Jag va ju otrogen mot min första pojkvän. 

Jag letade upp killen som jag va otrogen med på fb härom dagen. 

Jag vet inte varför.

Nyfikenhet. Absolut inte för att ta kontakt med honom!

Den där affären va ju för säkert 6 år sedan.

Men ni anar inte vad jag hittade...

Det va så sorgligt.

Han är kvar på samma skitjobb.

I samma håla.

Med samma tjej.

Å han har samma frisyr (och den va rätt omodern redan för 6 år sedan).

Jag blev helt paff. Där va han på bild efter bild. Himmel, sicken tönt.. Där stod han i fula kläder, mager och med sin töntiga frisyr. Har jag legat med honom? Det har jag, men detta va ju en helt annan kille. För 6 år sedan tränade han som en galning och brydde sig jättemycket om sina kläder. Fast, okej.. Han hade rätt dålig klädstil då också. Han va 25 år då och man hade lätt kunnat smuggla in honom i vilken nionde klass som helst och ingen hade reagerat. 

Så även om jag verkligen ångrar min otrohet så är jag glad att jag inte fastnade i den där hålan, på de där skitjobbet. Men jag borde ju ha avslutat som en vuxen människa. Min otrohet är det enda som faktiskt gett mig panikångest. Fy, fan. Men, det är viktigt att förlåta sig själv. Jag har ju bett om ursäkt till min dåvarande givetvis. Han har gått vidare. Han har barn idag liksom. Det är bara jag som får bära på detta hela mitt liv. För oavsett hur dåligt jag mådde då och oavsett vad som drev mig till att göra det.. Så va det jag som gjorde det. Det va ett val som jag gjorde. Men, jag har aldrig gjort om det. Jag kommer aldrig göra om det. För bara en riktig idiot gör samma misstag två gånger. Å jag minns mycket väl hur dåligt jag mådde. Så vill jag aldrig må igen. 

Det som är irriterande med förändring är att det tar tid. Jag är så himla redo för min smala heta kropp, men näää.. den har fortfarande inte anlänt. Absolut, den är bättre. Men jippie liksom. Jag vill ju se ut som en porrstjärna. Inte för att jag har några planer på att försörja mig på att göra vuxenfilm, jag vill bara ha kroppen. 

Dom påstår att inget som är värt att ha kommer utan ansträngning. Jag förstår inte uttrycket. Jag hade uppskattat min porrstjärne-fysik precis lika mycket om jag vaknade upp med den imorgon. Helvete va lycklig jag hade varit. Men, visst det kommer ju inte hända. Inte ens om jag insjuknar i någon extrem influensa. Det räcker inte. Det är klart att jag måste göra jobbet. Äta rätt, röra på mig. Allt det där som gäller för vanliga dödliga gäller tydligen för mig också. Jag får försöka uppskatta de små förändringarna under resans gång. Jag ska fan uppskatta skiten ur varenda förändring. 

Jag vill bli smal och vältränad för att:

- Det är sexigare (=mer bekväm i min egen kropp -> bättre sex)

- Bättre självförtroende (=if I can do this, then I can do anything)

- The clothes (=good body ger fler valmöjligheter)

- Mer alert (okej, jag tycker att jag är rätt alert som det är nu, men jag har förstått att folk som tränar kan fokusera ännu bättre. Jag menar, omg!)

- Bättre muskelmassa (= bättre hållning, för stunden är min hållning ungefär lika sexig som en säck potatis)

Herregud, den där listan hade kunnat fortsätta i all evighet. Det finns ju egentligen inte enda anledning att vara tjock. Det är gott med dålig mat och godis. Det är väl det enda. Men den lilla njutningen som en micro-pirog ger är ju ett skämt. Det handlar om fem minuter. 

Jag kan vara helt ärlig. Det är något med känslan av att vara riktigt, riktigt, sprängmätt. Jag gillar den känslan. Vet inte varför. Kan inte påstå att det är en känsla som gör mig direkt lycklig. Men jag har ätit för att uppnå den känslan, inte alltid. Då har det verkligen inte spelat någon roll vad jag har ätit. Det behövde inte vara gott, det skulle bara vara mycket. Jag tänker därför att jag inte är en klassisk tjock person, utan någon slags bulimiker. En bulimi-periodare, som inte kräker. Det är bara något med en bender. Det är väl så klart kopplat till något slags kontroll-behov. Eller någon slags panik över att jag inte har kontroll. Att jag är arg över saker som jag inte kan kontrollera och istället för att känna de där känslorna så vill jag äta så att jag nästan spricker. Äta tills mättnaden är den enda känslan som jag känner. 

Jag har varit inne på det här innan.. Min dåliga kontakt med mitt eget känsloliv. Det är väl för att jag har lagt locket på så många gånger tidigare i mitt liv. Jag vet inte, det är väl tröstätning som jag har roat mig med. För att jag har velat förändra saker som jag inte kunnat. För att jag har försökt vara någon som jag inte är. 

Fan, det är mycket terapi med mig asså. Det är faktiskt skönt att skriva av sig. 

I'll have the body of a pornstar soon enough.