Jag tror inte att detta är en känsla som jag delar med hela mänskligheten. Men jag tvivlar på att jag är ensam om att känna så här. Jag behöver göra dumma saker. Asså, inte elaka. Men saker som kanske inte är helt genomtänkta. Saker som definitivt aldrig hade kunnat ses som "nödvändiga". Livet är liksom seriöst. Jag är lite obekväm med det faktiskt. Det tynger ner mig. Min mamma är ju en sån som gör "rätt" hela tiden. Ingen spontanitet där inte. She is a good girl. To the bone. Samtidigt så är det ju denna duktiga, skötsamma, drogfria kvinna med sin naturliga hårfärg som har svikit mig mest av alla människor på jorden. Givetvis så har hon varit snäll mot mig också, men det stora sveket va den där jävla nya mannen som tvunget skulle bo i mitt hus. Det stora sveket va att hon lät mig gå där fylld med hat i sex år. Utan att på något sätt försöka prata med mig om det. Utan att hjälpa mig förstå. Utan att säga förlåt. Som att jag inte riktigt fanns. Som att jag inte va en riktig människa. Som att jag inte va viktig. Det har satt spår, det har det verkligen. 

Men jag är inget offer. Det är inte det jag menar. Jag menar bara att alla dom där jävlarna som knallar omkring och tror att de är så himla duktiga. Dom vet ingenting om nånting. För riktiga människor hjälper sina nära och kära. Utan att göra nån stor grej av det. Medan de där duktiga jävlarna tittar bort tills du har rest dig upp för egen maskin. Då och först då finns de där igen. De där duktiga jävlarna är ego. Jag vill aldrig bli som dom. Jag är hellre besvärlig till den dagen då jag dör. För att blunda för lidande och inte hjälpa mina närmsta, det är bara bullshit. 

Samtidigt som jag är extremt medveten om att jag och min mamma är väldigt olika så försöker jag ändå leva upp till hennes krav. Jag vet inte varför. Det är inte som att hon nånsin tycker att jag är duktig ändå, så det kan inte vara för bekräftelsen. Men här sitter jag, 26 år gammal. Otatuerad. Opiercad. Min piercing tog skolan ifrån mig. Så det är inte mammas fel. Hon gillar inte piercings, men hon har aldrig krävt att jag skullat ta ut någon av de som jag har haft. Men tatueringar.. Det hatar hon. Jag gillar tatueringar. Jag är en sån person som redan borde ha minst fem stycken. Men, av någon anledning så har det aldrig blivit så. Jag har väl sett det som ett för stort beslut. Men en del av operation; happiness går ju ut på att inte ta mig själv på så stort allvar. Det är klart att jag ska tatuera mig. Live your life girl! Jag ska fan pierca bröstvårtan också. I'm crazy like that. I'm back!

"My boy he ain't the one that I saw coming
And some have said his heart's too hard to hold
And it takes a little time but you should see him when he shines
Because you never wanna let the feeling go"

Har haft den här låten på hjärnan i dagar nu. Börjar bli patetiskt. Men det är något med texten. Som att låten handlar om oss. Inte nu, men sen. Ingen hade nånsin matchat oss med varandra. Allra minst jag själv. Vi är ju inte tillsammans, men jag kan se oss tillsammans. Inte nu. Men en vacker dag. Du och jag i en relation som inte liknar någon annans. Du är komplicerad, precis som jag. 

Det är faktiskt en rätt härlig känsla. Jag känner mig ung och glad. Även om vi inte är vi. Jag är glad att jag kan känna så här överhuvudtaget! En äkta känsla, från typ magen eller hjärtat. När jag tänker på dig så är det inte logiskt, det är inte hjärnan som styr. För jag kan se dina dåliga sidor, men jag ser förbi dem. 

Jag har träffat min sura syster både i söndags och idag (tekniskt sett igår, för klockan är efter midnatt).

En del av mig har saknat henne ngt enormt. En annan del av mig tycker att det är så jävla löjligt att hon har varit sur på mig så förbannat länge för en skit sak. Vi har inte pratat om "problemet". Vi har pratat gamla minnen, vikt, träning och diskuterat mamma. Jag vet inte. Det känns inte så där härligt återförenat än. Antagligen av den enkla anledningen att vi inte är återförenade än. 

Än en gång känns livet för kort för att hålla på å tramsa i evigheternas evighet. Men, visst det är inte som att man kan snabbspola igenom de tramsiga delarna i livet. Dom finns väl säkert där av en anledning. Hur som helst, here is the story: Jag strulade nästan med en kille som hon gillade på en fest för säkert fyra år sedan. Det va jäkligt fel och jag bad om ursäkt direkt och skämdes som fan. Jag har aldrig gjort något med honom igen efter det. Aldrig. Men han är ju del i gänget så att säga. Så det är ju klart att man måste typ låtsas som ingenting och vara kompisar. Vi kommer ju träffas liksom. Så nu i vintras så blev sursyrran plötsligt rasande för att han och jag hade skrivit till varandra på fb-chatten. Det har aldrig varit ngt raggigt eller opassande. Han och jag har inte skrivit särskilt tätt heller. 

Det är alltså det som har varit problemet. Problemet i ett halvår. Att jag å den här killen har haft artiga samtal på fb-chatten fyra gånger per år. "Hur går det på jobb?" "Trivs bra i nya lägenheten?" Helt extremt oraggigt. Inga flirtiga emojis eller nånting. Och inget snack om den där kvällen för fyra år sedan. Aldrig. Men det är klart fruktansvärt. För jävligt.

Under det här halvåret så har jag träffat två killar som jag tidigare legat med.. Okej, asså.. Två killar som jag legat med för lääängesen. Inte på dejt. Utan i större sällskap. För gissa vad, livet går vidare. Om man tror att man kan ligga med någon som man har gemensamma vänner med och aldrig träffa personen igen så är man en aning naiv. Det är lite smått obekvämt, visst fan är det de. Men, samtidigt så har man ju oftast annat att prata om. En av dem tog upp "den där gången när jag följde med dig hem" och det kändes inte så jobbigt faktiskt. Jag bara log och sa "det må väl va preskriberat vid de här laget?" och sen skrattade vi.

Det är därför jag inte förstår varför hon har varit så jävla sur. Det är inte som att jag går å trånar efter den här killen som jag nääästan strulade med en gång för längesen. Jag går vidare. Jag är som ett tåg!

Sisters before misters - det vet hon ju!

Helt ärligt så tycker jag inte att jag har gjort något fel efter den där nästan-strul kvällen.