Nu vet jag allt.

Träffade min bästa vän i kväll.

Hon ringde sin sambo och jag hörde ju hela samtalet.

Så nu vet jag hur illa det verkligen är i deras relation.

Jag vet att dom är precis där jag själv va efter att jag hade varit otrogen för hundra år sedan.

De sitter fast i ett desperat försök att komma vidare.

Hon intalar sig själv att det inte betydde något.

Att det är hennes sambo som hon vill vara med, på riktigt.

Att det hon hade gjort va ett misstag och att det aldrig kommer att hända igen.

Med en stark övertygelse om att de tar sig igenom detta och blir starkare än nånsin.

Han vill också att de ska jobba sig igenom detta.

Samtidigt så litar han inte på henne.

Vilket gör att han måste hålla koll på henne.

Veta var hon är, med vem.

När han kommer hem så kan han inte hjälpa det utan scannar av lägenheten efter spår från en annan man.

Minsta lilla grej kan väcka misstanke.

Två nya trosor i tvättkorgen?

Två trosor på ett dygn, är det verkligen rimligt?

Som sagt, jag känner så väl igen mig. Vi va som i en bubbla när jag och min dåvarande gick igenom samma sak. I bubblan är det så passionerat! Man gråter, man skriker, man ligger, man ångrar och älskar. Det är så intensivt i den där bubblan, för man är enda ute på klippkanten. Ena stunden älskar man varandra så jävla mycket och andra sekunden så gråter han. Nästan sekund så gråter du. Man tröstar varandra och ligger igen. Sen en dag så gör det för ont för er båda att se på varandra. När jag såg på honom såg jag de mörker som fanns i mig. När han såg på mig så såg han bara svek. Man gråter och håller kvar. Tills det gör så ont att man måste släppa för att överleva. Man gråter igen. Var och en för sig. 

Jag har hört berättelser om par som jobbat sig igenom otrohet.. Men jag har aldrig träffat dom i verkligheten.

Jag kan inte hjälpa det. Du sviker mig jämnt. Å jag blir förbannad, men säger ingenting. Jag vet inte hur man gör. Min naturliga instinkt är att ge dig fingret och bara dra. Men vi är vänner. Eller vi va. Just nu är vi natt och dag. För samtidigt som du bemästrar "duktiga flickan"-rollen med finess så är jag bara jag. Jag hatar duktiga flickor. Va du alltid såhär? Va jag en gång som du? 

Jag vill behålla dig i mitt liv, men till vilket pris? Om du är en duktig flicka så har jag inget utbyte av dig. Tilliten är ju borta sen länge. Du är inte den första som jag hör av mig till när jag har något som jag vill berätta om. Det finns snarare saker som jag väljer att inte berätta för dig alls.  

Jag blir mest osäker att det är jag som är på väg åt fel håll. 

Men samtidigt..

Det är inte som att mitt liv är direkt bad girl. Jag har ju inget kriminellt för mig. Heller ingen längtan efter det.

Jag vill jobba, betala hyra, göra rätt för mig. An honset living.

Samtidigt så vill jag leva.

Inget jävla "en annan dag". Inget jävla "nästa sommar". Bara leva, här och nu.

Jag är så innerligt trött på dina planer. Hur storslagna de än må vara. För jag är en sån med fullt fungerande fantasi. När vi pratar om att göra saker så ser jag det framför mig. Jag förväntar mig att detta ska genomföras. Men sån är inte du. Du är en dreamer, not a doer. Vilket är helt okej. Men det gör ont på mig.

Fine, man ska inte bry sig så här mycket om folk. 

Det vet jag.

Hon är min bästa vän och inte min pojkvän.

Det är ju inte som att jag ska bygga upp mitt liv med henne.

Det är inte normen.

Men för mig, som är van vid att killar kommer å går, men vänskapen består, känns det mer naturligt att placera vännerna närmst hjärtat.

Det känns som att där finns ett jobbigt samtal som vi borde ha. Men jag har ingen aning om vad vi ska prata om. Jag vill verkligen bara leva. Ha roligt. Ingen hypekondri, inga återbud, ingen drama, inget trams. Hon har förbrukat alla sina torrboll-pass. Detta funkar inte.

Jag är bara så jävla besviken. 

På henne.

På mig.

På livet.

Det är nånting med natten.

Oavsett hur trött jag är så får jag inte ro att sova.

Jag är orolig att jag ska försova mig imorgon.

Jag är orolig att jag inte ska somna alls.

Jag kan bli så stressad, så besviken, så arg, så ledsen att hela min värld stannar och då får jag inte gjort något.

Då blir det ännu mer och jag kommer aldrig komma ikapp.

Jag är jagad av mitt eget liv.

Det är inte så det ska vara.

Jag ska vara jägaren. 

Inte bytet.

Jag är rädd. Jag är så jävla vilse. Jag är snart 27 och jag vet inte vart jag är på väg. Nedåt i fördärvet. 

Jag är trött på hela konceptet. Pengar stressar mig. 

Jag vill bara kasta bort allting och fly iväg.

Leva mitt liv i en traktor på en åker. 

Det är min plats. Jag vill egentligen inte ha något mer.

Jag vill ha smutsiga kläder och skitiga naglar.

Jag behöver ingen titel. Jag behöver ingen status.

Jag vill bara köra traktor. Sköta mitt. Inget mer.

Jag har inget driv. Jag är helt enkelt inte en driven person.