Frustrationen av att inte komma nån vart..

Det känns som att det bara går i en cirkel.

Jag tar mig upp till en relativt välfungerande nivå.

Går ner mig.

Reser mig igen.

Som en sann idiot, som gör samma sak om och om igen och förväntar mig en annan utgång.

Att jag aldrig lär mig.

Jag är obekväm med känslor och jag säger till folk att jag inte har så mycket känslor.

Mina vänner kan då bli hemskt upprörda och tycka att jag är löjlig som säger så.

Dom tycker att det är klart att jag har känslor.

Dom förstår inte vad jag menar.

Det är inte deras fel, det är jag som inte ens besvärar mig med att förklara.

Nu är det mycket pappa igen.

Nu gör det ont igen.

Femton år senare å jag lider än.

Inte oavbrutet, men periodvis.

OM, jag hoppas verkligen inte att det händer, men OM du skulle förlora din partner och bli ensam med barnen..

Snälla, gör vad som än krävs för att de ska känna att de kan prata om sina känslor kring sin förlorade förälder.

Försök bygga en trygg hemmiljö där de kan få lov att säga "förbjudna" saker. Bli inte ledsen eller avundsjuk om de skulle säga att de önskade att den förlorade föräldern skulle varit där när de gick luciatåg (eller whatever). Ta det inte som en förolämpning mot dig. Ta det inte som att du inte duger. Det är väl självklart att de saknar.

Jag vet verkligen inte vad som är rätt.. Jag kan ju bara säga att det sättet som vi i min familj hanterade det va fel sätt. Om det hade varit rätt så hade jag inte haft en emotionell mognad som en 12-åring, trots att jag är 27.