Ett tillägg till mitt förra inlägg.

Är det bara jag som har tänkt på att det ofta är de som ger minst som behöver mest? Asså inte pengar. Utan, socialt. De som har absolut minst driv, som inte hör av sig, som inte bjuder in. -Dom behöver ofta ses.

De som inte lyssnar, inte tröstar utan alltid är lite disträ (stavning?) och upptagna med tankar om sig själva. -Dom behöver ofta stöd.

Jag vet inte. Det är klart att jag lyssnar och finns där för mina vänner, men sen i ärlighetens namn så beror det på hur mycket de ältar och vad problemet är. Min allra bästa vän är jag t.ex beredd att stötta! Hon är i en (i min åsikt) dålig relation. Jag är redo att lyssna, men det kommer liksom aldrig. Däremot så har hon delat med sig av sin oro för sitt höga blodtryck typ en miljon gånger känns det som. Och jag kan inte engagera mig i den frågan för hon lyssnar inte på mig. Jag läser ju till sjuksköterska.. Jag vet vilka faktorer som spelar in när det kommer till blodtryck. Att stress spelar stor roll, att man blir nervös under mätningen etc. Men hon är helt övertygad om att det är för att hon inte tränar. Hennes sambo tränar jämnt och det gör inte hon. Så hon vågade inte berätta om sitt blodtryck för honom. Jag tycker att det är tramsigt. Det är inget fel på hennes tryck. Man behöver inte livnära sig på proteinshakar och styrketräna för att hålla normalt blodtryck. Normal vardagsmotion räcker. Hon röker inte, rökning är skit för kroppen. Hon är 27. Men, självklart om man har legat med någon annan och inte berättat det för sin sambo så är man troligtvis (om man inte är en psykopat) stressad. Då stiger blodtrycket.

Så jag trodde att hon egentligen va orlig för sin framtid med sitt rötägg. Men att hon inte visste hur hon skulle ta upp det och därför fick utlopp för sin oro genom att prata om sitt blodtryck. Men jag tror inte det. Jag tror bara att hon blev riktigt orolig för sitt blodtryck. Som vid nästa mätning va normalt.

Jag vet inte, men det känns som att hon har bränt sitt ljus i bägge ändar under lång tid nu och jag är beredd att fånga henne när hon trillar. 

Men samtidigt har hon nog aldrig gett mig så många tips och goda råd som hon gör nu. Vilket är ironiskt. Och lite irriterande. För jag ser ju att hon mår skit.

Hon är min bästa vän och jag värdesätter henne högt & det är jobbigt att se henne så här. Men det finns inte mycket att göra. Men jag börjar trötta på att hon ställer in våra aktiviteter. Men, det är klart. Jag har ju tydligt uttryckt att jag inte tror att man kan bli lyckliga igen när det gått så långt som det har gått för dom. När man letat lägenhet till sig själv i smyg. När man legat med ngn annan. Även om det va utan känslor. Då tycker jag att det enda rätta är att separera. 

Ärlighet varar längst?