Det här med att människor dras till olika sorters människor.. Jag håller på å läser till sjuksköterska och är nu ute och praktiserar inom psykatrin. Där blir det ju rätt tydligt att patienterna, även om de inte känner varandra eller har gemensamma vänner, ändå har likvärdiga sociala kontaktnät så att säga. De hamnar i så kallat "dåligt umgänge". De vill själva fly från verkligheten och om de inte isolerar sig helt och hållet från omvärlden så omger de sig med andra som delar dessa verklighetsflykts-önskningar. De går ner sig i missbruk och mår ännu sämre. 

Först tyckte jag att det va jätte konstigt. Varför försvårar man sin egen situation för en kort stund i drog-rus? Ingenting blir på något sätt bättre för att man tillsätter droger. Allra helst för att det är olagligt, faktiskt är de det som jag tänker på först. Att må psykiskt dåligt är inget brott eller medvetet val. Droger däremot.

Men jag förstår att det är en kortsiktig lösning för personer som verkligen inte mår bra. Jag kan verkligen förstå det.

Under samtal med personalen på psykiatri-avdelningen har flera stycken belyst de där med "dåligt umgänge". Att personerna dras till andra med liknande problematik som de själva har. Att detta i sin tur är ett problem för deras tillfrisknande. Även detta resonemang förstår jag. Men sen började jag tänka på mig själv och mitt eget umgänge. Jag trivs ju bäst med personer som liknar mig själv. Kanske inte helt fysiskt, men som har en bakgrund som jag kan relatera till. Som har värderingar och intressen som påminner om mina. Dom behöver absolut inte vara små mini-mes, men för att vi ska kunna ha något utbyte av varandra så måste vi kunna mötas nånstans tänker jag.

Jag personligen förlorade min pappa strax före tonåren. Förlorade låter luddigt.. Han gick bort.. Försvann.. Ja.. Han lever inte längre.. Det blev en himla traumatisk händelse och är definitivt den mest signifikanta händelsen i hela mitt liv. Det är svårt att förklara, men man blir verkligen aldrig den samma igen. Mina systrar och jag har försökt nu i vuxen ålder att se något "positivt" med att det hände.. Man vill ju gärna säga att man är starkare, klokare och mer tacksam för livet. Men det skulle jag inte vilja påstå att man är. Vi kom då fram till att man känner sig lite smutsig. Det va min yngsta lillasyster som valde att beskriva det så. Jag håller helt med henne, jag känner mig faktiskt lite smutsig och trasig. 

Så jag umgås främst med gamla skilsmässobarn, jag har en vän sen många år som själv beskrev vårt lilla "gäng" från uppväxten som "trasdockor" (han sa det med kärlek, så det är okej). 

Ofta i nya socialagrupper (jobb eller skola) så dras jag till vissa och senare framgår det allt som oftast att de har förlorat en förälder eller syskon, att deras föräldrar skilde sig eller något liknande.. 

Dom påstår ju att pedofiler vet precis vilka barn dom kan locka med sig. Att dom har nån sorts jakt-instinkt, hade man väl kunnat kalla det. Dom bara vet. Kanske att vi "recovering trasdockor" dras till varandra på ett liknande sätt? 

Väldigt många stora frågor som väckts den senaste tiden...