tre månader. Trots mina både muntliga och skriftliga protester. Jag menar inte att jag inte är glad, vänlig och arbetsvillig. Jag menar att jag är allt på samma gång. 

Min syster träffade en gammal barndoms vän för ett par år sedan nu. De åkte hem till hennes föräldrar och åt middag. Hennes mamma tog då lite försiktigt upp det där med vår pappa.. Hon frågade hur vi hade haft det.. Hon berättade att hon många gånger undrat. Min syster berättade, så ärligt man nu kan när det kommer till så känsliga frågor. Hon berättade om mammas nya kille som hon tvunget skulle ha. Om den kvävande tystnaden. Om hur vi aldrig pratade om pappa. Vännens mamma sa då det som hela byn garanterat gick och tänkte då för femton år sedan; "Usch, jag visste inte vad jag skulle göra. Jag undrade ju som sagt hur ni hade det, men ni verkade ju alltid så glada. Så jag tänkte att ni nog hade det bra, trots allt".

Jag förstår att ingen har agerat. För vi höll ihop fint. Men det är detta jag menar.. En människa kan faktiskt vara både ledsen och glad på samma gång. Utan att någon av känslorna är påklistrad.

För övrigt.. Idag va jag hemma hos mamma och hennes kille, jag har hunden där när jag är på jobb, annars vet jag faktiskt inte hur ofta vi hade setts. Antagligen inte särskilt ofta. Hur som helst.. Vi satt och pratade om när jag jobbade för honom och min mamma sa "när vi kom in i bilden". Och menade då att hon och jag jobbat. Jag reagerade blixtsnabbt och högg som en kobra. Hon hade minsann inte jobbat ens en hundradel så mycket som jag. Undrar varför jag blev så uppjagad.. Antagligen för att hon tar mina bedrifter ifrån mig. Antagligen för att hon inte bryr sig om mig. Inte som pappa gjorde. Inte som föräldrar gör. Hon tycker det är roligt när vi lägger fokus på att boosta hennes kille. Som att han inte är tillräckligt boostad. Jag gillar honom. Men det hade ju varit trevligt om min jävla familj nångång kunde ge mig lite fucking cred. Se mig. Mina systrar gör det, men inte mamma. Jag tror inte att hon är kapabel. Hon backade så jävla långt då för femton år sedan att hon helt ärligt inte ser mig som sin dotter.

Booom.

Mickdrop.

Hashtag muntergök.

Nä, men ärligt jag är fucked up. Daddy issues, mommy issuse och trust issues... A whole lot of issues.

Ändå hoppfull.

Det har jag fått från min fars sida av släkten.