Jag har en vän som ofta uttrycker att "det är så himla mycket ångest". Han hör ångest i andras andning. Han känner ångesten i lokalen. Han är väl en sån som är lite mer mottaglig för hur andra människor mår än vad många andra är. Han är en suverän medmänniska. Men jag kan inte låta bli att undra om denna ångest verkligen är i lokalen, eller om det är hans egen ångest. Jag känner honom väl. Vi har typ känt varandra i fem år. Jag upplever inte honom som ångestfylld. Däremot så vet jag ju att umgås med ganska sorgliga människor. Alltså människor som befinner sig ett missbruk t.ex Därför borde han ju stöta på ångest ganska regelbundet. För om det är någon grupp som har ångest-problematik så är det ju missbrukarna.

Mitt umgänge har inte så mycket ångest. Jag har en nära vän som påstår sig ha det, men det är inget som jag nånsin sett eller märkt. Därför tänker jag att han nog inbillat sig.

Jag är grym på att känna av om det finns en konflikt, eller en oro i gruppen. Om någonting har hänt mellan två eller flera parter. Men jag är nog sämre på att uppmärksamma den enskilda. Jag håller mitt fokus på gruppnivå. Vilket kanske inte är optimalt. Jag kan ju se individer också, men det är mycket mer komplext och jag förstår det inte. Jag kan inte säga att jag fullt ut förstår någon annan människa. Möjligtvis mina systrar. Men att verkligen förstå en människa skulle innebära att jag, utan att personen själv förklarar sig, direkt skulle förstå varför personen gjort på ett visst sätt och vad som drev hen till det. Kanske till och med att jag hade kunnat förutse personens agerande. Känner man nånsin någon så bra? Känner jag ens mig själv så bra?

Jag måste ta min jobb-personlighet hem.. På jobb gör man det man ska utan att lägga egna värderingar i det hela. Jag menar, det är ditt jobb. Just do it och håll käften. Det är verkligen sån jag är på jobb och det är så jag vill att mina kollegor ska vara också. Inget jävla "jag känner..." Du är inte anställd för att känna, du är anställd för att jobba. Jag får helt enkelt bli lika hård privat. Fiiiiiine, du kanske inte tycker att det är roligt att städa och laga mat, men håll käften och gör det. 

Problemet är ju att det inte stör mig om jag skulle äta findus färdigrätter varje dag i sex månader. Det hade bara varit gött. Slippa klydda med inköpslistor och annat trams. Jag kanske bara ska ta å börja med mikromat helt å hållet. Det är så klart mitt eget val. Jag är vuxen. Även om samhället tycker att det är förkastligt med mikromat, så är det ju lagligt att leva på det om man så önskar.

Jag tycker ju inte att det är roligt att laga mat, jag blir inte lycklig av smaken av min mat.. Jag äter mest bara i överlevnadssyfte egentligen. Jag äter för att jag är hungrig. Å visst, det är gott med mat, men mikromat är minst lika gott. Det är nästan godare för när man äter mat som man själv lagat så känner man typ agg mot den. För att man tvingats stå där vid spisen som en idiot i vad som kändes som en evighet. Maten blir liksom aldrig så god som den hade behövt vara för att vara värd besväret. 

Hade jag varit en kille så hade detta inte ens varit ett problem för mig. Då hade jag bara käkat mikromat och ingen hade dömt mig. Det ställs andra krav på tjejer och jag har stött på så himla många höjda ögonbryn när jag har berättat hur svårt jag har för allt husligt. Jag är inte lat. Det är inte det. Jag gör andra saker. Jobbiga saker. Men allt hushållsarbete är så jävla deprimerande, för du får göra samma syssla om och om igen. Du är aldrig färdig. Visst, så är det väl med i princip alla sysslor. Jävla mög.

Jag trivs bäst när jag får sväva lite grann ovanför verkligheten. Jag tycker inte om att bli nerdragen i vardagen. Jag tycker om att nynna mig igenom mina arbetspass. Jag tycker om att inte riktigt veta vad det är för datum, men ändå hålla koll på mina arbetstider givetvis. Jag tycker om att vara lite grann utanför egentligen. Jag tycker inte alls om när fokus ligger på mig. Jag släpper allt "mitt" för vem fan som helst egentligen. "Ska vi ses på en kaffe?" "Absolut. Jag kan städa imorgon." Men imorgon så hittar jag något annat. Mina hushålls-sysslor intresserar mig inte. Jag kan i princip ha hur stökigt som helst utan att det bekommer mig. Varje månad ska jag bli duktig. Betala räkningarna en dag för tidigt. Laga massa mat själv, inte köpa färdigt eller leva på mackor. Jag ska börja baka, det är därför det ligger två jäst-tärningar i min kyl från förra månaden. Jag ska städa och ha rent & fint. Det ska lukta lavendel i mitt hem. Men va fan liksom, det är alldeles för mycket för mig. Det är inte min grej. Jag vill inte. Jag vill typ vara risbonde i Thailand. Detta jävla fyrkantiga samhälle är verkligen ingen plats för mig. Men vad ska man göra då? Det finns typ inget val. Jag hade ju kunnat skaffa husa, men va kan det kosta tro? Om det kostar mindre än tusen kronor i månaden så ska jag fan slå till. Detta är ju ett patetiskt sätt att leva. Jag skulle nästan kunna tänka mig att gå så långt som att säga att jag hatar det. Som Winnerbäck säger, jag får liksom ingen ordning på mitt liv.