Jag döpte min blogg till "just for the hell of it", för det är lite av ett motto. Jag har gjort tvärtom i ren protest många gånger och det har funkat alldeles utmärkt. Jag menar absolut inte att jag endast fattat kloka beslut i mitt liv. Jag menar bara att man KAN göra på andra sätt än det "vanliga". En gång, när jag kände mig grå och alldaglig. Som en outskiljbar del av den berömda gråa massan (alla konstnärers värsta fiende). Då kissade jag så att säga bak-å-fram på toaletten. Asså, jag satt precis som när man sitter med ryggstödet fram på en vanlig stol. (Känns som att jag borde bifoga en teckning för att min budskap ska framgå, men jag får helt enkelt lita på er fantasi)

The point of the story; efter att jag hade gjort det så va jag på mycket bättre humör. För även om det absolut inte är det smidigaste sättet att gå på toa, så KAN man göra så också. 

Jag är född optimist, med en realistisk mamma. Då blir man så här härligt bakvänd och ostoppbar.

Eller optimist å optimist egentligen.. Jag är ju ingen sån som skuttar omkring å sprider fjärilar, regnbågar och blommor vart jag än går. Men jag tror att jag har en rätt aktiv hjärna. Jag tänker mycket. Men aldrig på mer än en sak åt gången. Andra tjejer påstår sig kunna göra det, men det kan inte jag. Jag kommer ihåg när jag gick i högstadiet och skulle göra personlighetstest hos studie-å-yrkesvägledaren inför gymnasievalet. Testet bestod av lista med påståenden som man skulle bedömma utifrån en skala som började på: "stämmer inte alls" och slutade på: "passade in i stor utsträckning". I stort sätt allt passade in på mig i hyfsat stor utsträckning. Jag hade gillat att jobba inomhus, utomhus, med människor, teknik, färg & form, ensamarbete.. (sån är jag fortfarande, jag trivs med mig själv, så jag trivs typ överallt) Men sen kom vi till punkten "jag är flexibel"..

"- Vad betyder 'flexibel'?" frågade jag min studie å yrkesvägledare.

"- Det innebär att man alltid jobbat på ett visst sätt, men att man plötsligt ska göra på ett annat... kan man väl säga" svarar hon.

Jag kan tänka mig att jag såg rätt förvånad ut. Var det verkligen en god egenskap? Vad är det för nötter som utformar dom här personlighetstesterna egentligen? Jag tänker ändå efter en stund innan jag svarar;

"- Det stämmer inte alls." 

Hon skrattade, som hon gjorde nästan varje dag. Hon sa sedan något om att hon inte heller va det. Jag gillade henne. Jag är glad att det va hon som satt där och inte nån drömkrossande surkärring. Som kanske såg det som hennes kall i livet att informera mig om vikten av att vara flexibel. 

FLEXIBEL fläksi⁴bel, adj.; adv. -T.

anat. o. språkv. som kan böjas, böjlig, böjbar. NOREEN VS 7: 88 (1906). 

Jag är en sån som inte gör som man "ska". Det finns en skitunge i mig, trots att jag fyller 27 i år. Jag befinner mig väl nånstans i gränslandet mellan galen och briljant (dvs normal)

Ioma detta är första inlägget så är väl en liten presentation mer eller mindre obligatorisk. Jag fyller som sagt 27 i år. Börjar verkligen komma upp i vuxen ålder. Det hade inte längre varit det minsta chockerande att föda barn. Ingen hade sagt saker som "tänk på din framtid" eller "men, herregud är inte det lite tidigt?" Jag är inte gravid, inga planer på det heller. Men jag har nyligen börjat bli glad för mina vänners skull när de förökar sig. Så även jag håller väl på att bli vuxen.

Jag bor i en etta med min hund, det ljuva singellivet! Har snart bott här i ett år, min första egna lägenhet. Innan har jag bott med pojkvänner eller kompisar. Även om detta kommer att låta taskigt så känns det som att jag typ mer eller mindre kastat bort år av mitt liv innan. Försökte ta genvägar. Ärligt att skaffa sambo är inte en bedrift, att leva ihop med någon och trivas med varandra -det är en bedrift. Mina pojkvänner har varit jättefina människor, men jag har ju inte vågat vara sårbar. Jag är inte sårbar. Världen är en porslinsaffär och jag är en tjur. Tack och lov att jag har mina vänner, som låter mig vara precis som jag är. I relationer har jag alltid fått jobba på så himla många "icke önskvärda flickväns-egenskaper". Jag är inte en sån som kan ändra på mig själv. Tyvärr faktiskt. Men det går inte, jag sätter mig på tväre. Eller så ger jag upp för mycket av mig själv och blir depp. Därför passar singellivet mig utmärkt! 

Jaja, detta inlägget leder ingen vart. Jag kan babbla på i all evighet, så jag bryter här ;P

<3